Jag säger det för sällan...

...men jag gillar verkligen mina vänner. Fantastiska människor varenda en, och mitt liv är mycket bättre tack vare dem.


Chansen är rätt stor att om du läser det här så räknas du bland dem.

Holidays in the Sun

Den senaste veckans mys och häng har varit så mycket guld värd. Lugn och ro och häng och umgås och bra folk och grejer, bara sådär. Man gillar't. Jag har bra vänner.

Sova nu, tror jag. Mysa med Sabbaten. Lyssna på GG, kanske.


Den där jävla skittelefonen driver mig till vansinne. Smått omöjlig att använda och batteriet tar slut på nolltid. Kommer nog sänka teleräkningen en del, antar jag.

Bhairava's dream and dance

B L A C K L O T U S

Metrosexualitet

Igår var jag och Johan och kollade parfymer. Här var mina favoriter, plats 1-3.

Tjo och tjim

Idag fick S & A en liten knodd. En pojke. Det är ju lajbans, så man är glad.

I övrigt så börjar jag misstänka att någon stjäl min post eller nått. Två paket från Kanada och ett från Sverige, innehållandes obskyra hårdrockströjor behagar inte att dyka upp. Jag menar, WTF? OK att det kan strula lite om man beställer saker från utomlands. Jag köper det. Men det ena av paketen har jag väntat på sedan i slutet av augusti. Men jag kanske blev blåst. Jag kanske blev blåst på det andra också, som skulle ha skickats i början av månaden. Eller så försvann det någonstans över Atlanten. Men det från Sverige är ändå skickat av en snubbe som jag är lite bekant med och han ska ha skickat det i förra veckan. Jag borde ha fått det i torsdags, liksom.

I övrigt så var min hårbotten mer fucked up än vanligt idag, mina tarmar känns som om de har varit fyllda med grus och mitt konto är mer illa däran än jag trodde eftersom ställen väntar med att dra pengar så länge de kan.

Nåja, det har överlevts förr och i övrigt är det rätt lugnt.

Blev återigen väldigt sugen på en grön, nästan för liten MA-1.

Dagens tips är för övrigt Hunters Moon. Bathorian black metal, som det kallas. Det påminner alltså om Bathory. Man kan ioförsig fråga sig vad man ska med kopior till när originalet är så överjävla mäktigt, men jag gillar dem.

EDIT: Jahaja. En fönsterruta har spruckit. Kul.

La Haine

En gång för kanske inte så länge sedan var jag så arg så att jag skrev det här:

"I hate the class system. I HATE IT. I. HATE. IT. I hate it so much that it hurts and makes me cry sometimes. I hate it so much that at times I fantasize about parts of this town being engulfed in flames and every fucking traitor and suck up suffering a faith worse than those they suck up to. I fantasize about people being crucified and smashing peoples faces in with bottles and seeing their faces freeze in fear when they realize that "no, daddys money won't get me out of this one" and then they die and I wear their well groomed fucking faces as a bloody mask, and their oily scalps as decorations and their credit cards as medals on a spear. "TRY LOOKING DOWN ON ME WHEN MY BOOT IS ON YOUR NECK AND YOUR MOUTH IS ON THE CURB!""

Så arg är jag nuförtiden också. Iband. Jag har inte blivit särskilt mycket mer nyanserad med åren heller. Däremot har jag nog blivit mer uppgiven, och ilskan och hatet har spritt sig och blivit kallare. Mer föraktfullt. Inte helt nöjd med den utvecklingen, kanske. Kanske inte.

Med tanke på hur jag ibland framställer mig i den här bloggen så kanske det jag skriver nu att framstå som helt wack, men jag dömer sällan folk. Jag ser inte ner på folk. Jag står inte över folk. Visst, jag kanske har bättre smak, är snyggare, lite smartare, är bättre på vissa saker, men jag ser inte ner på lite korkade, fulare människor med sämre smak. Det är helt enkelt ett subjektivt konstaterande och eftersom det är subjektivt så är det värdelöst. Och jag lägger ingen värdering i det heller. Jag värderar sällan folk. Det är sällan jag tycker att folk är 'sämre' saker (in want of a better word), de är helt enkelt vad de är. Vad de, enligt sina förutsättningar, måste göra och vara. Typ så. Det är inte bättre eller sämre, det är bara annorlunda. Same shit, different haircut. Jag har vänner som är smartare än mig och som är dummare. Jag har vänner som är fulare och som är snyggare. Som är rikare och som är fattigare. Som är tuffare och som är mesigare. Och jag älskar dem alla. Sen har ju naturligtvis även solen sina fläckar, det måste jag erkänna. Jag kan vara arrogant, stöddig, enkelspårig och vilja impa på folk mer än vad som kanske anstår mig. Jag är medveten om det, om att jag på en hel del plan är väldigt fånig men jag jobbar på det också. Ofta hinner jag dock inte hindra mig, men ja. Det blir väl ändring på det också. Har man spenderat en halv livstid på... ...något annat, så...

Det jag dock ser ner på är folk som ser ner på folk. Det är kanske det jag hatar mest av allt i hela världen. Som tror att de är så jävla mycket mer värda, av någon obskyr anledning. Ingenting i hela skapelsen gör mig mer förbannad än översittarfasoner och jag skulle inte bli förvånad om jag någon dag i framtiden blir så satans arg att jag faktiskt gör något jävligt drastiskt. Något jag har drömt om sen barnsben. Förhoppningsvis hinner världen på något mirakulöst sätt bli ett bättre ställe innan dess, men jag tvivlar på det.

Jag är inte arg nu. Jag konstaterar helt enkelt vem jag är och hur jag är. Inte alltid så mycket, men ofta.

Svammel. Svammel på arbetstid och svammel på fritiden. En mycket god vän sa en gång till mig, när jag mådde väldigt dåligt och sörjde mig själv (mer eller mindre) samt undrade vart fan jag hade hamnat, om jag var långt före eller långt efter resten av mänskligheten: "Det är vare sig före eller efter. Det är bredvid." Det är nog bland det mest stärkande någon någonsin har sagt till mig.

Men jag hatar fortfarande klassamhället och varenda jävla samhällsklass. Vissa mer, vissa mindre.

Så var man helt plötsligt 27

Jag fyllde nyss år. Igår, faktiskt. Fast jag firade den i förrgår. Picknick + fest. Sjukt lyckat, sjukt kul och utan några större missöden. Inte ens ett krossat glas. Inget bråk. Jag tror att min något burdusa fyllehumor kan ha fått ett visst utrymme, men jag är inte säker. Kvällen blev något luddig. Nåja, jag hade väldigt roligt iallafall, trots långa promenader och så. Jag hoppas verkligen att mina gäster hade trevligt också, trots platsbristen hemma hos mig och Fiat.

Sen fick jag så många tuffa saker så jag är helt överväldigad (en tatuering, massa sprit (Pimms, vit rom, tre flaskor vin, presentkort på systemet + ngn form av flaska till tror jag), 'Att hata allt mänskligt liv', ett par riktigt trevliga skoblock (de passar perfekt i ett par av mina Mentor-skor), en Tribulation-LP, en Stench-7", en Jonah Quizz-samling, en 1982-samlingsskiva, 'Det grymma svärdet' #4, en bok om Jack the Ripper, en Deadwood-box på väg och säkert ett gäng saker jag för tillfället glömt bort eller bestämt mig för att inte nämna) och bäst av allt var att J + norsk roomie hade bestämt sig för att besöka Stockholm över dagen, bara sådär (de bor alltså i Stavanger och det ligger 14 timmars bilfärd västerut.).

Poängen med det här inlägget? Jag hade jävligt roligt och hoppas att mina gäster gick därifrån fulla och glada. Bilder kommer kanske senare.

Me and my main man

Snubbar hänger gäng.

Don't push me, motherfucker!

OK, för att börja någonstans. Jag gillar hårdrock. Jag har långt hår. Och läderjacka. Och en jävla massa bandtröjor, tygmärken, pins, skivor, en handfull tatueringar och så vidare. Jag har t o m en jeansjacka med tygmärken på, en jeansväst och en läderväst samt en svart jeansjacka på G och jag kommer njuta av att sy fast tygmärken på den. Skitnördigt, jag vet. Och lite skitnödigt. Det är dock inte det enda jag gillar och det utgör heller inte hela min identitet, men det lämnar vi därhän för tillfället.

Hursomhelst. Jag gillar hårdrock. Jag gillar den som den är. Jag gillar att den är utanför. Jag gillar flörtar med satanism och andra hemskheter. Att den klarar sig själv utan resten av jävla musiksverige. Jag blir inte glad när man får läsa om Sweden Rock i aftonbladet. Jag tycker generellt sett att folk ska hålla sig jävligt långt borta om de inte är beredda att köpa den på dess egna premisser. Därmed inte sagt att jag tycker att ALLT är bra. Det finns en jävla massa idioter där. En massa svenne banan-fyllon. Så är det. Jag väljer att anse att de inte har något med mig eller det jag pysslar med att göra, men man blir ofrånkomligen jämförd med, tja, Sabaton.* Eller så börjar folk snacka om Metallicas svarta skiva. Eller nått sånt. Det är lite som att jag skulle gå fram till ett Smiths-fan och fråga om skälet till att han gillar the Smiths är att han inte får ligga och behöver ett alibi för det? Eller kanske snarare som att jag skulle börja snacka om Robbie Williams med ett popsnöre, för att vaddå, det är ju pop det också? Eller så. Men det är tydligen OK att bete sig så mot folk som gillar hårdrock. Och det lär man sig ta, på ett eller annat sätt. Jag menar, på ett sätt finns det nog ingen subkultur som är så inklusiv som metal (=man får in en massa spån) men samtidigt så exklusiv (jag har nog inte stött på särskilt många andra ställen där du bedöms så mycket efter din koll på musik och (framförallt) hur du signalerar att du kan din musik genom tygmärken, tröjor, pins osv. Jag skulle faktiskt våga påstå att i detaljnörderi så ligger heavy metal-uniformen inte långt ifrån klassiskt herrmode med alla dess konstiga små regler.), vilket gör att folk ser idiotin och idioterna (för den är ju alltid uppenbar var den än visar sig) men inte subtiliteterna. Jag menar, så funkar det. Så funkar folk. Framförallt, så funkar folk som inte har varit del av en bespottad minoritet för de har aldrig behövt fundera på skiten. Det är inte alltid kul, man utvecklar inte alltid trevliga sidor av sin personlighet när man utsätt för sånt, men tja... Så är det ibland. Ingen går genom livet oskadd.

Hur som helst. Jag älskar hårdrock. Den har gjort väldigt mycket för mig och är kanske den enskilt viktigaste självvalda faktorn, tillsammans med punk och en viss form av filosofisk djävulsfascination (alla de tre går f ö in i varandra en hel del), för min självbild och min personliga utveckling. Jag har upptäckt väldigt mycket pga hårdrocken i dess olika former, avarter och underkategorier. Inte bara det självklara, dvs musiken utan litteratur, konst, film, kläder, vänner, annan musik, kroppskonst, filosofi. Och jag är väldigt glad för det. Det har berikat mig (det har ioförsig inte bara gjort det, utan på en del sätt skadat mig känslomässigt också, men det är ett annat inlägg). Men någonstans är måttet rågat. Nu känns det verkligen som att något hemskt och äckligt har infiltrerat och tagit över mitt livs kärlek. "Vad har hänt?" tänker ni nu. Det här har hänt. Måttet är jävligt nära rågat nu. Frågan som återstår är om det är dags att ta till vapen eller om man helt enkelt ska ge upp?

Ja, sen har vi ju det här också. Jag vet inte vilket som är värst, 200:- i inträde till en jävla klubb, 68 spänn för vanlig jävla bärs eller det faktum att folk från Gemini Five är inblandade och att någon av de anakronistiska arrangörerna definierar sig som ett "rockfan som brinner för musik som glam, sleaze och AOR." Fuck Forever Off. Betala 200:- för att lyssna på när farbröder spelar Faster Pussycat, Warrant, samma gamla uttjatade KISS-dängor och om de känner sig vågade kanske introt till Slayer´s 'Raining Blood' (eller kanske Sabaton?) för ett gäng jävla spexande överklassmähän och mähäwannabees samtidigt som man måste få i sig minst 10 öl för att inte spy av bara det vedervärdiga musikvalet (AO-fuckingjävla-R!? Vad FAN har det ens med musik att göra?), känns det värt eller? 1000 spänn blåsta på en kväll av totalt undermålig kvalitet? När man kan köpa en jävla massa jävligt fin öl för hälften av det priset, komma hem till mig och lyssna på VON, Venom, G'n'R (ja, jag vet att jag gnällde på åttiotalsrocken, men skärp dig. Vissa saker står över kritik.), Bathory, Motörhead, Nifelheim, Misfits, Celtic Frost, Judas Priest, Blasphemy, absolut inte under några som helst omständigheter Gemini gubbFive, slippa idioter (eller ja, man måste ju umgås med mig), ha en helt lagom ljudnivå och bra diskussioner?

Asså, don't get me wrong. Jag har ioförsig svårt för stureplan, men det har inte så mycket att göra med att det skulle vara dyrt eller överklass eller så. Det har mer att hela prylen känns som ett par designerjeans. Dvs. ganska fula, alldeles för dyra med tanke på vad det faktiskt är, men man får iallafall en stor logga på röva som visar att man i brist på riktigt smak iallafall har pengar. Vulgärt. Dekadent. De faktiska priserna är helt oväsentliga. Jag har inga problem (eller jo, det är dyrt och jag har dåligt med stålar. Det är ju ett rent praktiskt problem.) med att betala +60:- för en öl för jag gillar god öl. Men av samma anledning som jag inte tänker köpa kläder baserat på märkets status utan baserat på märkets kvalitet så tänker jag inte betala 70:- för en vanlig jävla bärs för att den serveras inom ett visst geografiskt område.
Så. Jag bryr mig inte om ditt uteliv. Eller din musik. Eller din kultur. Så länge jag slipper beblanda mig med den (och om jag nu gör det så tänker jag göra det på din kulturs villkor). Men det är ju så att om man tycker att den ovannämnda klubben verkar som en bra och kul idé så är man antagligen en människa som 1935 hade tyckt att Nürnberglagarna var ett sansat och rationellt sätt att försöka lösa Tysklands imaginära problem på, ya know. Körd i huvudet och en jävla medlöpare. En idiot. Och det är inte okej. Det är inte okej att ni tar något viktigt och fint i mitt liv, mitt livs första stora kärlek och vampyriserar på det tills det förvandlas till något jävla dekadent överklasspex. Att ni sätter en hel kultur i någon form av jävla zoo (som när Kolmården ville ha massajer som bodde på deras låtsassavann tillsammans med gnuer och elefanter), att ni exotiserar och lajvar och spexar sönder något som inte tillhör er. Fuck jävla off. "Men vaddå" tänker ni nu, "vi tycker ju att det här är kul och roligt, vi sabbar ju inte något." Och det är just det. Ni tycker att det är lite roligt. En rolig grej. Som någon form av maskerad som ni har på er hemmaplan. Ta det på allvar och visa lite jävla respekt så ska vi nog komma överens.

Fast vad håller jag på med, egentligen? Gnäller jag för att idioter kommer betala överpriser för att lyssna på skitmusik? Egentligen borde en örfil och en loska i ansiktet ingå i det priset. Så kör hårt. Men nu är ni upplysta om objektiva fakta: Lyssnar man på AOR är man lite sämre som människa. Spelar man det på en klubb så är man ännu sämre. Betalar man för att gå på en klubb och lyssna på't så är man riktigt dålig. Om man återvänder till en sån klubb är man en sämre människa än Hitler.



* Det är alltså lite som att t ex. tycka att Vanilla Ice eller Just D har något att göra med typ, NWA eller 2Pac.

Ophiuchus Rex

Beställde 2 tygmärken inatt. Flådigt värre.














Sen satt jag och kollade på skivor på internet med band jag inte hört. För en gångs skull. Jag är rätt pepp på musik nu. På skivor. På att köpa skivor för att upptäcka musik. Det känns lite som att komma hem igen, att sitta och kolla på skivor på HHR och NWN, att hitta gömda skatter som Dishammer och Syphilitic Vaginas, Bone Awl, Midnight och Malveillance och vilja köpa dem. Saker jag inte hört eller bara hört någon låt med. Samtidigt finns det något vemodigt över det också eftersom jag tvivlar på att det skulle vara lika roligt och ekonomiskt genomförbart som det en gång var, eller att det skulle vara särskilt meningsfullt. Och den här jävla identitetskrisen man aldrig riktigt verkar kunna ta sig ur heller. I tell you, den vore mycket lättare med mer pengar för då hade man fan inte behövt prioritera saker! Hade jag ahft pengar kunde jag ha låtit en sån här grej överspegla allt annat och tja... Då hade det ju vart coolers, liksom?

Sen så är ju framtiden allt annat än ljus, men det har inte riktigt satt sig än. Jag menar, ALLT kommer ju krångla till sig rubbet. No question about it. Jag kommer ju inte få A-kassa på en gång, jag kommer ju inte få jobb, jag kommer ju behöva låna pengar av päronen (herregud vad jag verkligen avskyr det!) osv. När jag tänker på det så har jag nog inte känt mig det minsta avslappnad sen typ... Jag vet inte. 2003-2005 kanske? Alltså, inte att jag var det under hela den perioden, men att det fanns tider där jag inte ständigt hade den här jävla ångestbollen i magen som gnagde litegrann. Jag vet inte. Skitsamma. Det spelar ingen roll nu. Det enda jag vill göra nu är att mysa med nya vinyler. Klappa på dom, titta på dom osv. Lyssna på rostig, skabbig D-takts-Heavy Metal. Och inte behöva gå utanför dörren. Inte behöva ta andra människor med i någon form av beräkningar. Jag vill verkligen bara lyssna på D-takt, röka, dricka ljummen öl och snacka musik och fylleminnen med nya och gamla vänner.

Sen så är jag faktiskt ganska ledsen för att jag inte hittar min skinnväst. Jag vet, det är ett sjukt bespottat klädesplagg och i normala fall är jag sjukt skeptiskt inställd till plagget i stort (faktum är att enda skälet till att jag äger den här västen är att den är arvegods och jag fick den när jag var liten) men jag tänkte ju att min Devil's Blood-patch skulle se sjukt ball ut på västens rygg, speciellt om man sätter typ en totenkopf på vänster bröst (med ett 'B' och ett 'A' på var sin sida?) och någon form av medalj på andra sidan (min operation Condor-utmärkelse, kanske?). Jag tänkte köra på någon form av ockult MC-snubbe från sent 60- tidigt 70-tal-looken i sommar. Kanske. Om jag hittar västen.

Min ständiga totala brist på energi, ambition och positiv syn på livet är smått fascinerande, till och med för mig själv.

All in all...

...så var gårdagen en trevlig dag. Fast kvällen var lite kort, kanske. Men rolig. Stort plus för Nifelheim(Nifelhein?)-halsduken. Måste skaffa mig en sådan.

Dock så resulterade det alkoholintaget i ganska skadad drömmar. Bl a. så var jag inblandad i någon slags bokklubbsmöte med Gudrun Schyman och andra människor som kändes viktigare än mig (dessutom kom jag försent). Det resulterade i en jävla massa klängande i sönderfallande brandtrappor inomhus och andra goa grejer. Allt detta i anslutning till något slags fest, där jag utan någon större framgång försökte köpa läsk. Sen vaknade jag skittörstig (som man ju gör när man druckit) och nu är jag inte sömnig.

En annan sak man ofta tänker på är att folk skjuts för lite. Alltså, inte att det skjuts för lite folk, utan att folk skjuts för lite. Det kan ni ju ta och tänka på.

Ikväll: Sisters of Mercy. Det kommer ju inte vara bra, men det kommer säkerligen vara tufft. På ett eller annat sätt.

100 år sedan

Minst. Notera bristen på tatueringar.Min gamle vän och vapendragare Axel till vänster, jag till höger. Iförd Kaamos-linne (andra demoT, men även bästa demoT) som jag i skrivande stund undrar vart det tog vägen. Sålde jag det?