Tur att man har bebis och katt. Annars skulle det vara svårt att få sitt instant glad när man är deppig. Varför är jag deppig? För att jag var på BBQ hos min gamla handledare tillsammans med de övriga master-studenterna och jag blev helt deppig över att jag inte kommer kunna plugga vidare på den institutionen med dom människorna. Sen dyker naturligtvis det dåliga självförtroendet upp. Jag vill ju, som så ofta nämnts tidigare, vara briljant så det kanske inte är helt rättvist att jämföra mig med folk som gjort samma sak i 40 år, men... Man gör ju det. Eller något. Någonstans så finns ju den där slitningen mellan vad man vill göra och vad man kan göra och frågan är om gapet emellan dem är en realitet eller om det är inbillning. Jag tenderar ju att tro att det är en realitet. Jag tenderar också att inte förstå att livet inte är slut än och att jag kanske ska börja med att försöka avsluta det jag har påbörjat innan jag börjar ångesta loss ordentligt. Sen är det ju allt det här med pengar och min oförmåga att få tummen ur när det gäller att ha fler bollar i luften. Det är ingen bra egenskap.
Men trevligt var det. Trist att åka hem och trist att sitta på allehanda transportmedel i över en timma (en lördagskväll)
40 Years (Part 8): The Completion Of "Morbid Tales"
2 veckor sedan
