Världens just nu sorgligaste låt

Jag gråter på riktigt.

En av de bästa låtarna från Roffe Ruffs sista skiva, Barrabas. Hela skivan laddar du ner här och tröjor till mig köper du här.

Gods of War

Det här är ett av mina favoritband:
Blasphemy från Kanada. Blasphemy kallar sig för Satanic Skinheads, spelar rätt rejält hård och inte särskilt avancerad black metal samt har ett visst fanatiskt följe. Blapshemy har även, trots att gitarristen Caller of the Storms är svart, på något sätt lyckats få en samling beundrare i högerextrema kretsar. Blasphemy är för övrigt ungefär lika kända för sin musik som för sina våldsbrott och, får man anta, massiva steroidintag, samt sin något over-the-topiga übermacho krigsälskarimage (de blev tydligen stoppade i tullen någonstans för de hade lite för mycket patronbälten och grejer nerpackade), så på det sättet är det väl inte särskilt konstigt att nazis diggar dom.
Black metal har ett problem. Det vill väldigt gärna vara hårt och ondskefullt, men samtidigt vågar ingen ställa till med problem. Ingen vågar riktigt ta avstånd från NSBM-scenen, ingen vågar riktigt ens säga "men det är ju rätt så jävla puckat med rasism" för då blir man helt plötsligt kallad för liberal, hippie och PK. Därför är det jävligt skönt när just Blasphemy, som är mest metal ov the metalest, the blackest och the black osv, tar bladet från munnen och säger följande:

Blasphemy have one of the harshest and most extreme images, and the music to back it up, in metal. I can see why extremists would be attracted to the band, but the truth is the truth – a black person is the co-creator of Blasphemy. I can’t actually answer for any of these fools, as I have no idea why they would be stupid enough to embrace a moronic idea like ‘white power’ or politics in the first place. I can only guess that they have to continually make justifications for themselves, as their philosophy is so fucking ridiculous. You’d have to constantly lie to yourself in order to trick yourself into following such dead ideas.

Tack.

Man kan ju nästan förlåta dem deras konstiga velande och lallande...

...när man får se det här:



Jag skäms. Jag skäms inte å Juholts vägnar utan mina egna. För att att jag aldrig haft karaktär nog att ha en ansiktsfrisyr i mer än ett halvår i sträck.

I'll Never Get Out Of This World Alive

Hank III ser ut som och spelar Hank Williams Sr. i TV.




Bonus:

"We are straining at the leash!"

FAAAN vad jag ser fram emot nya skivan. September är det sagt. OK, de har inte släppt något på över 20 år men jag tror på dem. Redux (dvs en ep med gammalt material nyinspelat) var ju faktiskt riktigt bra, så de verkar ju fatta vad bra musik är fortfarande. Och Celtic Frost gjorde ju jävligt bra ifrån sig när de återförenades.

Man är pepp.

Låten ovan innehåller nog en av deras bästa texter.

Tips och kärleksförklaringar

Rebecka Ahlberg, jag äskar dig och det du skriver. Inte för att jag läser allt eller ens särskilt ofta, men jävlar i min lilla låda vad du får till det ibland. Som här nedan. Totalt geni.

Det är ju himla poppis, det här med att klanka ner på popvänstern för att den, med Lisas ordval, "omhuldar" arbetarklassen. Men OBS!, säger man - i dag är det ju sjukskrivna/invandrare/kvinnor/timanställda ungdomar som har det sämst (och de tillhör inte arbetarklassen)! Bruket har lagts ner! Lägg ner Ivar Lo och bege er ut i verkligheten, bortskämda innerstadsungar!

Något exempel på att detta enhetliga subjekt popvänstern faktiskt skulle tro att befolkningen till 75-80% utgörs av tandlösa män med skyfflar ges inte. Inte heller uppmärksammar man faktumet att ett av huvudämnena i den samtida socialistiska debatten är just vikten av att konstruera en analys av det senkapitalistiska samhällets sociala uttrycksformer. I stället spelar man på gapet mellan den intellektuella vänstern och de grupper den säger sig företräda för att skapa en bild av en ”elit” som i själva verket bara bryr sig om sina egna intressen. Och i stället för att verkligen diskutera vilka som är ansvariga för klassklyftorna man en slags guilt by association – det brinner i förorterna, och vänstern, den dricker bara rödvin.

Jag önskar att jag också skulle kunna skriva sånt. Att jag skulle orka. Inte bara för att det är svårt att skriva, utan för att vet inte om jag skulle palla med att studera en massa idioter som gör mig ledsen. Så jag sitter i min säng och försöker komma på bra saker att skriva om opacitet och hårdrock. Behöver man inte bry sig om typ folk och samhället och det här samhället befolkat av vuxna skitungar.


Äh. Läggdags kanske? Inte för att jag är ett dugg trött, men det är ju en dag imorgon också, påstås det. Fast det jag mest av allt vill göra nu är att sitta och läsa om hela Gulagarkipelagen men det kan jag ju inte göra mitt i natten och det har jag ju inte tid att göra typ ever. Jag pallar ju knappt att läsa all kurslitteratur. Och fan vad jag har börjat skriva dåligt. Helt sepe.

Live Fast, Die Old

En gammal Motörhead-dokumentär som är rätt så mycket bättre än den där 'Lemmy'-filmen:

The Power Remains

En dokumentär om ett av världens bästa och vackraste band:


En väldigt sympatisk dokumentär, och Neurosis-killarna lyckas någonstans sätta fingret på ett av skälen till att Amebix är ett så mäktigt band: det finns något keltiskt i dem, någon form av fri krigarpoetsjäl. Jag tycker inte att det svenska ordet 'andlighet' är en en bra översättning av engelskans 'spirituality' men i brist på ett bättre uttryck så får man väl säga att det finns något andligt över Amebix. Jag vill inte att ni i en trångsynt humanistanda ska övertolka det begreppet och tro att det faktiskt handlar om metafysik. Snarare är det besläktat med Alan Moore's definition av ockultism och att ockultism i slutändan handlar om att lära känna sig själv, att bli, identifiera och vara sitt eget Jag och det är få band som i så stor utsträckning är sig själva. Det låter flummigt men som Rob förklarar sin egen historia så är det helt självklart att han gick från att spela bas i Amebix till att bli svärdssmed. Det är helt självklart att de är punk, att de är metal, att de gillade Crass och Black Sabbath och Crowley, att de inte passade in men är så inflytelserika, att de skrev låtar om biker-liv, att alla dessa olika delar så väl kunde passa in i en helhet utan att det någonstans är ytligt eller konstigt. Amebix är Amebix, gör Amebix och det är det enda som betyder något. Amebix är deras kollektiva, intuitiva Jag.

Under de nästkommande dagarna så kanske jag uppdaterar den här posten med lite Nietzsche-citat och analyser, men inte just nu.

"who you are is not a problem to be struggled with"

Jag känner igen mig i den här videon väldigt mycket. Inte för att jag är bög men för att mellanstadiet-högstadiet-gymnasiet var (i varierande grad) en enda lång perdiod där min erfarenhet av mänskligheten bestod mer av förnedring än av vänskap och kärlek.

"Your life is hell right now but one day you will walk out the gates of that hell with its fires in your heart and you will burn brighter than any star in all the fucking heavens."

Bara jag som börjar tänka på Othello?

Pretender to the Throne

Hal Duncan rippar Wilfred Owen. Lite av giganternas kamp. Fast Wilfred vinner. Dock, jävligt bra försök och jävligt bra text.

Hail The New Dawn

"Bone Awl listens to an old, anti social voice, but we know clearly who we are not. We are not anything except this awful, paranoid, postmodern human.

The world moves on and an arrowhead turns up. World’s do really end. Things go extinct eternally. We are waiting to surface in the garbage dump and be examined. It is now at this point that the story is told, the values have hardened on its face like warts. Now, we know what it’s made of. We rub dirt on our living bodies to make the decomposition process easier and faster. We wear natural materials that dissolve as to not distract attention from what really matters.

Bone Awl accepts its own death. It accepts its place in life’s wild somersaulting. When the mummy is exhumed and it’s leather pouch examined, we want to, however, somehow remind humanity of how they have gone horribly awry to a new, farther length."

-Bone Awl


Vad är ens egen natur och vad är annat? Vad är s. a. s. en själv och vad är undanflykter?

Crazed Country Rebel

Asså, jag vet att jag tjatar och att min man crush har antagit helt orimliga proportioner men ni måste lyssna på den här låten (och läsa texten).



Well, I was rollin' by myself, went down to Memphis, Tennessee
and I was lookin' for a guy who had a mullet and no teeth
and I was trippin' on some acid a latino gave to me
Hey, I was smokin' morphine 'til it knocked me off my feet
Then I scored some "H" from my old Uncle Pete
now I'm startin' to feel like I might've ODed

On an overdose of drugs, overdose of sin
I'm gonna live it to the fullest like I'm on ten
and I love gettin' high - hate bein' low
and I like to drive my truck down a muddy dirt road
and I'm workin' real hard, tryin' to get paid
'cause I'm a crazed country rebel and I'm driftin' state to state

Somehow I made it up to Texas with a carload full of grass
and I'm seeing all these pigs who wanna bust my ass
and I'm always livin' hard - always smokin' weed
now I'm hangin' out in Texas drinkin' mushroom tea
and I'm fucked up on the floor - think I know why,
must've been some of that Boone county moonshine

and an overdose of drugs, overdose of sin
I'm gonna live it to the fullest like I'm on ten
and I love gettin' high - hate bein' low
and I'm always about stayin' on this road
and I'm workin' real hard, tryin' to get paid
'cause I'm a crazed country rebel and I'm driftin' state to state

I tried to get up off the floor, tried to get myself in line
'cause the ceiling's talkin' to me, and the pisser's flushin' fire
That's why they call me 'full throttle' - I like a good time
it all started at a bar with a friend of mine
Had to hook me up - he said he'd blow my mind
I've been up for four days so cut me out another line

of an overdose of drugs, overdose of sin
I'm gonna live it to the fullest like I'm on ten
I love bein' high - hate bein' low
and I like to drive my truck down a muddy dirt road
and I'm workin' real hard, tryin to get paid
'cause I'm a crazed country rebel and I'm driftin state to state

Man vill ju bara knarka. Och jag vill ju aldrig knarka.

jag dör.

det är så varmt att jag inte kan tänka, än mindre stava. jag tror att jag måste vänta tills typ tolv eller något innan jag kan göra något nyttigt av den här kvällen. Men här får ni något att bita i: en David Eugene Edwards-intervju utförda av samma människor som tidigare utförde en av de bättre Watain-intervjuer jag sett.







Jag köpte för övrigt en denimskjorta idag. Haha, tvivlare! Nu ser jag ut som en riktig bögcowboy! In. Your. Face. Billig (och fin. Eller, relativt fin. Inte så nördig, kanske.) var den också och i ärlighetens namn så var det nog det tyngst vägande skälet. Men nu måste jag ju använda den, så den slipper ni inte undan. En av de bättre sakerna med den är att man ganska lätt kan lägga ut den så man får bättre plats för lilla magen. Kommer behövas efter några tvättar/fler inaktiva månader.

EDIT: Jävlar vad varm den är.

"...and Hell followed with Him."

Johnny Cash. Kanske den enda kristna jag faktiskt, på riktigt, ser upp till (åtminstone min bild av honom). Och då är det till och med det som skulle kunna tolkas som hans kristnaste sida som jag avundas.









Här med några av mina absoluta favoritlåtar. Ni vet, den sortens låtar som alltid får hjärtat att stanna till, ögonen att tåras osv. Säg till om ni fattar den gemensamma nämnaren.

Plus en liten bonus:

Workin' real ain't hard to do

Det jag älskar med Hank Williams III är att det inte är det minsta alt/skägg eller indie. Det är straight up skitbonnig old school country + GG/AntiSeen. Helt opretto.











Äkta är äkta var det än är, och äkta är alltid bra. På sitt sätt. Och kan det bli mer country än att börja spela country för att försörja sitt oäkta barn? Och finns det någon i hela världen som ser galnare ut än Joe Buck?

"Most of my heroes don't appear on no stamps"

"Elvis was a hero to most/But he never meant shit to me" för att citera Chuck D/Public Enemy. Ungefär så känner jag för dagens stora tilldragelse, fast du kan byta ut Elvis mot valfritt Bernadotte-relaterat. Det närmaste kunglighet jag kommer idag är Hank Williams III.

"They say you're beautiful
And they'll always let you in
But doors are never open
To the child without a trace of sin
Sail away"

Åh, Ronnie. Det är sjukt hur man kan reagera på att en person man egentligen inte har någon form av relation till dör. Jag menar, min relation till post-Ozzy Black Sabbath är i stort sett ickeexisterande. Samma sak med Rainbow och jovisst har jag ett par Dio-skivor men de hör ju inte till de jag lyssnat mest på. Ändå står jag på jobbet och läser Dio-minnestrådar på diverse forum och tänker på intervjuer och livegrejer jag sett med honom och blir helt gråtmild på tanken av att han är död.

Å andra sidan så har ju snubben på något sätt varit en av (de osynliga) grundpelarna i en av de saker jag äslkat mest under de senaste tio-tolv åren. Eller så börjar jag bara bli gammal och blödig. Fan, tänk när Lemmy dör.

Jag blev glad

Så. Jävla. Glad. Och. Pepp. Änt-fucking-ligen.

Att dagens över- och underklass har lyckas uppnå samma (dåliga) musiksmak innebär dock inte att de är jämlika inom alla övriga områden, vilket borde vara ganska uppenbart för alla som exempelvis har läst en dagstidning eller gått utanför dörren vid ett eller annat tillfälle de senaste tio åren. Om något är det snarare ett tecken på att vi lever i ett postdigitalt samhälle där information inte längre är rent praktiskt reserverad för de högre klasserna - det vill säga, ett samhälle där det är teoretiskt möjligt för en servitris från Rågsved att vidareutbilda sig, gå på opera och googla fram en starta eget-manual eftersom hennes kön och efternamn inte förbjuder henne att göra det. Klassmarkören ligger nu mera i hur och med vilket självförtroende informationen förvaltas, inte i vem som har tillgång till den.

-Neonbibeln

"I got something to say..."

Henry Rollins och Glenn Danzig som kärlekspar. I serieform. Det måste ju vara det bästa någonsin ever. Läs mer här.

"Lay down your soul to the gods rock'n'roll"

Det finns nog inget som är mer ROCK än den här video: rymma från päronen, åka motorcykel (genom väggar och med ett tufft gäng), peka finger, sätta eld på saker, bli jagad av snuten, klämma på tjejstjärt, sjunga om sex, ha jeansväst, gå tufft mot kameran (med tufft gäng), bli skjuten av ALLA poliser, bli avrättad i elektriska stolen mitt under brinnande gitarrsolo, ond/grön spöksång/skratt, komma tillbaka från de döda på motorcykel ur graven och åka iväg mot solnedgången i sällskap av tufft rockgäng + klämvänligt stjärt. Helt klart mest ROCK i hela världen.