Problem solved!

Det fick bli den här utgåvan istället. Med schysst tygmärke å allt. Man gillar ju, trots allt, extra lullull.

Vad det gäller Lawless Darkness så har jag än så länge lyssnat på den runt 2-3 ggr och ingen av dem hundra procent fokuserad. Det jag kan säga än så länge att de alldeles för 'bra' elementen från Sworn To The Dark är nedtonade till förmån för det som jag verkligen gillade från STTD, dvs åttiotals/Nifelheim-lånen. Plus jävligt sköna Bathory-trummor (inte helt korrekt jämförelse, men nära nog) på en del spår. Musikaliskt sett så är den mer metal än någon föregångare, men mindre black. Arvet efter Dissection förvaltas väl utan att det lyser igenom totalt. Helt klart en bättre skiva än STTD. Dock lider den lite (än så länge) av någon form av sjuka. Jag lyssnar på den och medan jag lyssnar på den så är jag så jävla pepp och den är så jävla bra, men när jag tänker på den efteråt så kommer jag inte ihåg särskilt mycket alls. Men det ger sig nog ska vi se. Den är ju rätt komplex + lång. För en gångs skull så känns inte gitarrsolon som en styggelse heller och det om något måste ju säga något.

Hursomhelst så når den inte upp (ner?) till Casus Luciferi. Den är lite för bekväm och inte tillräckligt brinnande-fanatism-på-liv-och-död som Casus var/är. Men det kan nog vara den bästa skiva de släppt förutom just den.

Ska försöka skriva mer någon annan dag, när jag har lyssnat igenom den ordentligt.

Mojo Man From Mars

4:10 in i videon. Galet. Man har mycket kvar att lära.



Fast någonstans måste ju folk skärpa sig lite.

Summer of the Diabolical Holocaust

Säkert sommartecken:
Heavy Metal-västen är på. Det sker bara när vädret verkligen tillåter. Det känns liksom inte OK att bara ha väst när vädret skulle tillåta en att ha jacka. Av någon anledning.

Ikväll: Förtjusande godsushi förtärdes i fin miljö med perfekt sällskap. Bilder och recension kommer senare.

Imorgon: Metal på döende crusthak, ny heavy metal-tröja och alkohol. Antagligen.

A Gentleman's Conundrum

Låt mig först säga att jag är ingen gentleman. Eller rättare sagt, jag är ingen Gentleman. Framförallt inte i den i dagsläget populära svenska formen som mest består av regelföljande muppar som (eftersom sveriges arv av det hattbärande, mustaschprydda och kostymklädda borgerskapet utrotats av folkhemmet och socialdemokratin) som lajvar brittisk överklass på landet. Och att lajva är ju inte så ball när man inte fattar att man lajvar. Det gäller för låtsatsbrittiska unggubbar precis lika väl som för skinheads och rockabilly-folk (same shit, different haircut, typ.). Jag är inte helt säker på om det faktiskt gäller för hårdrockare och ifall det är dåligt om det skulle göra det, men vi har ju alla våra blinda fläckar. Så att säga.

Så jag gillar inte 'gentlemen'. Jag tror på att uppföra sig som situationen kräver, att uppträda hyfsat och artigt, att hjälpa dem som behöver det, att stå upp för dem som är svagare. Att vara en god medmänniska. Men jag gillar inte regler. Jag gillar inte folk som följer regler, andras regler. Jag gillar inte folk som beter sig på ett visst sätt för att det 'hör till'. Vill du vara en gentleman så var det, men var säker på att allt det du är är du och att det är ditt eget val. Då är vi inne på samma bana.
Så. Jag gillar inte gentlemen. Men jag gillar kufar. Jag gillar kufar utan självdistans men med självmedvetenhet. Eller tvärtom, jag har inte riktigt bestämt mig än. Hursomhelst, jag gillar kufar. Jag gillar kufar i tweed och hängslen (min högsta dröm är att bli en bortglömd kuf på historiska institutionen som man tar ut kanske en eller två ggr per termin för att han ska föreläsa om något totalt bortglömt, typ rollen svenska legosoldaters ätverktyg spelade under 30åriga kriget eller nått annat helt absurt nördigt/onödigt.). Så ni kan ju förstå hur glad jag blev när jag fick tips om/ramlade över den här sidan: The Chap. Kan man något annat än att älska en tidning/sida som beskriver sitt skäl till existens såhär:

The Chap takes a wry look at the modern world through the steamed-up monocle of a more refined age, occasionally getting its sock suspenders into a twist at the unspeakable vulgarity of the twenty-first century.

Since 1999, the Chap has been championing the rights of that increasingly marginalised and discredited species of Englishman - the gentleman. The Chap believes that a society without courteous behaviour and proper headwear is a society on the brink of moral and sartorial collapse, and it seeks to reinstate such outmoded but indispensable gestures as hat doffing, giving up one's seat to a lady and regularly using a trouser press.

Right-Oh!

The Chap har även en webshop där man bland annat förklarar vikten av att ha svarta hängslen till smoking, eftersom man aldrig vet vad som kan hända som tvingar en att visa dem: You might, for example, be challenged to fisticuffs during the later stages of wedding revelry. In such instances, your braces must be black, and that's all there is to it.

Skulle man ställas inför samma dilemma när man bär frack (och därför har vita hänglsen) får man följande råd: If fisticuffs occur when wearing these, then it is probably best to resort to your service revolver to avoid getting them dirty.

Förbannat tjusigt ord, fisticuffs. Det förkroppsligar liksom både det fina och löjliga i att det skulle kunna finnas regler när det gäller våld.

Under fliken "Smoking" får vi lära oss följande om rökning i allmänhet:

Despite alarmist messages from the Nanny State to the contrary, it is an undisputable fact that smoking raises levels of self-esteem, panache and gung-ho. During these times of economic austerity, such qualities are likely to put Blightly back on its feet - and if they don't, surely it is better to watch the ship go down with a heady Navy Shag swirling around one's nostrils?

Och om en viss tobakssort får vi läsa att "That, my friend, is the smell of Old England."

En sak till: under etiketten "Grooming" används uttrycket anarcho-dandyism. Jag är inte helt säker på exakt vad de menar med det, men det är ett helt underbart uttryck och jag är nog lite kär i det.

Appropå hela antigentlemannatugget så ska jag väl inflika att det känns så ängsligt när folk går igång på den prylen i Sverige. Total medelklass stilångest. Det finns även en viss brist på verklighetsinsikt där det känns som att folk inbillar sig att de är Sebastian Flyte när de egentligen är Gussie Fink-Nottle. Inget fel i att vara Gussie. Han är en av mina favoritkaraktärer i Jeeves & Wooster (jag kanske ska förtydliga och säga att jag aldrig har läst 'Brideshead Revisited' eller något av Wodehouse). Men han är ju inte Sebastian Flyte eller ens Charles Ryder. Och han skulle säkerligen vara en ganska avskyvärd karl om han inbillade sig att han var det.

Dames, booze, chains & boots

Ni gillar the Cramps. Jag vet det. Alla riktiga människor gillar the Cramps. Det är ett ganska bra test. Man vet liksom att någon som inte gillar the Cramps inte har någon egentlig själ.

Jag minns när jag såg dem, vilket år nu det var. Jag minns att det var bra. Jag minns att jag undrade hur man kunde vara så knarkad och ändå kunna stå upp på en scen. Jag minns att jag aldrig någonsin innan eller efter har sett två pensionärer som sett så totalt livsfarliga ut. Stenhårda. Skitgalna. Redo att när som helst slita upp en stilett och skära halsen av dig om du såg ut att inte gilla konserten. Ja, om de faktiskt lyckades se dig genom effekten av alla hallucinogena droger. Så uppfattade jag dem iallafall. Andra källor beskriver dem (ja, Lux och Ivy, dvs the true the Cramps) som ett fint pensionärspar som bara satt och drack kaffe för sig själva innan spelningen. Och det funkar för mig också.

Jag måste säga att när jag fick reda på att Lux Interior hade dött så blev jag faktiskt riktigt sorgsen. Inte för att det berör mig så jävla mycket. Jag menar, de var gamla, de turnerade inte så mycket, de var inte särskilt aktiva när det gällde att skriva och släppa musik så hans död gjorde ingen större skillnad för mig. Men jag tänkte på Poison Ivy. Tror ni att det någonsin kommer att finnas, rent objektivt sett, någon som kan mäta sig med Lux Interior? Eller med Poison Ivy för den delen? The Cramps är allt som är bra med rock'n'roll. Allt med the Cramps är rock'n'roll. Alla andra så kallade rockband kan dra åt helvete i jämförelse. Gillar man inte the Cramps så gillar man inte livet.

Ni kanske tycker att jag är partisk och subjektiv när det gäller det här men jag vågar hävda att om det genomfördes riktiga vetenskapliga undersökningar så skulle det jag säger bevisas, dvs att the Cramps objektivt sett är ett av världens bästa band och att folk som inte gillar dem är lite sämre (kristna) människor.

Hursomhelst; the Cramps första trummis har börjat blogga om sin tid i bandet. Ni vet att ni vill läsa den.

Ophiuchus Rex

Beställde 2 tygmärken inatt. Flådigt värre.














Sen satt jag och kollade på skivor på internet med band jag inte hört. För en gångs skull. Jag är rätt pepp på musik nu. På skivor. På att köpa skivor för att upptäcka musik. Det känns lite som att komma hem igen, att sitta och kolla på skivor på HHR och NWN, att hitta gömda skatter som Dishammer och Syphilitic Vaginas, Bone Awl, Midnight och Malveillance och vilja köpa dem. Saker jag inte hört eller bara hört någon låt med. Samtidigt finns det något vemodigt över det också eftersom jag tvivlar på att det skulle vara lika roligt och ekonomiskt genomförbart som det en gång var, eller att det skulle vara särskilt meningsfullt. Och den här jävla identitetskrisen man aldrig riktigt verkar kunna ta sig ur heller. I tell you, den vore mycket lättare med mer pengar för då hade man fan inte behövt prioritera saker! Hade jag ahft pengar kunde jag ha låtit en sån här grej överspegla allt annat och tja... Då hade det ju vart coolers, liksom?

Sen så är ju framtiden allt annat än ljus, men det har inte riktigt satt sig än. Jag menar, ALLT kommer ju krångla till sig rubbet. No question about it. Jag kommer ju inte få A-kassa på en gång, jag kommer ju inte få jobb, jag kommer ju behöva låna pengar av päronen (herregud vad jag verkligen avskyr det!) osv. När jag tänker på det så har jag nog inte känt mig det minsta avslappnad sen typ... Jag vet inte. 2003-2005 kanske? Alltså, inte att jag var det under hela den perioden, men att det fanns tider där jag inte ständigt hade den här jävla ångestbollen i magen som gnagde litegrann. Jag vet inte. Skitsamma. Det spelar ingen roll nu. Det enda jag vill göra nu är att mysa med nya vinyler. Klappa på dom, titta på dom osv. Lyssna på rostig, skabbig D-takts-Heavy Metal. Och inte behöva gå utanför dörren. Inte behöva ta andra människor med i någon form av beräkningar. Jag vill verkligen bara lyssna på D-takt, röka, dricka ljummen öl och snacka musik och fylleminnen med nya och gamla vänner.

Sen så är jag faktiskt ganska ledsen för att jag inte hittar min skinnväst. Jag vet, det är ett sjukt bespottat klädesplagg och i normala fall är jag sjukt skeptiskt inställd till plagget i stort (faktum är att enda skälet till att jag äger den här västen är att den är arvegods och jag fick den när jag var liten) men jag tänkte ju att min Devil's Blood-patch skulle se sjukt ball ut på västens rygg, speciellt om man sätter typ en totenkopf på vänster bröst (med ett 'B' och ett 'A' på var sin sida?) och någon form av medalj på andra sidan (min operation Condor-utmärkelse, kanske?). Jag tänkte köra på någon form av ockult MC-snubbe från sent 60- tidigt 70-tal-looken i sommar. Kanske. Om jag hittar västen.

Min ständiga totala brist på energi, ambition och positiv syn på livet är smått fascinerande, till och med för mig själv.

Fall Of The Idol

Posten kom idag. Fick därför de här godingarna:
2 st Devil's Blood-ryggmärken samt "Meaningless Leaning Mess" med Bone Awl. Mumma. Skumt fodral/omslag till skivan dock. Man vecklade ut det såhär:
Sen la man märke till att framsidan dolde en stor hemlighet på insidan:
Sen tittade man på den rätt så sjuka poster som då var baksidan av hela kalaset:

Sen tänkte jag knyta an till rubriken genom att ge er en idolbild på mig själv, alldeles innan jag började förfalla mental, intellektuellt, känslomässigt och fysiskt. Det är alltså jag runt 18:00 i fredags. Hemgång 7 timmar senare 1000:- fattigare. You do the math.
Jag vet, det ser ut som om jag har någon form av ravebrillor på mig (fick i samband med glasögonen kommentaren "ska du börja ha goggles nu också?") men det är Elvis-glasögon. Dom som tror att Elvis var bättre på femtiotalet än han var i början på sjuttiotalet har ju helt klart och tydligt ingen koll alls.

Öppen fråga:

SPK's "AutoDaFe", visst är det en samling med singlarna från 1979? Alltså SPK's första släpp men släppt som tredje skiva/fullis? Ja? Nej?

NOW THAT I SEE YOUR FACE WE ARE ENEMIES

Med anledningen av det här lilla skriveriet så känner jag mig nödgad att skriva om något som ständigt ligger och nöter i bakhuvudet på mig: klass. Och jag menar då klass som en kulturell uppfattning, inte ens förhållande till produktionsmedlen.

Hursomhelst.

Medelklassens problem är att den inte finns, egentligen. Arbetarklassen finns. Överklassen finns. De har alltid funnits. De vet var de står i förhållande till varandra. Någonstans däremellan finns medelklassen, men den för en osäker existens. Ni förstår, den skapades som ett komplement. Rejält förenklat så menat jag såhär: när brukspatrons bruk blev för stort och han inte längre kunde gå ut till statarna på fältet och säga vad han ville så anlitade han naturligtvis förmän. När Patron fick flera bruk och fabriker och gårdar och industrier så var han tvungen att anlita folk som kunde ta hand om dem också. Et voila, en ny klass har fötts. Eller fötts och fötts, det har slängts in lite smörjmedel i maskineriet. Grejen är bara det att medelklassen vet om det här. Den vet om att den är något som skapats för att hålla två äldre institutioner flytande. Medelklassen är som en medlem i en trekant hos ett par som känner varandra väl. Den är osäker på sin roll. Ni förstår, det gamla paret skulle bara kunna ligga med varandra. Visst, det skulle vara lite tråkigt och gå på rutin och antagligen vara i missionärsställning, men tillslut så skulle någon form av klimax nås och sen skulle det vara över. Och det gamla paret behöver varandra. På_riktigt. Dom är inte kära längre, dom tycker inte ens om varandra längre, men de definierar sig själva i den andre. Medelklassen står lite utanför och vet att det medelklassen är är lite krydda i samlivet. En ny förmåga i ett liv där spelreglerna redan har bestämts långt innan någon ens funderat på att krydda till det. Och medelklassen har en gnagande känsla av att den får hållas. Den får som den vill, men bara för att det egentligen inte spelar någon roll. Den får DN, den får Kungsholmen, den får jobba som kulturarbetare, den får tycka om 'svår' musik (men inte för svår, då blir det lite läskigt), men den har den gnagande känslan av att det bara är därför att det gamla paret arbetarklassen & överklassen vet att det medelklassen håller på med är skit som inte spelar någon och att de resonerar så "att ungen kan väl få hållas med sitt så rycker ungen villigt in med ponnydräkt eller piska eller strap-on när det är dags för mys i sängkammaren/hobbyrummet". Därför gillar inte medelklassen det medelklassen gillar. Medelklassen litar inte till sin egen goda smak, antagligen därför att medelklassen är den enda av klasserna som har smak. Arbetarklassen vet att han ändå är en värdelös knegare som kommer dö i stenlunga och det kommer alla att se hur mycket kostym man än har på sig och överklassen vet att den kan klä sig precis som den vill, för vet ni vad? Den får som den vill ändå.

Sen kan jag inte påstå att jag gråter över att Accelerator ställer in. Fuck off, snubbe. Skitnödig musik, skitnödig festival, skitnödig publik som lyssnar på skitnödiga artister. Dom behöver slåss och få stryk och kämpa mer. The Strokes är för rock vad Bill Haley var för rock.


Bone Awl är förresten det bästa sen... Mitt förra favoritband. Jag vet inte. Låter som Akitsa när dom är råa blandat med mellanperiodens Darkthrone (ja alltså, mellan att de var sjukt jävla skitbra (dvs fram t o m 'Panzerfaust') tills att de blev riktigt pinsamt dåliga (dvs 'The Cult Is Alive' och framåt) fast så jävla mycket bättre. Punkiga/rockiga trummor (och riff), korta koncisa otillkrånglade men jobbiga riff, bra texter (generellt så tycker jag att ett av fundamenten i black metal är satanism/djävulsdyrkan, vilket inte är något som uttrycks här. Men nog jävlar är det black metal ändå) och bland det viktigaste när det gäller sånhär black metal. En total kyla och ett totalt hat. Och så jävla bra, men det har jag redan sagt, eller hur? Tänk om Sunn0))) kunde ha samarbetat med dom här killarna istället för med den där muppen i Xasthur.

Ni provlyssnar på Bone Awl här. Sen köper ni skivor med dem här, här och här. På det sistnämnda stället så kan man (förutom att beundra startsidan) även köpa biljetter till den där festivalen i november som jag nämnde tidigare där då just tidigare nämnda Bone Awl ska spela.
Ni kan även ladda ner fullängdaren typ överallt. Googla bara på namnet så...

Förresten så tänkte jag skriva en liten disclaimer, ifall någon skulle bli upprörd över det jag har skrivit: Det här är inte mina personliga åsikter, det är objektiva fakta. Speciellt det där om The Strokes och han i Xasthur. Klassanalysen är kanske lite mer subjektiv, fast bara lite.

Idag har jag förrutom det fått se en skitsnygg tatuering som såg ut som eld/fjäll/lava/en infektion. Och fått en tuff Heavy Metal-samling (svinbra) samt "Meaningless Leaning Mess" med Bone Awl. Och klätt ut mina vänner till mig och Fiat. Dock har jag inte hittat några solglasögon, men fick skratta åt någon mupp som tyckte att old school flash broderat på en sammetkavaj (samt även broderade jeans) var något man skulle ha på sig en torsdag. Jag är inte den som gärna kritiserar andra utseende eller skrattar åt folk eftersom jag tycker att det är jävligt mycket "same shit different haircut" över utseende (plus att jag tycker att det är ofint och dömande att hålla på så) men någon jävla måtta får det ändå vara. Förintelsen var fan ingenting jämfört med det där missfostret. Så om du var på Åhléns Citys parfymavdelning runt 17-17:30 och känner att du nog hade på dig kläder våldtagna av en symaskin, så ja... Dock gillade jag parfymkonnesörstekaren som sprang runt och inte riktigt såg ut att tycka att jag borde tillåtas gilla samma parfym som honom men som inte riktigt vågade utstråla det helt och hållet. Han var söt ("RAaawr, loverboy...", s a s.) och genom honom fick jag äntligen reda på vad de där skålarna med kaffebönor är till för.

Gud vad jag är obstinat ikväll. Det är nog för att jag är sjuk, ensam, övertrött och lite lagom sur för att jag inte hittar en USB-kabel till min iPod. Och för att min favoritkavaj är preciiis för liten för mig över bröstet men sitter helt klockrent på Adam. Nu ska jag kolla på antingen Ally McBeal eller McGyver.

"We got the kingdom, we got the key"

Det här är bland det roligaste jag läst på ett tag, tror jag. Jag har nog läst hela inlägget åtminstone 8 ggr redan och det blir liksom inte mindre roligt.

Jag håller på och läser Lovecrafts "Fallet Charles Dexter Ward" i översättning av Gunnar Gällmo och fantamej om det inte känns som att räffa en gammal kompis igen. Mycket trevlig översättning. Att lyckas översätta 1700-talsengelska skriven i slutet av 1920-talet till helt lysande 1700-talssvenska är helt makalöst bra. Jag har kommit på mig själv med att sitta och läsa om de stycken som är skrivna på så sätt flera gånger, bara för att jag tycker att de är mysiga att läsa.

Apporpå Lovecraft så tipsade Håkan om det här på en annan del av internet. Lär ju bli njas. Dock skäms jag lite för att jag inte har sett Call of Cthulhu. Det är ju en såndär typisk grej man borde göra någon dag.

Appropå Sisters of Mercy så kan man sammanfatta det såhär: Såg man något så såg man ljus i rök. Ibland en flint och ibland solglasögon. Men det var bra. 'Lucretia My Reflection', 'Dominion/Mother Russia', 'First and Last and Always', 'Temple of Love' mm. Behöver jag säga mer, egentligen? Om bara killarna med stränginstrumenten hade kunnat hålla käften lite mer, men å andra sidan så sjöng Andrew ganska ansträngt så man kan tänka att han behövde avlastningen. Men ändå. Efter att Andrew förvandlade den vita kostymen till något som amfetaminstinna skithårda ockultister/vapenhandlare på jakt efter gamla sumeriska dödsförbannelseamuletter kunde ha på sig, istället för något som enbart var reserverat för plufsiga morfinberoende europeiska pederaster i Marocko med svettpärlor på överläppen så har karln fanimej frikort. Är det där en korrekt mening, förresten? Stort tack för bristen på mellansnack också.

Appropå Sisters-efterfesten så tycker jag att det är roligt att de försökte pusha för den genom att göra reklam för att en av gitarristerna skulle spela skivor. Wow. En tränad apa spelar skivor. För i Sisters-sammanhang så är det ju det han är.

En annan grej är att jag fick en flygare om Depeche Modes releaspartaj på Nalen. Av en kille i Venom-tröja. Jag funderar för övrigt på om det inte är så att Venom är ett av världens absolut bästa band, rent objektivt sett. Vatten är vått, stenar hårda, saker faller ner och inte upp, Venom är ett av världens i särklass bästa band. Vet man inte det har man ju uppenbarligen verklighetsförankring som en frireligiös.

Sådärja

Tröjan som jag nämnde tidigare är påväg. Som plåste på såren för att det blev fel så får jag behålla skivan. Bra skit. Stonehard (dom jag beställde av, alltså), Sveriges motsvarighet till T-shirt Hell, har även ett gäng andra tröjor som jag starkt funderar på att köpa. Nedanför följer ett litet urval.

En sak till: är det bara jag som tycker att det är ganska roligt med en pin som det står "Make Lovecraft, not Warcraft" på? Antagligen.

Varför katoliker har fel

Googlade lite på krucifix och fick upp det här.

Jag säger ju det. Katoliker är dumma i huvudet. Antiintelektuella, antivetenskapliga idioter. Men dom kommer ju inte att skratta sist, det är ett som är säkert.