I Feel Tension

Fortfarande inget barn (men vi var och kollade så att allt stod rätt till och har den inte kommit av sig själv tills på måndag så tvingar vi den då), fortfarande inte särskilt mycket matnyttigt producerat när det gäller uppsatsen och katten är inte frisk och måste få medicin och så vidare och så vidare. Myyyys.

Men.
Bone Awl/Ashdautas-splitten är ute på vinyl nu. Går att beställa från bl. a. SeedStock,
tillsammans med massa annat smôtt och gôtt. Det är inte det mest spännande BA-släppet, men även ett lite mindre intressant BA-släpp är bättre än typ allt annat. Ashdautas förstår jag mig inte riktigt på. Inte så att det är dåligt (för det är det inte), jag hajar bara inte.

Kul grej när det gäller Bone Awl och Blood Meridian. När jag lyssnar eller läser igenom allt bara sådär just nu så är det inte så himla intressant, men när jag sätter mig ner och kollar på detaljer, på enstaka beskrivningar i BM eller enstaka texter/låtar hos BA så är det bland det bästa jag någonsin läst och hört. Jag blir helt knäsvag av det, av hur genialt det är. Och på något sätt så handlar både BM och BA om samma sak.

I Feel Tension

Bone Awl är nog bästa hatmusiken. Inte för att det är det våldsammaste, hårdaste, ondaste, mest oresonliga jag har i min samling. Nej, det är det för att det är det mest desperata, desillusionerade och klarsynta jag har i min skivsamling. Varje låt, varje utgåva är som ett uråldrigt utforskande av vad Bone Awl och mänskligheten/verkligheten är samtidigt som det är ett väldigt modernt, samtida skrik rakt ut i intigheten, väl medvetet om sin egen meningslöshet. Det är så mycket starkare så.

Passade bra som soundtrack till valda delar av dagen som ändå, objektivt sett, borde ha varit bra. Och det var den väl, när det gäller det praktiska. Jag önskar bara att jag var bättre på att förstå vad jag läste. Som det är nu...


-Penitenziagite!

and make it my own.

OK, nu har jag fått lite mer gjort iaf. Känner mig lite säkrare. Lite lugnare. Kanske. Ingenting håller ihop alls, men det är ändå en del smarta saker skrivna. Så jag får försöka styra upp det på något snyggt sätt imorgon, skicka iväg det till mina klasskamrater, se om jag kan få ngn feedback och sen försöka att inte ta livet av mig under den där workshoppen på måndag.

Måste ge mig på TEXTERNA. Det är typ det enda jag inte gjort. TEXTERNA. TEXTERNA och försöka få in en massa muthafucking litterturteoretiker och shit inblandat där. Och så.

Förresten så är det sjukt hur konsumtionsskadad jag är. Jag kom på att jag totalt har åtminstone 9 jeansjackor, varav jag använder HÖGST 4 regelbundet. Men jag funderar på att köpa en till. Of course I do. Lite mer 30/40talsstil på den här. Spänne i ryggen och en bröstficka och så. Sen funderar jag på att köpa ny jeansbyxa också. Behöver jag det? Nej. Vill jag ha det? Ja. Nämnde jag att jag äger fyra exemplar av Autopsy's Mental Funeral? Jorå. 2 cd (digipack + jewelcase) och 2 vinyl (grön + svart vinyl). Har (minst) två ex av varje Watain-fullängdare också, förrutom Sworn to the Dark, för den är inge bra. Lyssnar bara på mp3or. Men tillbaka till byxorna.

Dom här?

Eller dom här:

Lee-jeansen är kanske lite snyggare, men det är något med midjan/stjärten som stör mig. Å andra sidan så ska man ju helt klart erkänna att jag kommer inte att köpa ett par jeans som sitter så slappt i midjan, så den passformsfrågan är väl kanske lite akademisk. Och jag har ju ändå inga pengar. Lee brukar ju fixa till det där med snykk röv ganska bra.

Hemåt. Köpa en godisbit så man klarar sig på hemvägen, bara.

Att göra något med sig själv

Man kanske borde fixa det där fanzinet?
Man kanske borde lära sig spela gitarr eller något?
Man kanske har idéer ändå?
Man kanske faktiskt kan tillföra något och inte bara spä ut det här dravlet som kallas för (black) metal med mer skit?
Det kanske finns något att göra?
Något som inte bara kommer hamna på historiens sophög?
Något som inte bara kommer vara en förolämpning gentemot all den magnifika musik som jag har att tacka för så mycket?

Man kanske borde göra något annat?
Tänk om det visar sig att man har TALANG för något.
Tänk om man är såpass duktigt att man kanske kunde bli en Repsekterad Akademiker? Eller en Riktigt Konstnär? Eller något annat som faktiskt Har Något Att Säga?
Problemet med det där är att jag inte pallar med det sociala spelet och den lilla inblick jag har i allt det där är att det är MINST lika mycket scen som metal eller punk. Är du inte en del av den så har du inget att säga, för ingen kommer lyssna.
Jag har pysslat med det där spelet och interagerat scenmässigt (på en inte alltför hög och avancerad nivå, det ska erkännas) i ett gäng år nu och jag är inte imponerad (samtidigt som jag väl försöker imponera. Det är väl det första stycket handlar om?). Men (metal-)scenen är ärlig på den fronten. Det handlar om att stänga folk ute till stor del (nu snackar jag inte om musiken utan om kulturen/scenen, även om man definitivt kan argumentera för att även den gör det.). Det är inget hymmel om det, inte från min sida. Det finns en ärlighet i attityden. Det är inte nödvändigtvis tyst ignorans som möter dig, det är aktivt motstånd. Är det att föredra? Är jag en del av den här scenen och kulturen? Man kan argumentera både för och emot att jag skulle vara det, det kan man definitivt. Det spelar egentligen ingen roll. Men jag tycker att hela konceptet presenteras bra i den här intervjun som jag tillåter mig citera ett par stycken ifrån:

“Black metal is elitism. But elitism is a falsity. There is no one who is truly elite, it is simply the act of pushing everyone else away that makes it real. You have to take the opportunity to utilize black metal for what it really is. It is the great moment to disregard life and civilization and do what you want and partake in this tradition of antisocial destruction and selfish beauty.”

“In a sense, all good art should function along these guidelines, but black metal does a better job of being honest than most other genres. Elitism should be an unwavering ambition to see your vision realized. "

Förstår ni vad jag menar? "black metal does a better job of being honest than most other genres."

"Brushing of the moon/Like a chalky scab"

Så, eftersom den enda idén jag har till uppsats är att göra samma sak jag gjort fast på den litterära sidan istället så har jag känt mig lite uttråkad. Samma källor, basera en ny undersökning på en gammal etc. Dessutom har det inte känts särskilt Seriöst att skriva mer om black metal. Men, så ögnade jag igenom Bone Awl's texter lite snabbt och jävlar vad bra det bandet är. Det är som en spik in bakom ögat och rakt in i hjärtat/talgkottskörteln, hur nu det ska gå till. Så jag tror inte direkt att jag kommer få några problem med att sitta och traggla med texterna. De enda problemen är: är jag tillräckligt briljant för att fixa det här, finns det jag vill och tror verkligen i texterna, och kommer min handledare att tycka att det här går att göra. Ja, och kommer jag palla pressen med allt annat, kommer jag kunna få till tillräckligt med disciplin för det här? Kommer något annat i vanliga lifvet skita sig och gå ut över det här. De problemen är stora nog, men jag hoppas verkligen att jag klarar det här. Jag VILL verkligen klara det här av fler anledningar än att jag inte vill bli återbetalningsskyldig till CSN. Jag VILL verkligen det här för dess egen skull. Det var länge sedan jag ville något, på det sättet.

Men jag vill inte vara såhär trött och stressad redan. Jag kanske borde ha gjort som min kursare och läst den här terminen på halvfart, egentligen.

Ni vet den där total panikslagna svindelkänslan man får när man nästan håller på att ramla från något högt?

Så känner jag hela tiden, typ. Plus att jag blir trött. Det är det värsta. Helt sjuk jobbigt tröttma. Jag tror att jag nog kan klara det här någorlunda. Kanske inte med flying colours, vilket jag VET att jag hade kunnat få om jag faktiskt ansträngt mig från början (och det får mig att lacka ännu mer. Att veta att vad som händer så är det bara MITT fel. Vafan, det finns ju sämre människor än mig som lyckas hela tiden bara för att dom gett sig fan på det.), men ändå. Men själv tanken på arbetet i sig gör mig trött. Och nu menar jag inte trött som i "åh vad jobbigt jag vill hellre spela PS3"-trött utan som i "öppna boken/datorn/källmaterialet och tvinga sig själv att hålla sig vaken"-trött. Alltså, trött på_riktigt. Åsså sitter man här och sliter och kommer på en massa idéer som man skriver ner och läser och antecknar och håller på och så åker man hem. Och sen går man och lägger sig, för man är så jävla trött. Och inte fan somnar man. Alls. Förrns framåt morgonen. Och då sover man lite lätt. Och sen vaknar man och åker iväg och kollar på anteckningar och källmaterial och böcker och dator och allt och fattar inte vad man höll på med dagen innan så man börjar mer eller mindre om.

And so it goes. Man blir trött.

Dessutom så upptäckte jag att jag nog faktiskt fått tinnitus på riktigt nu. Inte alls oväntat, men irriterande. Inte så att jag faktiskt hör ett tydligt tjut, mera så att jag får ont i högerörat när det är tyst, precis som jag får av högfrekventa ljud, typ sånnadär gnagarskrämmare.

Nä, om man skulle fortsätta skriva om foregrounding, rhetorics och opacity i Bone Awl-texter då va?

Tillbaka

Har väldigt ont i öronen. Speciellt högerörat. Är väldigt trött.
Men jag har sett Blapshemy. Och Bone Awl. Och haft väldigt roligt. Tror jag.

"Conan, what is best in life?"

-"To crush your enemies, see them driven before you and hear the lamentation of their women!"

Ungefär det jag ska göra i några dagar nu. Korståg mot allt. "If you are a false don't entry" som Wagner Antichrist en gång uttryckte det.


Jag ska alltså åka till Berlin för att kolla på hårdrock. Högst upp på listan står Bone Awl och Blasphemy, men det kommer ju inte bli helt fel att se OFC, Xibalba, Mystifier, Vanhelgd, Ares Kingdom och några andra band. Inte fel alls. Barerna i Deutschneyland stänger aldrig, va? Helt livsfarligt. Jag kommer bli shanghaiad och såld. White slavery.

Nåja. Hör av mig om jag överlever. Jag har för övrigt odlat mustasch för den här resan. Man måste ha mustasch i ärans och hjältarnas land.

A Strangeness

Man känner sig ju alltid lite annorlunda. Det är inte för många ställen som den annorlundaheten inte känns som ett problem. Ibland (typ ute på SU. Fast det är ingen större fara.) känner man/jag sig/mig annorlunda nästan ner på cellnivå. Som att jag inte är uppbyggd på samma sätt som andra människor. Tanken slog mig under en fonologiföreläsning. De som satt framför mig verkade inte förstå något alls medan jag tyckte mig förstå allt. Det som även slog mig var att de här personerna säkert kommer få rätt hyfsade betyg medan jag är rätt säker på att jag kommer bomba rätt mycket. Vilket jag ju inte vill. Men. Så jag blev bara konfunderad över hur verkligheten är skapt.

Nåja.

Vi behöver ju inte förvandla det här till en självuppfyllande profetia. Jag hatar bara att vi läser så mycket samtidigt. Det förvirrar mig totalt. Ingenting av det jag gör blir så bra som det skulle kunna bli.

Och Bone Awl fortsätter att vara lika fascinerande bra och bara allmänt fascinerande. Sjukt. Tror minsann att min kandidatuppsats (om det blir av att skriva en sådan) kommer att involvera dem och deras texter på något sätt. Hoppas jag. Om jag får. Eller så kanske man får möjlighet att skriva någon annan form av litteraturuppsats.

Hail The New Dawn

"Bone Awl listens to an old, anti social voice, but we know clearly who we are not. We are not anything except this awful, paranoid, postmodern human.

The world moves on and an arrowhead turns up. World’s do really end. Things go extinct eternally. We are waiting to surface in the garbage dump and be examined. It is now at this point that the story is told, the values have hardened on its face like warts. Now, we know what it’s made of. We rub dirt on our living bodies to make the decomposition process easier and faster. We wear natural materials that dissolve as to not distract attention from what really matters.

Bone Awl accepts its own death. It accepts its place in life’s wild somersaulting. When the mummy is exhumed and it’s leather pouch examined, we want to, however, somehow remind humanity of how they have gone horribly awry to a new, farther length."

-Bone Awl


Vad är ens egen natur och vad är annat? Vad är s. a. s. en själv och vad är undanflykter?

One way of looking at the world

Jag måste säga att av alla dikter vi skulle ha läst och analyserat tills igår så var nog Thirteen Ways to Look at a Blackbird (av Wallace Stevens) min favorit.

I
Among twenty snowy mountains,
The only moving thing
Was the eye of the blackbird.

II
I was of three minds,
Like a tree
In which there are three blackbirds.

III
The blackbird whirled in the autumn winds.
It was a small part of the pantomime.

IV
A man and a woman
Are one.
A man and a woman and a blackbird
Are one.

V
I do not know which to prefer,
The beauty of inflections
Or the beauty of innuendoes,
The blackbird whistling
Or just after.

VI
Icicles filled the long window
With barbaric glass.
The shadow of the blackbird
Crossed it, to and fro.
The mood
Traced in the shadow
An indecipherable cause.

VII
O thin men of Haddam,
Why do you imagine golden birds?
Do you not see how the blackbird
Walks around the feet
Of the women about you?

VIII
I know noble accents
And lucid, inescapable rhythms;
But I know, too,
That the blackbird is involved
In what I know.

IX
When the blackbird flew out of sight,
It marked the edge
Of one of many circles.

X
At the sight of blackbirds
Flying in a green light,
Even the bawds of euphony
Would cry out sharply.

XI
He rode over Connecticut
In a glass coach.
Once, a fear pierced him,
In that he mistook
The shadow of his equipage
For blackbirds.

XII
The river is moving.
The blackbird must be flying.

XIII
It was evening all afternoon.
It was snowing
And it was going to snow.
The blackbird sat
In the cedar-limbs.

Taxi Driver-jackan kom igår, förresten. Det första man gjorde? Sy på ett Bone Awl-märke på bröstet.

Apparition

Ny Bone Awl-tröja hittar man här. Limiterad, påstås det. Bootleg, får man anta. Men sjukt snygg. Det finns även Teitanblood-tröjor och massa annat smått och gott där. Köp! Sjukt pålitligt.

The Death of the West

Klaxon Records is no more. Istället har två nya bolag/distros skapats; Cinereous och Seedstock. Som jag har förstått det så är det Seedstock som ska ta över släppet av Asdauthas/Bone Awl-splitten (en skiva jag verkligen ser fram emot), fast jag ska inte säga för mycket. Det kanske blir sista Klaxon-släppet, eller något? Fast å andra sidan så ska tydligen "Sunless Xyggos"-kassetten (Bone Awl's samarbete med The Rita, fast utan The Rita) vara sista släppet. Den kassetten kan man hursomhelst få tag på via Seedstock. De har dessutom någon form av rea nu också (köp 3 få 4).

The living talks with the tounges of the dead

"Native Americans are almost a completely eradicated culture. They have been oppressed, and dissolved without any remorse or acknowledgment, really. Everyone in participating in the New America is also agreeing/participating in the decimation of Native American culture. So there is a brutality in cultural suppression and an unspoken honesty of the entire nation accepting these sacrifices. We, as a nation, fight for newness, capitalism, and see to it that the previous culture is completely forgotten. Unlike African American culture, which has been incorporated in through the side. Since Native Americans were in the way, they had to be guiltlessly done away with.

Bone Awl fights for newness with brutal, inevitable honesty. Inspired by the violence of humanity in stride.

The ghosts of Native American culture surface after their own apocalypse. The land has cultural ghosts that promote ideas that make more sense than anything our own culture tells us. Yet it is foreign, alienating, and coming from a ghost of a person who we helped kill. You cannot listen to this voice. Yet you do. You are inspired by the enemy’s voice. Was he my enemy? Yes he was. I just wasn’t there when we had to pull the trigger.

Bone Awl listens to an old, anti social voice, but we know clearly who we are not. We are not anything except this awful, paranoid, postmodern human.

The world moves on and an arrowhead turns up. World’s do really end. Things go extinct eternally. We are waiting to surface in the garbage dump and be examined. It is now at this point that the story is told, the values have hardened on its face like warts. Now, we know what it’s made of. We rub dirt on our living bodies to make the decomposition process easier and faster. We wear natural materials that dissolve as to not distract attention from what really matters.

Bone Awl accepts its own death. It accepts its place in life’s wild somersaulting. When the mummy is exhumed and it’s leather pouch examined, we want to, however, somehow remind humanity of how they have gone horribly awry to a new, farther length.

The newness not denied. The oldness holding it up in exaltation."

-Bone Awl-intervju med Vestal

Det verkar för övrigt som att min egna intuitiva tolkning av 'Night's Middle' inte var helt fel.

Konsumtionshets

Jahaja. Det där med att spara pengar till julklappar går ju sådär. Inte nog med att jag köpte allt jag köpte igår (som jag redan gått igenom), jag bjöd Fiat på sushi (=återbetalad skuld) och sen fick jag ett ryck och beställde stövelbenade Bone Awl-prylar från eBay. Sen är det The Shirt Factory-utförsäljning idag 07:00-19:00 på Birger Jarlsgatan 40 (samt även fre-lör också) och så dök det här upp helt plötsligt:
Nåja, alla räkningar är betalda iallafall. Och jag har någorlunda koll på vad jag ska köpa i julklapp till fölk.

"We don''t worship Satan, Satan worships us!"

Sadistik Exekution uppträdde i Sydney alldeles nyss (7/11). En av mina tidigaste förälskelser när det gäller riktigt extrem hårdrock. Hursomhelst så uppträdde de på någon form av Heavy Metal Awards eller något annat töntigt, och här får ni ett litet videoklipp:


Ett av världens minst vackra och mest retarderade band? Kanske. But it's all good.

Dessutom: Bone Awl ska tydligen göra tre spelningar i Europa. En på NWN-grejen, en i Prag 21/11 och en till. Någonstans.

"Only one single lamp do show me this way"

Jag har funderat på en tatuering ett tag. Ett Bone Awl-citat i en banderoll som ska sträcker sig runt över utrymmet mellan tatueringen på (höger) axeln och tatueringen på underarmen. Det är en bit från fenomenala låten "Night's middle" och texten går såhär:

"Night's Middle
Lightless riddle
Suddenly small
Life so little

Night's middle
Lifeless brittle
Now I'm Found
In Night's Middle

Day
Could be
No
Further
Away

Thin
Stuck between
The light of life
and night's dream

Alone
but somehow heard
the world bends
by my every word

Day
could not
be
a thought"


Det jag hade tänkt tatuera är det här stycket:

"Alone
but somehow heard
the world bends
by my every word"

därför att det säger, på ett poetiskt vis, ganska mycket om hur vi själva skapar och formar vår egen värld. Vår egen uppfattning är den rätta. Den egna tolkningen är den som spelar någon roll. Det du förvandlar beståndsdelarna av ditt universum till är vackert och äkta. Din uppfattning är den korrekta. Din värld är lika äkta och värdefull och vacker och har lika mycket existensberättigande som alla andras världar.

Mitt val är mitt val och mitt val och mitt liv och min värld är starkt och stolt och rätt och vackert därför att det är mitt val och mitt liv och min värld. Det är det enda som räknas, i slutändan. Resten av världen kanske tror att den lever i en och samma värld, men det gör den inte. Varje människa lever i sitt eget kungarike som är skapat efter de egna övertygelserna. De flesta vet bara inte om det och är därför inte fria, inte skapare i sin egen värld. De är andras skapelser. Man lär sig sånt när man spenderat hela sitt vuxna liv med att gilla fel saker.

För ganska precis tio år sedan tog jag ett beslut om ett specifikt sätt att utforska världen och det är hela den här harangen ett tydligt uttryck för. Faktum är att den på många sätt är kvintessensen och resultatet av det decennielånga projektet. Och därför är den där textraden och den tatueringen det också.

Men det är inte över. Varje steg man tar i sitt eget kungarike stärker det, men varje steg man tar i sin egen skapelse för en längre bort från andras (och där igenom, andra) och det är på många sätt skadligt.

Allt jag är och på riktigt uppskattar centreras till och filtreras genom de här tio årens upptäckter på det här planet. Det är kanske därför jag är så hopplöst inkompetent på andra, ofta kanske nuförtiden mer relevanta plan. T ex. så har jag svårt att förstå och ha tålamod med folk som tycker att Samhället och Människor är viktigt. Att Demokrati och Rättigheter och Moral är något annat än skapelser i ett flertal personers världar, men inte att fri-och rättigheter även berövar andra människor deras fri-och rättigheter. Att demokrati är ett medel, inte ett mål. De är sätt att få folks separata kungariken att kunna fungera parallellt, så (men inte helt) fria som de kan vara. De är VERKTYG för att få samröre att fungera smärtfritt. Skillnaden mellan olikheterna ligger i grad, inte i art.
Eller folk som inte inser (inte vågar?) vad de är, vad de tillhör (men ändå ska tjafsa om det). Eller folk som inte inser människans mystiska kapital? Att man kanske bäst kommer fram till en sanning genom en lögn?

"Alone, but somehow heard..."

Hur mycket av det vi gör, är, skapar, konsumerar beror på det konsensus vi alla av nöd måste befinna oss mitt inne i? Och hur mycket av det tidigare nämnda är sätt att antingen försöka döva den vetskapen eller fly från detta konsensus på de sätt som finns kvar? "Life is eternal warfare" för att travestera ett citat av Umberto Eco.

Håll till godo

Jag kommer att besöka Hednaland (dvs Skåne följt av Örebro) i en veckas tid. Därför kommer jag inte uppdatera här eller någon annan stans i någon större utsträckning. Medans ni saknar mig så kan ni ta och titta på Bone Awl's live videos från Philadelphia 23/6 i år.
Ett av världens kanske bästa band. Inte ett av de snyggaste banden, dock. Men i den miljön de spelar och med den intensiteten så förlåter jag dem.

Syns och hörs om drygt en vecka. Om jag överlever.

Och tack till de (den) tappra fåtal som orkar läsa och kommentera den här bloggen, och som är skälet till att jag kan länka till den där Bone Awl-videon. Det borde ligga en rätt schysst Bone Awl-tröja uppe på eBay i detta nu.

Kali-Ma!

Hittade just upp en intervju med nya semifavoritbandet Teitanblood där de på så många sett verkligen slår huvudet av spiken när det gäller det esoteriska och ockulta inom de extremare formerna av hårdrock. Läs mer här.

Fick för för första gången övrigt se bilder på Bone Awl igår. Depressing shit. Jag hade förväntat mig fula och nördiga amrisar, men... Nåja, ni ska få se dem så fort jag orkar skriva ett lite längre inlägg.

Såg även 'The Wrestler' igår. Bölfest deluxe. Fyfan. Sjukt vacker och sjukt sjukt sorglig. Så bra filmad och så mycket detaljer som bara gjorde att ångesten, tröttheten och sorgen kom krypande. Som att Mickey Rourke stönar, flämtar och andas tungt prick hela tiden vilket bara ger en känslan av att inte kan få i sig tillräckligt med syre för att försörja sin stackars trötta sargade kropp. Som att det finns något väldigt vackert och poetiskt i wrestling, i det faktum att det är smärta och blod och våld enbart för publikens nöje, utan att artisterna/idrottsmännen någonsin egentligen få reda på vem som egentligen är bäst. Som i det faktum att de gör sig illa för publikens skull, för publikens nöje. Som i att det faktiskt är gladiatorspel på riktigt. Ingen tävlan, bara blod och våld för underhållnings skull.

Naturligtvis går det att betrakta Randy 'The Ram' som en sorglig förlorare, men jag tycker att det finns något stolt och vackert hos honom också. Livet kommer gå hårt åt oss alla, men med lite tur hamnar man i en situation där man faktiskt kanske kan bli något mer. Där smärtan kanske kan vara värd något i det längre loppet. Där du kanske dör för tidigt och ditt liv är en sorglig pöl blöt skit men där ditt dödsögonblick ändå är vackert på något sätt. För sista scenen i 'The Wrestler' (även om vi inte vet precis vad som händer) är på samma gång som den är fruktansvärt sorglig även oerhört vacker. Eller som Blitz skaldade en gång i tiden: "Never surrender, never give in, never let the enemy win!" Dö som du har levt.

Om man ser objektivt på hela grejen är The Ram naturligtvis en feg jävla idiot som har förstört sin kropp, sitt liv, sin dotters liv och sina chanser till lycka på att blöda för andras nöjen och helt enkelt inte vågar ta den svåra osäkra vägen till något som kanske skulle göra honom lycklig. Han orkar inte jobba på det. Men som han själv säger i filmen: "The only place I get hurt is out there. The world don't give a shit about me." Vem av oss har inte handlat så och vilka är vi att förneka någon rätten att välja sitt eget liv? Att låta en trött gammal man må bra på det enda sättet han fortfarande kan och orkar?

Det finns något väldigt vackert i att böja sig under sitt öde. Att leva ut konsekvenserna av sina handlingar till det yttersta. Samtidigt som det även kan vara en feg väg ut.

Sjukt bra film, i vilket fall som helst. Har nästan börjat gråta ett flertal gånger när jag har skrivit det här.

Ophiuchus Rex

Beställde 2 tygmärken inatt. Flådigt värre.














Sen satt jag och kollade på skivor på internet med band jag inte hört. För en gångs skull. Jag är rätt pepp på musik nu. På skivor. På att köpa skivor för att upptäcka musik. Det känns lite som att komma hem igen, att sitta och kolla på skivor på HHR och NWN, att hitta gömda skatter som Dishammer och Syphilitic Vaginas, Bone Awl, Midnight och Malveillance och vilja köpa dem. Saker jag inte hört eller bara hört någon låt med. Samtidigt finns det något vemodigt över det också eftersom jag tvivlar på att det skulle vara lika roligt och ekonomiskt genomförbart som det en gång var, eller att det skulle vara särskilt meningsfullt. Och den här jävla identitetskrisen man aldrig riktigt verkar kunna ta sig ur heller. I tell you, den vore mycket lättare med mer pengar för då hade man fan inte behövt prioritera saker! Hade jag ahft pengar kunde jag ha låtit en sån här grej överspegla allt annat och tja... Då hade det ju vart coolers, liksom?

Sen så är ju framtiden allt annat än ljus, men det har inte riktigt satt sig än. Jag menar, ALLT kommer ju krångla till sig rubbet. No question about it. Jag kommer ju inte få A-kassa på en gång, jag kommer ju inte få jobb, jag kommer ju behöva låna pengar av päronen (herregud vad jag verkligen avskyr det!) osv. När jag tänker på det så har jag nog inte känt mig det minsta avslappnad sen typ... Jag vet inte. 2003-2005 kanske? Alltså, inte att jag var det under hela den perioden, men att det fanns tider där jag inte ständigt hade den här jävla ångestbollen i magen som gnagde litegrann. Jag vet inte. Skitsamma. Det spelar ingen roll nu. Det enda jag vill göra nu är att mysa med nya vinyler. Klappa på dom, titta på dom osv. Lyssna på rostig, skabbig D-takts-Heavy Metal. Och inte behöva gå utanför dörren. Inte behöva ta andra människor med i någon form av beräkningar. Jag vill verkligen bara lyssna på D-takt, röka, dricka ljummen öl och snacka musik och fylleminnen med nya och gamla vänner.

Sen så är jag faktiskt ganska ledsen för att jag inte hittar min skinnväst. Jag vet, det är ett sjukt bespottat klädesplagg och i normala fall är jag sjukt skeptiskt inställd till plagget i stort (faktum är att enda skälet till att jag äger den här västen är att den är arvegods och jag fick den när jag var liten) men jag tänkte ju att min Devil's Blood-patch skulle se sjukt ball ut på västens rygg, speciellt om man sätter typ en totenkopf på vänster bröst (med ett 'B' och ett 'A' på var sin sida?) och någon form av medalj på andra sidan (min operation Condor-utmärkelse, kanske?). Jag tänkte köra på någon form av ockult MC-snubbe från sent 60- tidigt 70-tal-looken i sommar. Kanske. Om jag hittar västen.

Min ständiga totala brist på energi, ambition och positiv syn på livet är smått fascinerande, till och med för mig själv.