En dag, ett liv, ett öde - ingen skillnad

MEFISTO

Han gör sig till och låtsar vara vän.
Jag ville, att jag vore kvitt den skurken.
Nå, drag åt Häcklefjäll och ryk och ränn!
- Han lystrar ej, han flinar blott, den lurken.

Hans bockfot såg jag redan såsom barn,
den skrämde mig från dans och glam och lekar.
Nu har han snärjt mig i sitt lömska garn,
den bittra anden, han, som alltid nekar.

Han följer mig som skuggan, var jag är,
och visar mig, hur allt är dumt och dåligt,
och allting lytt och fult och allt, som skär,
han pekar ut och skrattar hånfullt håligt.

Han visar mig, hur storhet är ett skal
och alla ljus, som prisats, äro dankar,
och glädje är en lögn och kärlek fal,
och vishet är en bakfram lek med tankar.

Och när jag hjärtetrött och led vid allt
åtminstone min sorg vill ärligt bikta
och ge den klang och färger och gestalt
och tar ett ark och tror mig kunna dikta,

då lägger han sitt ansikte i veck,
i visa veck som Senecas och Platos,
gör tragisk gest åt alla väderstreck
och deklamerar med gudsnådlig patos.

Och kommer han till ord som "ack förbi",
"ack längesedan", eller "ack förgäves",
då suckar han med nedrig ironi
och snyter sig och låtsar, att han kväves.

Än som av gråt hans röst är grötigt tjock,
och än den piper ljuvligt i falsetten.
Till slut han gör en grann teaterbock.
Försmädligt nickar fjädern i baretten.

Och blir jag då nervös och vild och vred
och skriver smädedikt, som slår och gisslar,
då grinar han, så käken går ur led,
och skrattar, så det vriner, så det gnisslar.

Han blinkar kitsligt under lugg
- jag vet hans mening - alltför väl jag fattar,
det är åt mina vänsterhänta hugg,
ej åt de slagne, som den boven skrattar.

Den falska stämman gnäggar, tunn och vass,
han ropar: "Bravo, bra, gudomligt skrivet!"
Håll mun, ditt djur, vik hädan, Satanas!
- han stannar kvar, han är min vän för livet.

Finally...

Så, jag satt och bläddrade lite bland kassetter och grejer för att få inspiration och kom på att jag nog aldrig tittat sådär extremt nära på "Finally Burst..." av Raspberry Bulbs. Och vad hittade jag när jag öppnade och bläddrade lite? Jo, detta!
Bland det bästa/sjukaste jag läst.

Todays is Obviously the Bitch of Days
and the Mountains are
the Deseased Tumors of the Earth's Body
Clouds Eczemate the Sky, Sunsetting.
Trees Fuck the Ground,
Wind Waving their Arms

This Could be Nothing Else But Rape

It Seems that Everything that Is
Only Gets Off On
Taking Advantage of Nothing
to a Greater Extent, to a Greater Extent
Until Things Can't Help but Lump,
Cancering in Anticipation

The Raspberry Bulbs,
Finally Burst with Fluid

Anthem for Doomed Youth

Nej, en annan dikt.

Men den fick mig nästan att börja gråta, mitt i SUs bibliotek.

Pretender to the Throne

Hal Duncan rippar Wilfred Owen. Lite av giganternas kamp. Fast Wilfred vinner. Dock, jävligt bra försök och jävligt bra text.

Cry havoc and let slip the dogs of war

The old gods are fading out, the old gods are no longer true.
I will burst the chains, I will break you loose.
The time has come to crush the old world, to crush the old values.
The time has come for the old gods to call in the hordes for the final battle.

I am the prime mover.
I am the spearhead.
I am the war dog.

The Original Hellraiser

Tycker man inte att det här är det roligaste på hela youtube så är det något fel på en.


Listen up here, I'll make it quite clear
I'm gonna put some boogie in your ear
Shake and bop, don't you stop
Dance like a maniac until you drop
I don't mind, I don't mind
I can run a razor right up your spine
What are you waiting for
What do you think you were created for

Show us you care, show us you dare
You don't know what happened, not if you weren't there

Born to raise hell, born to raise hell
We know how to do it and we do it real well
Born to raise hell, born to raise hell
Voodoo medicine, cast my spell
Born to raise hell, born to raise hell
Play that guitar just like ringin' a bell
Take it or leave it

Going for broke, rock till you choke
It don't matter if you drink or smoke
Speak through the beat, get up on your feet
Sweating like a hound dog, white as a sheet

Don't you be scared, don't you be scared
Everybody terrified, I don't seem fair
What are you waiting for
What do you think you were created for

Out of your seat, blind in the heat
Do the nasty boogie mama, stomp your feet

Born to raise hell, Born to raise hell
We know how to do it and we do it real well
Born to raise hell, Born to raise hell
Go back to zero take a pill and get well
Born to raise hell, Born to raise hell
Be a good soldier and die where you fell


Born to raise hell, Born to raise hell
We know how to do it and we do it real well
Born to raise hell, Born to raise hell
Go on out and boogie 'cos you never can tell
Born to raise hell, Born to raise hell
Be a good soldier and die where you fell
Born to raise hell, Born to raise hell
We know how to do it and we do it real well

Mindfuck

Skriver just nu ner stödord och liknande för min lilla dissektion angående kristna teman, skönhet och glädje i "I Dwell In Possibility" och lyssnar samtidigt på Diocletian. Det är rätt schizofrent. Eller vad säger ni? Avgör själva:




I dwell in Possibility--
A fairer House than Prose--
More numerous of Windows--
Superior--for Doors--
Of Chambers as the Cedars--
Impregnable of Eye--
And for an Everlasting Roof
The Gambrels of the Sky--
Of Visitors--the fairest--
For Occupation--This--
The spreading wide my narrow Hands
To gather Paradise--


Här har vi ett bortglömt band, förresten. Gamla hjältar i min värld, med det underbara namnet Cauldron Black Ram.


Aningen bättre ljud på den här, kanske...

Huuuh...

Jag har en 'uppsats' i engelsk litteratur också. Som ska vara inne snart. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om, men som en del i ett seminarium fick vi analysera en massa dikter, bland annat 'I dwell in Possibility' av Emily Dickinson.

I dwell in Possibility--
A fairer House than Prose--
More numerous of Windows--
Superior--for Doors--

Of Chambers as the Cedars--
Impregnable of Eye--
And for an Everlasting Roof
The Gambrels of the Sky--

Of Visitors--the fairest--
For Occupation--This--
The spreading wide my narrow Hands
To gather Paradise--

När vi s a s penetrerade det sista stycket (heter det så på svenska? På engelska säger man ju stanza.) så slogs jag av att det någonstans där fanns en ganska kristen (och nu menar jag inte 'kristen' i en nedlåtande ton, som jag brukar göra, utan nu menar jag det faktiskt som något (relativt) positivt.) ton. Inte bara för att hon nämner paradiset utan något mer, något mer lutheranskt men ändå fritt. Det har att göra med (jag läser för mycket på engelska, jag vet) vad som i den anglofona delen av världen kallas för the Protestant work ethic (vad ska jag översätta det till? Arbetsmoral? Arbetsetik?), kort sagt att ens arbete ska vara ens kall och att utföra det väl är en gudibehaglig gärning. Det jag läser in i den här dikten är även glädjen och skönheten att kunna utföra ett sådant 'arbete' som diktande är (i sig självt och inte enbart som 'sakrament', även om det är glädjande i sig), och hur det är ett sätt att skapa sig och utveckla en relation med gud. Kan man göra så? Funkar det, tror ni? Emily Dickinson var ju kristen, men inte särskilt evangeliskt lagd. Strax över tusen ord skare bli. Borde väl gå o lösa.

Ett problem kan vara att jag tror att min lärare är katolik. Å andra sidan så är hon ju inte dum i huvudet och ingen dålig människa. Å tredje sidan kanske hon tror att jag är kristen? Det vore ju faktiskt jobbigt.

One way of looking at the world

Jag måste säga att av alla dikter vi skulle ha läst och analyserat tills igår så var nog Thirteen Ways to Look at a Blackbird (av Wallace Stevens) min favorit.

I
Among twenty snowy mountains,
The only moving thing
Was the eye of the blackbird.

II
I was of three minds,
Like a tree
In which there are three blackbirds.

III
The blackbird whirled in the autumn winds.
It was a small part of the pantomime.

IV
A man and a woman
Are one.
A man and a woman and a blackbird
Are one.

V
I do not know which to prefer,
The beauty of inflections
Or the beauty of innuendoes,
The blackbird whistling
Or just after.

VI
Icicles filled the long window
With barbaric glass.
The shadow of the blackbird
Crossed it, to and fro.
The mood
Traced in the shadow
An indecipherable cause.

VII
O thin men of Haddam,
Why do you imagine golden birds?
Do you not see how the blackbird
Walks around the feet
Of the women about you?

VIII
I know noble accents
And lucid, inescapable rhythms;
But I know, too,
That the blackbird is involved
In what I know.

IX
When the blackbird flew out of sight,
It marked the edge
Of one of many circles.

X
At the sight of blackbirds
Flying in a green light,
Even the bawds of euphony
Would cry out sharply.

XI
He rode over Connecticut
In a glass coach.
Once, a fear pierced him,
In that he mistook
The shadow of his equipage
For blackbirds.

XII
The river is moving.
The blackbird must be flying.

XIII
It was evening all afternoon.
It was snowing
And it was going to snow.
The blackbird sat
In the cedar-limbs.

Taxi Driver-jackan kom igår, förresten. Det första man gjorde? Sy på ett Bone Awl-märke på bröstet.

Ozymandias

I met a traveller from an antique land
Who said: Two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert. Near them, on the sand,
Half sunk, a shatter'd visage lies, whose frown
And wrinkled lip, and sneer of cold command
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamp'd on these lifeless things,
The hand that mocked them and the heart that fed.
And on the pedestal these words appear:
"My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!"
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare,
The lone and level sands stretch far away.

-Percy Bysshe Shelley


Någon gång vill jag besöka Egypten. Besöka Karnak, Luxor och Konungarnas Dal.
Någon dag vill jag besöka Mesopotamien. Besöka Ur och Babylon och de andra gamla städerna.

The Second Coming

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: a waste of desert sand;
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Wind shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?

-W.B Yeats

En dikt som passar mitt sinnelag ganska rejält just nu. Jag är på ett rätt nihilistiskt humör. Inte så att jag mår dåligt, jag bara mår inte alls, direkt. Typ. Det enda jag egentligen känner är beklagligt (när jag inte mer eller mindre bara iaktar världen utan att försöka känna något alls) är att jag önskar att jag inte kände något slags behov/fick impulsen att köra upp den här negativa intigheten i ansiktet på folk. Jag känner helt enkelt för att vara dryg och otrevlig mot folk. Inte ett så sympatiskt drag. Dryg, otrevlig och fånig. I min värld ligger de orden så pass nära varandra att de är synonymer.

Men jag vet inte. Förhoppningsvis så kommer en högre seratoninhalt att leda till ett något mer avslappnat förhållande till världen.

Men dikten är ändå ganska beskrivande för den vertigokänsla jag allt för ofta får när jag försöker överblicka mitt liv och så stora delar av mänskligheten.

Är det så att jag analyserar mig själv för lite eller för mycket? Gudarna ska veta att jag inte har några problem med att hitta fel hos mig själv, vilket jag inte nödvändigtvis tycker är en negativ egenskap. Man kan knappast utvecklas till en bättre och mer värdig människa om man inte känner till felen hos sig själv. En del av de kan man ändra snabbt, andra tar längre tid och en del av dem är helt enkelt delar av en själv man inte kan göra så mycket åt och då får man lära sig att arbeta runt dem. Eller inte. Men på något sätt så får det mig ibland att känna mig allt för speciell, på fel sätt, för det känns inte som att det är något folk engagerar sig i. Eller så har de gjort det och tror/beter sig som att de är färdiga nu.

Eller så är det helt enkelt brist på kommunikation. Det är något jag vet att jag är dålig på.

Skitsamma.

Det finns planer på några, lite mer ambitiösa, inlägg. Ett om konst, ett om en artist jag är imponerad av och ett om varför poppen måste dö (som jag hoppas kan bli ett definitivt avslut för mina funderingar angående den "alternativa" kulturens existensberättigande och hur man knappast kan tycka att man är speciell för att man lyssnar på miljonsäljande artister). Får se om något av de publiceras. Än så länge så är de alldeles för ofokuserade och med för otydliga poänger för att läggas upp. Kanske ett inlägg om moral och om vissa jämförelser jag gjort med mig själv och litterära personer. Kanske kanske kanske. Det har jag inte ens börjat skriva ner stödord för.

Just det! Med lite tur så läggs en grej jag skrivit upp på en annan blogg inom en nära framtid, men det får ni reda på mer om så fort den har lagts upp.

Dan Andersson

Jag har skrivit om Dan Andersson tidigare här på bloggen, och med all rätt. Nyligen så (åter)upptäckte jag dikten "Vår döde vän" och ja... Den gör något speciellt med mitt hjärta. Jag skulle vilja säga "tänk om någon skrev något sånt om mig när jag hade dött", men jag vet inte vad det skulle säga om mig. Eller mitt liv.

"Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade ingen,

bottenlös blick ville borra sig genom och bakom tingen.

Frågande log du åt det som fromma och hädare trodde,

hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde.

Bar vid ditt hjärta i nätterna de hemlösa själarnas fasor,

log mot det välklädda lugnet, själv klädd i trasor.

Allt som växt brett blev smått för ögon avgrundsdjupa,

sökande irrade du där starka i vansinne stupa.

Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,

där mot döden du gungade, strå bland andra i strömmen.

Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen känner,

ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner."


Beställde just skivan den här låten är med på:

Nostalgi

En av de första punktröjorna jag köpte/fick var en Subhumans-tröja. Jag hade ingen skiva med dem då och den var i åtminstone XXL. Tänkte att man kunde sy in den. Det har fortfarande inte hänt. Dock köpte jag 'Time Flies/Rats' med Subhumans och det har jag inte ångrat en sekund.

Subhumans spelade på 44an i onsdags. Jag var inte där. Det borde jag nog ha varit egentligen känner jag såhär i efterhand. But what can you do? Jag blev dock påminnd om en av musikhistoriens bästa textrader.

”No I don’t believe in Jesus Christ/My mother died of cancer when I was 5."

Eller vad sägs om texten till "People Are Scared"?

"Nobody says anything on buses
And it's not the noise the engine makes
You can watch them all staring nervous
Sit at the back it's the safest place
People are scared to say hello
The flick of the fag the shifting eyes
Stare in amusement then look away
The conscious battle of who to despise
Self-restriction and paranoia
Self-belief and the silent laugh
The inner conflict between one another
When you're all the same it seems so daft

Nobody says anything on buses
And that's why people kill themselves
Desperation against the world
Can't find a way to express themselves
Society breeds hate and derision
But society is only a mass of people
Striving to be god at the expense of others
Striving to be better than their next door neighbour

People are scared underneath their silence
People are getting more afraid
They turn to their leaders for help and guidance
And then the system wins again
And will carry on winning 'til god knows when
Til people start to talk to each other
Everyone just like a brother
Til the morals and fear that divides us all
Are no longer the excuse for the system's rule"

Eller texten till "Susan", en av de sorligaste låtar jag hört.

"Susan finished school at 16
Wants to be a secretary
2 years later she's got nowhere
Ends up in a factory
Making matches it's so boring
She gets sad and so depressed
Hears her doctor smugly tell her
Take these pills and get some rest
But she takes it one step further
Parents rescue her in time
Smile and tell her when you're married
Everything will be just fine
She recovers and gets married
Further shuts the closing door
Though he says I really love you
She feels worse off than before
9 months later she's a mother
It's a bouncing baby boy
Oh how super say her parents
But for her there is no joy
Words like mummy don't mean nothing
It's all she hears from 9 to 5
All alone at number 19
Every single day she dies
19 years of hollow cliches
Now she wants to end it all
Bored to death from doing nothing
Family drives her up the wall

Swinging susan hanged herself
She couldn't live her pointless life
He comes home to see through tears
The rigid corpse that was his wife
The life and times of susan strange
Ended in that tragic way
With the money from insurance

The family went on holiday
Nothing left but rotting flowers
On an unattended grave
The epitaph has faded badly
No-one reads it anyway"

Jag borde ha sett dem. Men jag jobbade. Jag skäms lite. Jag borde ha sett dem, om inte annat så för att de fortfarande står för sina texter och sin ideologi precis lika mycket idag som när de startade (och det var för 30 år sedan).

Jag har fortfarande aldrig använt Subhumans-tröjan. Vet inte ens om jag har den kvar.

Smiling Star-Wide

There is a great violence
a wild capability
in all living things
who hold some amount
of composure

To become dismantled
to a point where we stop to function
are broken down
into our raw materials

We can explode
into ribbons
into soft scraps
making heavy piles
that quietly rest

All lips
can purse with blood
All eyes
can loosen unsocketed

Only some amounts
of vegetation
strung up
on electrical currents

We wait to gibber
chewing off our own lips
limbless
& squealing fluids

"The Great Violence" av Bone Awl

Det är inte ofta man hittar ett band som lyckas vara så poetiska som Bone Awl är, samtidigt som de är så oerhört primitiva och... oförfinade. Eller vad sägs om följande bit (Without Hesitation):

The weapon is revealed
instantly without
hesitation
the threat exclaimed

immediately
its white face protrudes
its eyes making contact
from sunken far back

using seconds
in the same manner
as using minutes
and hours

every moment
is in intense
dedication
to atomizing life

Eller kanske det mest hoppfulla stycke "It's All Death":

This is all death
We have already
died honorable deaths

Eller den inte riktigt så hoppfulla "Big Decisions":

What bullet am I?
What gun I occupy?
When the day
I am fired?

Jag skulle kunna citera ungefär varenda en av deras texter här (iallafall de jag läst), men det räcker nog såhär. Tycker man att det här var intressant så är det inte så svårt att hitta fler exempel, tycker man att det var ointressant så har man nog inte läst ens såhär långt.

Jag beställde "Meaningless Leaning Mess" (som de här texterna är hämtade ifrån) för några dagar sedan. Ser väldigt mycket fram emot att få den. Dock la jag märke till att deras "Nor For Our Feet"-demo har (återigen) släppts på vinyl (av Nuclear War Now!). Den har jag inte beställt, men tja... Jag fyller ju år snart.

Anti-Goth

Allas vårt favoritskivbolag Nuclear War Now! låter meddela att Villains släpper ny skiva. Jag har ingen aning om vilka Villains är eller hur det låter men vi garanteras iallafall "overt rudeness and bizarre new terrritories" och det kan ju aldrig vara dåligt. Skivan, som heter "Lifecode of Decadence" har skivnummer ANTI-GOTH 16 och ska tydligen gå att få tag på här.

I övrigt har jag, musikaliskt sett, i stort sett bara pumpat gammal kärlek. Venom, Possessed, Conqueror, Nifelheim, Repugnant osv. Mycket Venom. Venom är ett av världens bästa band. Världens tuffaste texter. Faktum är att jag älskar Venom såhär mycket.

Det har blivit en del ny kärlek också, i form av Pest och Tribulation (vars spelning definitivt INTE gick av för hackor. Fifan vad bra det var).

I övrigt finns en viss tomhet i mitt bröst. En viss brist på riktning och styrsel. Det är måhända den kvardröjande kemiska effekten av helgens förlustelser, men den ligger alltid och lurar lite på mig. Det är inte någon direkt personlig eller känslomässig brist på styrsel utan snarare så att jag är särdeles osäker på min position i världen och var jag vill vara. Om ni förstår. Det är ganska mycket en praktiskt fråga, tror jag. På sitt sätt.

Trött är jag. Men jag läste en peppande grej tidigare idag. Jag håller nämligen på att läsa typ världens krångligaste bok 'Ink' av Hal Duncan. Jag tänkte att jag skulle citera hela det peppande stycket för er.

"So what is this tree of knowledge of good and evil, my friend, if it is the twin brother of that other tree from which God said the man of clay and the mother of all living should not eat, that tree of life? What is the twin of life but death? Surely this then is the knowledge gained by Adam and Eve. It is a curse, because to understand this truly is to understand that everything is dust, to be stripped of all illusions, to face one's own mortality. The world becomes poisoned. Nothing matters. But is it not also the cure for all ills? Because to understand this fully is to understand this: it does not matter, my friend, that nothing matter."

Eller, det kanske bara är jag som tycker att det är peppande?

PURGATORIUM

I natt har jag drömt att allt gott jag glömt
och mördat min bäste vän,
och den hand som slog, tills klibbig av blod,
kunde aldrig bli vit igen.
Det som slumrat djupt, slagit våldsamt ut
i giftig, stinkande blom,
och jag fruktade allt, men fruktade mest
den bäste vännens dom.

Jag handlat hårt, mitt fel var svårt,
och jag kallades hopplös bov,
och av hatets köld min själ sögs ut,
som en spindels sprittande rov.
Och när alla sport, hur ont jag gjort,
och hopen trätte vred,
då gick jag allen i stjärnornas sken,
och såg mot jorden ned.

Som vi minnas lek och kärlekssmek
i vår ungdoms vita vår;
som vi minnas skratt ur det gångnas natt
i älskandets heta år;
så mindes jag alla glada lag
i timmar av drucken fröjd,
då den dag vart natt i vin och skratt
under stjärnor i himlens höjd.

Och en röst av en man från ett okänt land
kom till mig i vindens vin,
och jag såg hans blick och den var så hård
och så bittert ond som min.
Och ansiktet var som mitt ansikte var
på min gärnings förbannade dag,
och jag visste då att kött av hans kött
och ben av hans ben var jag.

Och han sade: allt hederligt smått och gott
hör endast vardagen till,
men den vilja är stor som törs vilja tvärsemot vad mängden vill.
Och du som haft mod, att ej vara god,
och som hellre är svart än grå,
du ensam bor, i ondska stor,
och ditt namn skall aldrig förgå.

Dan Andersson - 'Purgatorium'

Försenade tack till vänner, älskade och världen.

I julklapp fick jag en bok. Eller ja, jag fick flera böcker (min mor gav mig t ex. en bok om svenska koncentrationsläger. Jag tycker att det var rätt fint av henne, men lite läskigt att hon känner mig såpass väl.). Hursomhelst, den bok jag tänker på är en nära nog komplett diktsamling av Wilfred Owen. Poesi är inget som är särskilt lätt för mig att uppskatta, antagligen därför att så många poeter egentligen inte har något viktigt att uttrycka och/eller inte har det språkliga/tekniska kunnandet för att kunna uttrycka det. Owen är annorlunda, iallafall för mig. Han skrev om fasorna i skyttegravarna medans han ännu satt där. Han skrev om krig mitt i brinnande krig. För mig var han en vacker själ som blev svårt ärrad men ändå inte gav vika för det han ansåg vara sin plikt, hur hemskt han än tyckte att kriget var. Han dog i slaget vid Sambre en vecka innan Första Världskriget tog slut. Hans hemby fick mottaga dödsbudet samtidigt som kyrkklockorna ringde in freden.

So Abram rose, and clave the wood, and went,
And took the fire with him, and a knife.
And as they sojourned both of them together,
Isaac the first-born spake and said, My Father,
Behold the preparations, fire and iron,
But where the lamb, for this burnt-offering?
Then Abram bound the youth with belt and straps,
And builded parapets and trenches there,
And stretchèd forth the knife to slay his son.
When lo! an Angel called him out of heaven,
Saying, Lay not thy hand upon the lad,
Neither do anything to him, thy son.
Behold! Caught in a thicket by its horns,
A Ram. Offer the Ram of Pride instead.

But the old man would not so, but slew his son,
And half the seed of Europe, one by one.

"The Parable of the Old Man and the Young" av Wilfred Owen.

Jag måste för övrigt rekommendera i stort sett alla att se "Regeneration" som handlar om (bland annat) Siegfried Sassoons och Wilfred Owens vistelse på ett brittiskt militärt mentalsjukhus mitt under kriget.