Blev just jämförd med "han i Black Sabbath! Ozzy!" av en kille med Downs syndrom. Blev lite glad.
För ett gäng år sedan blev jag kallad för Ozzy av någon form av övervintrad proggråtta på någon form av hippiemultikulturläsaSVDälskavärldsmusikhaträsmyckengillabulgurochfetasamtliggamed18åringarinigeriamenintetyckaattdetärsexturismutanattålderintespelarrolldärnere-festival. Var inte lika nöjd då. Fast det har ju antagligen mer att göra med att det är ballare att vara mongo och köpa Arnold-filmer än att vara typ 50 och ha någon form av mental "rör inte min neger"-pin på slaget. Jag har liksom svårt att uppskatta någonting som kommer ur munnen på någon som tycker att folk är härliga för att de är fattiga, har en annan hudfärg och har leksaker de byggt själva. Fast det jag nog har ännu svårare för är gamla kommunistgubbar (som gärna hävdar att de är arbetarklass) som på något sätt har lyckats få sin politiska åskådning till att vara ursäkten till att de kan fortsätta vara sorliga och obehagliga svin.
Eftersom man är väldigt IT och down with the shit så la jag märke till en snubbes "about me" på fejsbook där han hävdade att "organiserad religion kommer orsaka världens undergång" eller något liknande... Njae, va? Den är jävligt dålig på det i sådana fall, med tanke på hur länge människan har varit (organiserat) religiös är min första tanke. Människors brist på självständigt och kritiskt tänkande, vår gruppmentalitet, vår älskan av våld och sidväljande kommer nog snarare ha med det att göra. Det utgör ioförsig en stor del av den organiserade religionen, men det är ju knappast det enda stället där det dyker upp. Idioti finns överallt. Och man ska inte tro att man har besegrat den för att 80% av Sveriges befolkning inte tror på Gud. Faktum är att Gud är nog en av de mindre beståndsdelarna inom organiserad religion (för exakt hur många av de som var med på häxbränningarna brydde sig egentligen om Jesus, tror ni? På_riktigt, alltså? Och hur många tyckte mest att det var ett schysst sätt att få ur sig sin ilska på innan man gick tillbaka till att slava för ett Sverige som tyckte att krig är normaltillståndet?) och tillhörighet och regler är nog en av de större.
Sverige och västvärlden har ju sin religion. Ingen gud och ingen metafysik inblandad, men nog finns det upphöjdhet och nog finns det regler. Här har vi någon form av upphöjda begrepp/regler som "Frihet", "Jämställdhet", "Öppenhet", "Humanism", "Lika inför lagen" och andra saker som är
Bra och Goda. Och ja, jag tycker att de är det. Jag tycker att det bygger ett bättre samhälle. Det är regler som gör de flesta människor lyckliga. Men det finns ju ingen egentligen grund för dem. Det finns ju ingenting som säger att folk ska vara fria och jämställda, att vi ska vara lika inför lagen. Det är något vi har hittat på för att ha en enande ideologi för samhället, eftersom Gud är död och det är vi som har dödat honom. Eller se det såhär: i vårt samhälle finns det en massa människor som tycker sig må dåligt av våra definitioner av Frihet, Jämställdhet osv. Människor som antagligen skulle vara lyckligare om de fick vara fastspända på löplina mellan sängen och spisen. Människor som har så dålig självkänsla att det enda de kan känna stolthet i är att de föddes i Sverige av vita föräldrar. Jag tycker att dom har fel och
är fel. Vad baserar jag det på? Ovanstående regler. Vad är det som gör att ovanstående regler har/är rätt? Enbart det faktum att de för tillfället är starkare och skapar ett samhälle med värderingar och tillvägagångssätt där förståelse för dessa regler är ett av skälen till framgång. Inte att de
i sig själva ÄR rätt. De har/är rätt enbart i den mening att de har påtvingat sig på världen och omformat världen enligt sina ideal. Det är inte nödvändigtvis något dåligt (faktum är att jag är rätt förtjust i värstvärlden). Jag skulle tro att de enda samhällen där det inte går tillsåhär är de där överheten har vapenmakt att forma världen oberoende av hur mycket folket som bor i den är med på det men även där skapas naturligtvis någon gemensam form av moralisk grund, både uppe och nere och även där lär det ju behövas någon form av sammanbindande faktor som garanterar att folk är med på noterna (Roma et Augustus, någon?).
Jag försöker här inte skriva ett försvarstal för fascism, religiös fanatism eller någon form extrem relativism. Vad jag försöker säga är att varje samhälle och civilisation skapar sitt eget skäl till existens, sin egen myt, sitt eget center. Mänskliga rättigheter existerar precis lika mycket som Gud gör. Vi har skapat dem båda och gjort dem till grunden och den samlande/kontrollerande kraften i våra olika civilisationer och jag försöker undvika att vara så arrogant att jag påstår att vårt sätt att se på och interagera med världen är 'bättre' enligt någon form av moralisk upphöjd modell.
Det kräver en tro på absoluta värden och absoluta värden är ganska likt religiös fanatism. Dock behövs någon form av absolutism i världen. Vad har vi annars? Skulle vi vara genetiskt programmerade till att hysa medkänsla? Ja, kanske. Men om vi inte känner någon sympati med andra varelser, då är det ju precis lika naturligt för oss att agera hur rått och hänsynslöst som det är för folk med välutvecklad 'genetisk' sympati att bete sig schysst och det enda som gör skillnad är hur de olika individerna influerar omvärden på ett för dom fördelaktigt sätt (lyckas den empatilöse att hålla våldet och grymheten på ett för honom och samhället fördelaktigt sätt, dvs är folk för rädda för att göra något åt men tillräckligt säkra på att han inte kommer agera på ett värre sätt så de inte anser sig ha skäl till att göra något åt honom? Kommer den empatiske att sprida glädje och kärlek i världen eller kommer han att bli omintetgjord av en ond och grym omvärld? Hur länge lyckas de överleva i förhållande till sin framgång? Tycker de att det de gör är värt det, på både ett intellektuellt och emotionellt plan?). Hur kan man då bedömma vad som är rätt eller fel när de båda två beter sig rätt? Man får se till vad som fungerar. Atilla och Djingis Khan var grymma män båda två och deras riken gick under när de dog (även om Gyllene Horden höll sig kvar på banan ett bra tag), så för dom fungerande det inte. Julius Caesar blev mördad, men det han gjort levde kvar. Jesus? Framställs ofta som schysst, men han bidde ju också mördad. Hans verk levde dock kvar och påverkade världen, men jag ställer mig frågande till om det skedde som han hade tänkt sig. Dock måste man ju säga att kristendomen har lyckats bra. 2000 år efter skaparens död så är det fortfarande en maktfaktor att räkna med och har onekligen förändrat världen, och inte bara genom detta fokus på vikten av att "tro" bokstavligt och hur enformigt och poesilöst det har gjort värden utan
även på högst materiella och systemförändrande sätt (och i min mening mer grundläggande än Franska Revolutionen, även om fransosernas avrättningsfestival naturligtvis har influerat världen extremt mycket.).
VAd vill jag egentligen ha sagt med det här? Jag vet inte. Det är skrivet under loppet av en arbetsdag där jag ett flertal ggr blivit avbruten av just arbete. Kanske vill jag ha sagt att bara för att vi just i den här delen av världen har gjort oss av med Gud och behovet av Gud betyder inte det att vi har gjort oss av med behovet av religion eller att vi inte redan har hittat något att fylla hålet Gud har lämnat i vårt samhälle med. Och kanske att jag inte tror att det kan bli annorlunda. Och att vi inte är särskilt annorlunda mot varelsen som för 100 000 år sedan upptäckte att man kunde skära halsen av någon med en vass sten. Och att ett samhälle behöver se till att vi inte ger utrymme åt den varelsen. Det och så många saker till. Har jag nämnt att jag gillar
Thomas Hobbes? Och att
"I show in the first place that the state of men without civil society (which state may be called the state of nature) is nothing but a war of all against all; and that in that war, all have a right to all things." som både citat och koncept är både oerhört fascinerande och allt för sant.
