Morbid Fascination of Death

Suttree. Fantastisk bok. Steinbeck möter Faulkner, typ. Fast kanske mer grafisk, smutsig, nihilistisk och hopplös. Den blir mer och mer svårläst. Kan inte riktigt fatta att jag än så länge bara tagit mig igenom The Road, No Country for Old Men, Blood Meridian och just Suttree (och den är jag inte ens helt färdig med). Ser verkligen fram emot gränstrilogin och kanske mest av allt Child of God (pervo som man är). Faktiskt inte alls helt pepp på The Orchard Keeper.

In other news? Inte mycket. My brother from another mother kommer hit i slutet av juli. Jag jobbar. Jag ligger, som alltid, groteskt efter med skolan. Jag vet inte hur saker löser sig i höst, men det löser sig (vi bränner den bron när vi korsat den). Jag fyller 30 och har inte direkt ångest. Inte ångest över att jag blir äldre iaf. Kanske mer ångest över att jag, vid den mogna åldern av 30 bast, fortfarande är ett deltidsanställt butiksbiträde. Kanske för att jag är så fånig att jag sitter och romantiserar (och längtar till) det där med att sitta på krogen och dricka sig prick bara lite för full och röka kanske två cigg för mycket. Faktum är att under hela graviditeten så utgjorde varenda pub jag gick förbi utgjorde en frestelse. En uteservering, tre stora stark och tio cigg. Helst mer. Alltid mer. Kanske dags att växa ifrån det där.

Annan ångest? Spännande nog har en viss dödsångest börjat komma krypande, vilket säkert har med trettioårsdagen att göra. 30 = nästan medelålders = halva livet har gått + tiden upplevs gå fortare ju äldre jag blir = snart är det dags att ta den stränge herren i handen. Samtidigt så ligger min morbiditet och dödsfascination på samma nivå som tidigare. Jag kan inte riktigt förstå den själv. Varför den finns. Å andra sidan, skulle jag förstå den och varför den finns skulle den ju i samma stund vara överflödig och försvinna. Grejen är väl att det är en såndär grej som känns lite svår nu när man blitt pappa. Dyrka döden + ha barn, liksom. Inte så att jag tycker att det är hyckleri (inte mer hyckleri än att välja att fortfarande leva + dyrka döden), men det känns inte så föräldrigt att liksom ba "from my rotting body, flowers shall grow and I am in them and that is eternity" eller känna att jo, en pestdoktor som dessutom håller i en lie, det är något jag vill tatuera över hela underarmen (och då ska vi inte ens nämna vad jag har planerat för ryggen (brukar ju gå sådär med de planerna) eller det faktum att jag funderar på att skriva VADO MORI över hela bröstet). Men samtidigt så är det ju en del av mig, och en ganska stor del.

Nåja. Apropå dödsdyrkan så måste jag ju meddela att Antediluvians skiva Through the Cervix of Hawaah släppts på jävligt maffig vinyl av NWN! Vi ska inte heller glömma att SeedStock har släppt nytt och uppdaterat sin webshop med bl a den här fantastiska tröjan:

 

Mer? Inte mycket? Dags att lyssna mer på Bone Awl igen. Perfekta texter. Att lyssna på dem och deras texter är att se världen precis som vanligt, fast på riktigt. Rakt igenom alla konstruktioner, allt falskt, alla föreställningar som är i vägen.

Y'all motherfuckers need Jesus

Just nu känns det som att det händer något i skallen. Tror att det är för att jag liksom inte kan koppla in någon form av privatliv just nu, eller vad man ska säga. Allt fokus ligger på att få pluggskiten färdig vilket i sig funkar som någon form av katalysator för att man inte ska vara helt på banan. Så igår kväll var jag svintrött när jag kom hem och la mig typ vid typ 22:30-snåret för jag kunde verkligen inte fästa blicken längre. Somnade väl kanske vid 2-3 på morgonen. Eller, somnade och somnade. Det vet jag faktiskt inte. Jag tror att jag hamnade i något tillstånd där jag inte var vaken för jag har ett vagt minne av att jag hade något som såhär i efterhand bör ha varit drömmar. Eller inte. Dessutom spenderades naturligtvis för stor del av natten med att ligga och fundera på vad jag faktiskt ska skriva samt att fantisera om olika framtidsscenarion samtidigt. Jag var alltså övertygad om min egen bästhet och min egen totala, gråa medelmåttighet samtidigt.

Det tråkigaste är att jag någonstans pendlar mellan att bry mig så jävla mycket om skolan till att inte bry mig ett skit. Eller, pendlar och pendlar. Jag känner båda sakerna samtidigt. Jag bryr mig för att jag vill ha bra betyg och få bekräftelse av folk som är bättre än mig på att jag är smart. Jag bryr mig inte för att jag är så jävla trött och jag tycker att det är pisstrist att läsa Northanger Abbey och Daniel Deronda. Jag bryr mig för att jag vill vara exceptionell och för att jag vill känna samma sak som när det var opponering på min uppsats och folk jag verkligen inte trodde ens skulle orka bry sig (folk jag har extremt stor respekt för och som verkligen utmanat mig till att tänka) var där, hade läst min uppsats och tyckte att den var väldigt intressant och fascinerande och kom med tips och grejer. Jag bryr mig inte för att det kommer ändå inte leda till något och man är ändå uppfostrad i andan det viktigaste är att man själv är nöjd (fast hade jag levt efter den regeln hade jag typ skjutit mig själv för länge sedan) och för att jag är så jävla trött. Jag bryr mig för att det här gör mig smartare och jag är faktiskt imponerad över de, enligt mig, enorma framsteg jag gjort på två år.

Den här kursen i postkolonial litteratur... Den kommer ta knäcken på mig, på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är väldigt intressant men när det gäller det här har jag då jävla dåligt självförtroende. Och det kommer naturligtvis att lysa igenom.

Ja, sen är det allt annat i livet också. Inte nödvändigtvis tråkiga grejer, men bara mycket. Mycket som kommer vara i vägen och ta upp/bort tid från mitt PRESTERANDE. Flytt och packa och packa upp och lära sig nya rutiner för resande och handlande och börja känna sig hemma i nya lyan och fan och hans moster. För att inte nämna det där med BARN. Jeeezus. Tror ni man blir kallsvettig pga det någon gång varje dag? Asså, det kommer bli jättekul och det är helt sjukt fantastiskt men det är liksom ett barn jag ska ta hand om i en jävla massa år framåt och det finns så sjukt många sätt att fucka upp på och så sjukt många saker att tänka på och det är bara jääävligt mycket. För att inte tala om att det känns som att jag inte har tid för att förbereda och ordna upp för knodden eller ens för mig själv just nu, vilket ju får en att känna sig sådär bra pappa. Så om jag bara får typ magsår innan jul så är jag nöjd.

Ååååh, det kommer gå så dåligt att skriva dom här två sakerna. Dåligt dåligt dåligt. Jag vet, jag säger alltid det och det brukar lösa sig men just nu asså... Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om Northanger Abbey och uppgiften ska vara inlämnad imorgon bitti. Jag har knappt läst boken. Jag tycker att meinongiansk teori är intressant men har ingen aning om hur jag ska kunna applicera den. Tills imorgon natt ska jag skriva 3-4 sidor om Things Fall Apart. Det är en bok jag tyckte var väldigt bra men det är som sagt i en kurs där jag har väldigt dåligt självförtroende. Plus att jag inte har hunnit läsa igenom texterna ordentligt. Eller alls, i några fall.

Alltså, för att förtydliga: problemet är inte nödvändigtvis att det händer mycket saker utan att jag funkar som jag gör vilket gör det svårt att ta hand om dem. Jag har ju även någon fånig reflex som antingen gör mig extremt trött såfort något händer eller får mig att bara sparka bakut och vilja bli full. Eller rättare sagt, gå på krogen och snacka skit. Bara reagera helt annorlunda mot vad jag kanske borde. Det är något som alltid dyker upp, som någon form av mental tourettes eller något. Det är inte alltid ett problem utan snarare bara ett personlighetsdrag som ibland är opraktiskt. Jag vet inte. Det är väl lite det som är problemet. Har väl lite någon form av självförtroendekris blandat med identitetskris light. När är jag en snorunge som bara borde ta och växa upp och när har jag rätt? Hajjar ni? Svårt det där.

Även om jag på allvar sitter med gråten och paniken i halsen när det gäller den där JÄVLA uppsatsen så har jag ändå någon form av känsla av att jag sakta men säkert hittar fram till något som faktiskt kan vara viktigt på riktigt, om så bara för mig. Och det är inte alls bara relaterat till uppsatsen utan så mycket annat som helt plötsligt visar sig ha haft stor betydelse och kan bli någon form av byggstenar. Intressant. Saker man läste för flera år sedan dyker helt plötsligt upp i huvudet igen och fungerar på sätt man inte tänkt på tidigare osv.

"En Dagens, tack!"

Just nu är det jobb och total repeat-lyssning på Those Poor Bastards (gothcountry) och .357 String Band (bluegrass) som gäller. I stort sett enbart, på alla plan. Dessutom har jag börjat läsa om Blood Meridian. Det är nog fanimej världens ondaste bok.

Nihil Verum Nisi Mors

Jag önskar att Only Death Is Real* skulle kunna ta och släppas här i Svea Rike. Då skulle jag kunna beställa den och Hellbent for Cooking**. Bilden ovan är för övrigt kanske en av de snyggaste, ondaste och mest suggestiva bilderna i hela rockfotohistorien.



För övrigt fick jag världens roligaste/ballaste tatueringsidé igår. Jag funderar på att tatuera in "No Fun, No Core, No Mosh, No Trends"*** på handleden. Eller på bröstet. Eller nått. Det måste vara relativt synligt, dock.

* Only Death Is Real är alltså boken om Hellhammer och Celtic Frost perioden 1981-1985, dvs perioden när europeisk metal började bli bra på riktigt. Tack var de här två banden.

** Hellbent For Cooking är något så pinsamt/spexigt/ballt (jag kan inte riktigt bestämma mig) som en hårdrockskokbok (i den mening att diverse medlemmar från diverse band har med recept på sina favoriträtter, som Annick (författaren) sedan har tillagat.). Jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till, men den verkar väldigt charmig och jag tycker att sådana här tilltag bör stödjas.

*** Det var alltså Deathlike Silence's/Mayhem's/Euronymous motto.

Huuuh...

Jag har en 'uppsats' i engelsk litteratur också. Som ska vara inne snart. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om, men som en del i ett seminarium fick vi analysera en massa dikter, bland annat 'I dwell in Possibility' av Emily Dickinson.

I dwell in Possibility--
A fairer House than Prose--
More numerous of Windows--
Superior--for Doors--

Of Chambers as the Cedars--
Impregnable of Eye--
And for an Everlasting Roof
The Gambrels of the Sky--

Of Visitors--the fairest--
For Occupation--This--
The spreading wide my narrow Hands
To gather Paradise--

När vi s a s penetrerade det sista stycket (heter det så på svenska? På engelska säger man ju stanza.) så slogs jag av att det någonstans där fanns en ganska kristen (och nu menar jag inte 'kristen' i en nedlåtande ton, som jag brukar göra, utan nu menar jag det faktiskt som något (relativt) positivt.) ton. Inte bara för att hon nämner paradiset utan något mer, något mer lutheranskt men ändå fritt. Det har att göra med (jag läser för mycket på engelska, jag vet) vad som i den anglofona delen av världen kallas för the Protestant work ethic (vad ska jag översätta det till? Arbetsmoral? Arbetsetik?), kort sagt att ens arbete ska vara ens kall och att utföra det väl är en gudibehaglig gärning. Det jag läser in i den här dikten är även glädjen och skönheten att kunna utföra ett sådant 'arbete' som diktande är (i sig självt och inte enbart som 'sakrament', även om det är glädjande i sig), och hur det är ett sätt att skapa sig och utveckla en relation med gud. Kan man göra så? Funkar det, tror ni? Emily Dickinson var ju kristen, men inte särskilt evangeliskt lagd. Strax över tusen ord skare bli. Borde väl gå o lösa.

Ett problem kan vara att jag tror att min lärare är katolik. Å andra sidan så är hon ju inte dum i huvudet och ingen dålig människa. Å tredje sidan kanske hon tror att jag är kristen? Det vore ju faktiskt jobbigt.

'Where is the dignity in that?'

Jag läste ut 'The Remains of the Day' igår. Kanske ingen bedrift i sig, men det är en av de absolut bästa böcker jag någonsin läst. Helt fantastisk. Inte bara för att historien, berättelsen och de olika teman som behandlas är intressanta (bara en sån sak som yrkesstolthet (när hörde du ens det ordet senast?) vs. självutplåning, lycka och självuppoffring och naturligtvis, värdighet) utan också för att det är en bok som rent berättartekniskt bara gör en helt vimmelkantig av glädje. Den är så finurligt berättad, med så många olika lager och knep och tricks för att få en att förstå saker utan att behöva skriva det rakt upp och ner, samt ett språk som gör även de mest banala delarna av boken till ett rent nöje att läsa.

I övrigt kan jag ju be att få meddela att min Travis Bickle-jacka nog hör till ett av de bästa klädköp jag gjort på ett tag. Varm, lätt, snygg, stora fickor och avtagbart foder. Det enda negativa är väl att den ger mig en lite större överkropp än jag kanske tycker är estetiskt tilltalande och att den saknar innerfickor. Annars är den klockren. En annan rolig detalj är att en del människor ser uppriktigt stötta/förvånade/provocerade ut när de ser mig i den. Vilket ju är ganska intressant. Jag menar, modellen i sig är väldigt grundläggande och det finns väldigt många människor därute som har liknande plagg på sig (om än med högre modegrad). Men det är inte så många som har camo och det är inte så många som har det rätt annorlunda camot som jag har. Vilket verkar vara något folk stör sig på. På något sätt. Eller så är det helt enkelt så att det är mig de stör sig på.

Hej Kompis!

Ny kompis. Fast bara halvfärdig. Rätt nöjd men linjerna på hans lår och lite andra linjer är lite väl skakiga, men vafan. Det är bara en tatuering.

Trevlig kväll igår. Lyckades undvika att bli överförfriskad, vilket ju är bra.

Helt orelaterat (mer än att man alltid är lite känsligare när man är lite ömtålig dagen efter) så är mitt konstanta nyårslöfte att bli mindre fånig, på så många sätt. Man är ju ett fortlöpande arbete, s a s. Som alla andra.

Har börjat läsa om "Football Factory"-trilogin. Äcklig bok, men jävligt bra. Och med en hel del poänger angående samhället och insikter i (brittisk) arbetarklassmentalitet från många olika håll. Rekommenderas.

The Second Coming

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: a waste of desert sand;
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Wind shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?

-W.B Yeats

En dikt som passar mitt sinnelag ganska rejält just nu. Jag är på ett rätt nihilistiskt humör. Inte så att jag mår dåligt, jag bara mår inte alls, direkt. Typ. Det enda jag egentligen känner är beklagligt (när jag inte mer eller mindre bara iaktar världen utan att försöka känna något alls) är att jag önskar att jag inte kände något slags behov/fick impulsen att köra upp den här negativa intigheten i ansiktet på folk. Jag känner helt enkelt för att vara dryg och otrevlig mot folk. Inte ett så sympatiskt drag. Dryg, otrevlig och fånig. I min värld ligger de orden så pass nära varandra att de är synonymer.

Men jag vet inte. Förhoppningsvis så kommer en högre seratoninhalt att leda till ett något mer avslappnat förhållande till världen.

Men dikten är ändå ganska beskrivande för den vertigokänsla jag allt för ofta får när jag försöker överblicka mitt liv och så stora delar av mänskligheten.

Är det så att jag analyserar mig själv för lite eller för mycket? Gudarna ska veta att jag inte har några problem med att hitta fel hos mig själv, vilket jag inte nödvändigtvis tycker är en negativ egenskap. Man kan knappast utvecklas till en bättre och mer värdig människa om man inte känner till felen hos sig själv. En del av de kan man ändra snabbt, andra tar längre tid och en del av dem är helt enkelt delar av en själv man inte kan göra så mycket åt och då får man lära sig att arbeta runt dem. Eller inte. Men på något sätt så får det mig ibland att känna mig allt för speciell, på fel sätt, för det känns inte som att det är något folk engagerar sig i. Eller så har de gjort det och tror/beter sig som att de är färdiga nu.

Eller så är det helt enkelt brist på kommunikation. Det är något jag vet att jag är dålig på.

Skitsamma.

Det finns planer på några, lite mer ambitiösa, inlägg. Ett om konst, ett om en artist jag är imponerad av och ett om varför poppen måste dö (som jag hoppas kan bli ett definitivt avslut för mina funderingar angående den "alternativa" kulturens existensberättigande och hur man knappast kan tycka att man är speciell för att man lyssnar på miljonsäljande artister). Får se om något av de publiceras. Än så länge så är de alldeles för ofokuserade och med för otydliga poänger för att läggas upp. Kanske ett inlägg om moral och om vissa jämförelser jag gjort med mig själv och litterära personer. Kanske kanske kanske. Det har jag inte ens börjat skriva ner stödord för.

Just det! Med lite tur så läggs en grej jag skrivit upp på en annan blogg inom en nära framtid, men det får ni reda på mer om så fort den har lagts upp.

Weber

Den hundrade posten tillägnas tydligen Max Weber, som hade den geniala teorin att kapitalismen är ett direkt resultat av protestantismen och främst Calvinismen.

Kort så funkar det såhär (och jag har saxat från wikipedia):

• According to the new Protestant religions, an individual was religiously compelled to follow a secular vocation with as much zeal as possible. A person living according to this world view was more likely to accumulate money.
• The new religions (in particular, Calvinism and other more austere Protestant sects) effectively forbade wastefully using hard earned money and identified the purchase of luxuries a sin. Donations to an individual's church or congregation was limited due to the rejection by certain Protestant sects of icons. Finally, donation of money to the poor or to charity was generally frowned on as it was seen as furthering beggary. This social condition was perceived as laziness, burdening their fellow man, and an affront to God; by not working, one failed to glorify God.

Man arbetar hårt och väl för att glädja Gud, eftersom Gud är lika glad över en duktig bonde som över en duktig präst. Jobbar man hårt och väl tjänar man pengar. Är man dessutom Calvinist så ser man sin arbetsmässiga succé som ett tecken från Gud att man är en del av den minoritet som Gud på förhand har valt ut till frälsning. Men vad gör man med pengarna man tjänat när man inte frå bränna dom på lyx eller på att köpa sig politiskt inflytande? Man investerar dem och så helt plötsligt får man mer pengar.

Och som slutkläm; Max Webers egna ord:

The Puritan wanted to work in calling; we are forced to do so. For when asceticism was carried out of monastic cells into everyday life, and began to dominate worldly morality, it did its part in building the tremendous cosmos of the modern economic order. This order is now bound to the technical and economic conditions of machine production which today determine the lives of all the individuals who are born into this mechanism, not only those directly concerned with economic acquisition, with irresistible force. Perhaps it will so determine them until the last ton of fossilized coal is burnt.

Ungefär där vi befinner oss, wouldn't you say?

EDIT: OK, det är bara den 96e publicerade posten. Tydligen har jag några utkast liggande.

Nöjd

Blev just jämförd med "han i Black Sabbath! Ozzy!" av en kille med Downs syndrom. Blev lite glad.

För ett gäng år sedan blev jag kallad för Ozzy av någon form av övervintrad proggråtta på någon form av hippiemultikulturläsaSVDälskavärldsmusikhaträsmyckengillabulgurochfetasamtliggamed18åringarinigeriamenintetyckaattdetärsexturismutanattålderintespelarrolldärnere-festival. Var inte lika nöjd då. Fast det har ju antagligen mer att göra med att det är ballare att vara mongo och köpa Arnold-filmer än att vara typ 50 och ha någon form av mental "rör inte min neger"-pin på slaget. Jag har liksom svårt att uppskatta någonting som kommer ur munnen på någon som tycker att folk är härliga för att de är fattiga, har en annan hudfärg och har leksaker de byggt själva. Fast det jag nog har ännu svårare för är gamla kommunistgubbar (som gärna hävdar att de är arbetarklass) som på något sätt har lyckats få sin politiska åskådning till att vara ursäkten till att de kan fortsätta vara sorliga och obehagliga svin.


Eftersom man är väldigt IT och down with the shit så la jag märke till en snubbes "about me" på fejsbook där han hävdade att "organiserad religion kommer orsaka världens undergång" eller något liknande... Njae, va? Den är jävligt dålig på det i sådana fall, med tanke på hur länge människan har varit (organiserat) religiös är min första tanke. Människors brist på självständigt och kritiskt tänkande, vår gruppmentalitet, vår älskan av våld och sidväljande kommer nog snarare ha med det att göra. Det utgör ioförsig en stor del av den organiserade religionen, men det är ju knappast det enda stället där det dyker upp. Idioti finns överallt. Och man ska inte tro att man har besegrat den för att 80% av Sveriges befolkning inte tror på Gud. Faktum är att Gud är nog en av de mindre beståndsdelarna inom organiserad religion (för exakt hur många av de som var med på häxbränningarna brydde sig egentligen om Jesus, tror ni? På_riktigt, alltså? Och hur många tyckte mest att det var ett schysst sätt att få ur sig sin ilska på innan man gick tillbaka till att slava för ett Sverige som tyckte att krig är normaltillståndet?) och tillhörighet och regler är nog en av de större.

Sverige och västvärlden har ju sin religion. Ingen gud och ingen metafysik inblandad, men nog finns det upphöjdhet och nog finns det regler. Här har vi någon form av upphöjda begrepp/regler som "Frihet", "Jämställdhet", "Öppenhet", "Humanism", "Lika inför lagen" och andra saker som är Bra och Goda. Och ja, jag tycker att de är det. Jag tycker att det bygger ett bättre samhälle. Det är regler som gör de flesta människor lyckliga. Men det finns ju ingen egentligen grund för dem. Det finns ju ingenting som säger att folk ska vara fria och jämställda, att vi ska vara lika inför lagen. Det är något vi har hittat på för att ha en enande ideologi för samhället, eftersom Gud är död och det är vi som har dödat honom. Eller se det såhär: i vårt samhälle finns det en massa människor som tycker sig må dåligt av våra definitioner av Frihet, Jämställdhet osv. Människor som antagligen skulle vara lyckligare om de fick vara fastspända på löplina mellan sängen och spisen. Människor som har så dålig självkänsla att det enda de kan känna stolthet i är att de föddes i Sverige av vita föräldrar. Jag tycker att dom har fel och är fel. Vad baserar jag det på? Ovanstående regler. Vad är det som gör att ovanstående regler har/är rätt? Enbart det faktum att de för tillfället är starkare och skapar ett samhälle med värderingar och tillvägagångssätt där förståelse för dessa regler är ett av skälen till framgång. Inte att de i sig själva ÄR rätt. De har/är rätt enbart i den mening att de har påtvingat sig på världen och omformat världen enligt sina ideal. Det är inte nödvändigtvis något dåligt (faktum är att jag är rätt förtjust i värstvärlden). Jag skulle tro att de enda samhällen där det inte går tillsåhär är de där överheten har vapenmakt att forma världen oberoende av hur mycket folket som bor i den är med på det men även där skapas naturligtvis någon gemensam form av moralisk grund, både uppe och nere och även där lär det ju behövas någon form av sammanbindande faktor som garanterar att folk är med på noterna (Roma et Augustus, någon?).

Jag försöker här inte skriva ett försvarstal för fascism, religiös fanatism eller någon form extrem relativism. Vad jag försöker säga är att varje samhälle och civilisation skapar sitt eget skäl till existens, sin egen myt, sitt eget center. Mänskliga rättigheter existerar precis lika mycket som Gud gör. Vi har skapat dem båda och gjort dem till grunden och den samlande/kontrollerande kraften i våra olika civilisationer och jag försöker undvika att vara så arrogant att jag påstår att vårt sätt att se på och interagera med världen är 'bättre' enligt någon form av moralisk upphöjd modell.

Det kräver en tro på absoluta värden och absoluta värden är ganska likt religiös fanatism. Dock behövs någon form av absolutism i världen. Vad har vi annars? Skulle vi vara genetiskt programmerade till att hysa medkänsla? Ja, kanske. Men om vi inte känner någon sympati med andra varelser, då är det ju precis lika naturligt för oss att agera hur rått och hänsynslöst som det är för folk med välutvecklad 'genetisk' sympati att bete sig schysst och det enda som gör skillnad är hur de olika individerna influerar omvärden på ett för dom fördelaktigt sätt (lyckas den empatilöse att hålla våldet och grymheten på ett för honom och samhället fördelaktigt sätt, dvs är folk för rädda för att göra något åt men tillräckligt säkra på att han inte kommer agera på ett värre sätt så de inte anser sig ha skäl till att göra något åt honom? Kommer den empatiske att sprida glädje och kärlek i världen eller kommer han att bli omintetgjord av en ond och grym omvärld? Hur länge lyckas de överleva i förhållande till sin framgång? Tycker de att det de gör är värt det, på både ett intellektuellt och emotionellt plan?). Hur kan man då bedömma vad som är rätt eller fel när de båda två beter sig rätt? Man får se till vad som fungerar. Atilla och Djingis Khan var grymma män båda två och deras riken gick under när de dog (även om Gyllene Horden höll sig kvar på banan ett bra tag), så för dom fungerande det inte. Julius Caesar blev mördad, men det han gjort levde kvar. Jesus? Framställs ofta som schysst, men han bidde ju också mördad. Hans verk levde dock kvar och påverkade världen, men jag ställer mig frågande till om det skedde som han hade tänkt sig. Dock måste man ju säga att kristendomen har lyckats bra. 2000 år efter skaparens död så är det fortfarande en maktfaktor att räkna med och har onekligen förändrat världen, och inte bara genom detta fokus på vikten av att "tro" bokstavligt och hur enformigt och poesilöst det har gjort värden utan även på högst materiella och systemförändrande sätt (och i min mening mer grundläggande än Franska Revolutionen, även om fransosernas avrättningsfestival naturligtvis har influerat världen extremt mycket.).

VAd vill jag egentligen ha sagt med det här? Jag vet inte. Det är skrivet under loppet av en arbetsdag där jag ett flertal ggr blivit avbruten av just arbete. Kanske vill jag ha sagt att bara för att vi just i den här delen av världen har gjort oss av med Gud och behovet av Gud betyder inte det att vi har gjort oss av med behovet av religion eller att vi inte redan har hittat något att fylla hålet Gud har lämnat i vårt samhälle med. Och kanske att jag inte tror att det kan bli annorlunda. Och att vi inte är särskilt annorlunda mot varelsen som för 100 000 år sedan upptäckte att man kunde skära halsen av någon med en vass sten. Och att ett samhälle behöver se till att vi inte ger utrymme åt den varelsen. Det och så många saker till. Har jag nämnt att jag gillar Thomas Hobbes? Och att "I show in the first place that the state of men without civil society (which state may be called the state of nature) is nothing but a war of all against all; and that in that war, all have a right to all things." som både citat och koncept är både oerhört fascinerande och allt för sant.

"Bröder, låt mig berätta..."

Så inleds 'De Välvilliga' av Jonathan Littell. Det är en av de bästa böcker jag läst. Inte för att den handlar om SS eller kriget eller Tyskland eller bögsex eller perversioner. De bitarna gör den naturligtvis intressant, men det som gör den så intressant för mig är huvudpersonens (Max Aue) funderingar och fantasier.

"Man krälar omkring på denna jord som en larv i väntan på den praktfulla skira fjäril man bär inom sig. Men tiden går och nymfstadiet inträder aldrig, man förblir larv, det är ytterst nedslående, vad ska man göra? Självmord är givetvis ett alternativ. Men om sanningen ska fram känner jag mig inte lockad av självmord. Jag har givetvis övervägt det och i så fall ska jag göra så här: jag skulle trycka en handgranat mot hjärtat så att jag utplånades i en våldsam och fröjdefull explosion. En liten rund granat som jag försiktigt osäkrade innan jag släppte grepep och log åt det metalliska plinget i fjädern, och det skulle vara det sista jag uppfattade genom de bultande pulsslagen i öronen."

"Mina kollegor betraktar mig som en lugn, allvarlig och eftertänksam person. Ja, visst är jag lugn, men på dagarna ryter det i mitt huvud, dovt som en krematorieugn. Jag pratar, diskuterar och fattar beslut som alla andra, men vid bardisken med min konjak föreställer jag mig att en man kommer in med ett gevär och öppnar eld, när jag går på bio eller teater ser jag framför mig hur en osäkrad granat rullar in under bänkraderna, under helgdagsfirande på offentliga platser ser jag hur ett fordon proppat med sprängämnen exploderar och hur eftermiddagens festiviteter förvandlas till en massaker; det flyter blod mellan gatstenarna, köttslamsor fastnar på fasaderna eller slungas tvärs över gatukorsningarna och landar i söndagssoppan, jag hör skrik och jämranden från människor vilkas lemmar slitits av som vingarna på en insekt i händerna på en nyfiken pojke, och de överlevandes avtrubbning och märkliga tystnad klibbar mot trumhinnorna; det är inledningen till den långa rädslan."

"Det skulle vara lätt att klassificera era tankar vetenskaplig: praktiska eller mekaniska tankar, planering av sysslor, disopsition av tid (till exempel att sätta på kaffevattnet innan man borstar tänderna men att rosta brödet efteråt eftersom det är snabbt avklarat), bekymmer på arbetet, penningbesvär, familjeproblem, sexuella fantasier. Jag ska bespara er detaljerna. Under middagen betraktar ni er hustrus åldrande ansikte, hon är oändligt mycket mindre upphetsande än er älskarinna, men fortfarande tilldragande i alla avseenden, och vad ska man gör, sånt är livet, alltså pratar ni om den senaste regeringskrise. Egentligen ger ni blanka fan i den senaste regeringskrisen, men vad skulle ni annars prata om? Och räknar man bort den sortens tankar är det inte mycket som återstår, medge det."

"Jag blev tvungen att ta en kort paus för att gå och kräkas, men nu fortsätter jag."

Det här är bara citat från det första kapitlet i en bok som är över 900 sidor lång. Mer kommer säkerligen vad det lider. Men jag väljer inte bara att ta upp denna fantastiska mardröm för dess egen skull. Den här boken kommer, om allt går som det ska, vara en del av ett relativt ambitiöst projekt. Om det blir som jag vill att det ska bli.

Önskelista avd. överkomligt.

Deadwood är en av världens bästa TV-serier, alla kategorier. Det är fascinerande när den karaktären man mest sympatiserar med är en alkoholiserad, brutal, gangsterkung till hallick. Han är på något sätt den enda som faktiskt känner sig själv. Just nu finns alla säsongerna på cdon för antingen 249:-/st eller 519:- för boxen med alla tre. Jag vill verkligen verkligen ha den boxen. Den är ju lixom ett kassaskåp och man får ju marker och en kortlek med...




En annan av världens bästa TV-serier är som bekant OZ. Eftersom alla redan vet att den är så jävla överbra (eller hur?) så säger jag inget mer än att även den finns på cdon, till ett inte helt förkastligt pris. Hellre Deadwood än Oz, dock.


Man behöver ju alltid fler skivor och jag har varit dålig på att köpa på mig sådana på sista tiden, så här följer en lista på skivor jag behöver.

• Enforcer - 'Into The Night'.
• Katharsis - 'VVorldVVithoutEnd' och 'Fourth Reich'.
• Bone Awl - Allt förrutom 'Meaningless Leaning Mess'.
• Syphilitic Vaginas - 'Complete Studio Collection' (en SV-tröja skulle inte sitta helt fel...)
• G.I.S.M. - Vad som helst på vilket format som helst.
• Running Wild, Razor och Exciter - Dom bra skivorna.

Skivorna hittar du hos Repulsive, Hells Headbangers, Nuclear War Now! och om inte där så på eBay, antar jag.

Böcker gillar man ju också, och önskar sig.

• American Psycho på engelska
• Att hata allt mänskligt liv av Nikanor Teratologen
• The Road av Cormac McCarthy (på engelska, helst)
• Jag känner på mig att jag har missat ett gäng av Terry Pratchetts böcker, så dom behöver jag också. På engelska.
  

Annat smått och gott är: trevlig tobak (man gillar ju att röka cigarr), trevlig sprit, inge krångel och skoblock (åtminstone 2 par, varav ett av dem bör vara i runda slängar strl 39, de andra upp till 42. Jag har så olika trånga/formade/stora skor, förstår du.).

Och så vidare, och så vidare ad nauseam. Även den här kommer nog uppdateras lite vad det lider.

Guds gissel

Beställde nyss Att hata allt mänskligt liv, Nikanor Teratologens nya bok. Till skillnad från hans övriga skönlitterära eskapader så utspelar sig den här boken inte i Norrland utan i Indien och huvudpersonerna är inte Morfar och Pyret utan den 'civiliserade' britten Cunningham och demonen/gudomen Bhairava. Med tanke på vad jag har läst i den här recensionen verkar den s.a.s. vara rakt upp i min gränd.

Civlisationskritik... Det är något som ständigt dyker upp i mina små literära eskapader. Även om jag som sådan ställer mig positiv till just sådan kritik, till ett synliggörande av mänskliga samhällens hyckleri och småsinthet så är jag även avogt inställd till 'civilisationskritik'. Civilisationskritiker tenderar allt för ofta (i min bok) att ha ett alternativ till civilisationen och då gärna någon form av 'Naturlig' glorifierad Dåtid som jag inte är så förtjust i. Som jag (för) ofta brukar säga när folk vill prata om hur bra och fint det är med 'naturliga' saker, att det är så 'naturligt' att göra ditten eller datten, att någon annan beter sig 'onaturligt'...
För det första: finns det inget onaturligt. Går det att göra är det naturligt. Att sitta vid en dator eller bygga/flyga en rymdfärja är bara ett resultat av, och samma sak som, att våra förfäder upptäckte att man kunde göra verktyg av stenar och pinnar. Det är en skillnad i grad, inte i art. Kom tillbaka när du har upptäckt ett sätt att bryta mot tyngdlagen. Då kan vi snacka om 'onaturligt.'
För det andra: vill du leva naturligt så tar vi och avskaffar varenda lag som någonsin har skrivits och som vi har skapat ett samhälle och ett rättsystem för att genomdriva. Mord, våldtäkt, kannibalism, stöld... Fullt naturliga beteenden. Inte så vackra, men naturliga.

Det enda naturliga tillståndet är det som Hobbes kallar för bellum omnium contra omnes, alltså 'allas krig mot alla'. Allt vi har skapat efter det i form av samhällsuppbyggnad och civilisation är ett sätt att försöka begränsa, tygla och skydda oss ifrån det naturliga, den enda rättigheten som egentligen finns: Allas rätt till allt de kan ta sig för, inklusive andras liv och kroppar. Någonstans är det där man hamnar. Det man kan säga (och ha rätt i) är att vi i vår civilisation har förts för långt bort från denna sanning, att vi genom att inte längre förstå detta går för långt och för snabbt. Att de medel vi har till förfogande går över vårt förstånd. Och ja, det är nog sant. Men nu som alltid är jag rätt inne på "crash or crash through", om ni förstår vad jag menar. Inte läge att fega ur totalt nu. De tidiga, 'naturliga' civilisationerna är inte så väsenskilda från vår. I grad kanske, men inte i art. Och eftersom jag på ett sätt är lite sabbad i huvudet när det gäller konsekvens så finns det i min hjärna bara två alternativ: Hobbes naturliga tillstånd eller civilisation. Sen finns det ju gradskillnader i helvetet när det gäller folkslag/civilisationer och destruktivitet men även där så tror jag inte att det är så stor skillnad: vi har gått på lögnen om att vi är skapelsens krona och därför får förfoga över jorden som vi vill (när det vi borde förstå är att vi inte har fått någon rätt till att göra det; vi har tagit oss den rätten. Rätten till andra varelser kroppar och liv, rätten till jorden. Hobbes igen.), andra folk har gått på någon annan lögn. Någon lögn som är grundläggande för deras system och samhälle. Någon form av 'andlig' förklaring som ger dem och deras beteende existensberättigande. Sen kan ju en sådan lögn vara mer livskraftig och praktiskt än vår döda symbios av kristendom och vetenskap, men ändock.

Nåja. Svammel. Har ju egentligen inget att göra med boken eller något annat, känns det som. Lär ju vara en guldbok, hursomhelst.

Dagens skumma sak är att det kom in en snubbe på jobbet och mumlade shit om "affärsmöjligheter" och om jag var intresserad. När jag förhörde mig om vad det kunde gälla så snackade han vidare om "globala kontakter och företag", "alldagliga varor" osv. När jag försökte fråga vidare om vad det kunde tänkas gälla så sa han något om "detaljhandel" men inte mer om vad det handlar om i övrigt. Detaljhandel är ett rätt stort begrepp. Känner mig lite"njae" inställd till sånt där. Känner att ord och begrepp som "provisionslön", "telemarket", "sälja in" osv. finns med i resonemanget. Kan tänka mig att ett ganska stort mått av obetalt arbete finns någonstans i bakgrunden också. "Du får utbildning och en Stor Chans, men ingen lön"-type of thing.
Varför gav jag honom mitt nummer? Fan. Borde ha gett honom min mailadress istället.

S A T A N

Efter att ha spenderat natten med att ligga sömnlös och göra en mental lista över vad som är fel på mig så hittade jag/blev tipsad om den här videon:


"People are of no value. We could make more, sometime.
If we need them.

Life itself is only a vision, a dream
Nothing exists in empty space and you,
and you... are but a thought."

Appropå den där listan... Någon dag kanske jag publicerar den. Inte för att gnälla eller söka sympati eller för att jag tycker synd om mig själv utan som en personlig exorcism och för att folk ska förstå vem jag är och varför. Men riktigt än är jag inte bekväm med att vara riktigt så personlig.

Jag fick just hem 'Orons bok' av Pessoa och 'Maldoror - samlade verk' av Lautréamont/Ducasse, men jag är verkligen inte pepp på att läsa dem. Jag vill bara läsa fåniga saker som jag fnittrar lite dumt åt. Saker som jag inte behöver tänka på eller reflektera över. Nåja. Jag kommer nog läsa dem vad det lider.

Har f ö spenderat obscent mycket tid med att lyssna på In Solitude's skiva. Riktigt bra ockult heavy metal. Jag är (jämförelsevis) ingen större heavy metal-fanatiker, men vissa saker går ju inte att undvika storheten i.

I Shall Lead, You Shall Follow

Ta en titt på det här. Nattramn från Silencer (kanske det enda självmordsblackmetalbandet i världen som är värt att lyssna på) och Diagnose: Lebensgefahr ska tydlign ge ut en bok vid namn 'Grishjärta.' Han verkar även presentera sig som någon form av profet/sektledare.

Jag väntar spänt. På riktigt alltså. Ingen ironi. Ska bli fruktansvärt spännande att se vad den här boken leder till.

"We got the kingdom, we got the key"

Det här är bland det roligaste jag läst på ett tag, tror jag. Jag har nog läst hela inlägget åtminstone 8 ggr redan och det blir liksom inte mindre roligt.

Jag håller på och läser Lovecrafts "Fallet Charles Dexter Ward" i översättning av Gunnar Gällmo och fantamej om det inte känns som att räffa en gammal kompis igen. Mycket trevlig översättning. Att lyckas översätta 1700-talsengelska skriven i slutet av 1920-talet till helt lysande 1700-talssvenska är helt makalöst bra. Jag har kommit på mig själv med att sitta och läsa om de stycken som är skrivna på så sätt flera gånger, bara för att jag tycker att de är mysiga att läsa.

Apporpå Lovecraft så tipsade Håkan om det här på en annan del av internet. Lär ju bli njas. Dock skäms jag lite för att jag inte har sett Call of Cthulhu. Det är ju en såndär typisk grej man borde göra någon dag.

Appropå Sisters of Mercy så kan man sammanfatta det såhär: Såg man något så såg man ljus i rök. Ibland en flint och ibland solglasögon. Men det var bra. 'Lucretia My Reflection', 'Dominion/Mother Russia', 'First and Last and Always', 'Temple of Love' mm. Behöver jag säga mer, egentligen? Om bara killarna med stränginstrumenten hade kunnat hålla käften lite mer, men å andra sidan så sjöng Andrew ganska ansträngt så man kan tänka att han behövde avlastningen. Men ändå. Efter att Andrew förvandlade den vita kostymen till något som amfetaminstinna skithårda ockultister/vapenhandlare på jakt efter gamla sumeriska dödsförbannelseamuletter kunde ha på sig, istället för något som enbart var reserverat för plufsiga morfinberoende europeiska pederaster i Marocko med svettpärlor på överläppen så har karln fanimej frikort. Är det där en korrekt mening, förresten? Stort tack för bristen på mellansnack också.

Appropå Sisters-efterfesten så tycker jag att det är roligt att de försökte pusha för den genom att göra reklam för att en av gitarristerna skulle spela skivor. Wow. En tränad apa spelar skivor. För i Sisters-sammanhang så är det ju det han är.

En annan grej är att jag fick en flygare om Depeche Modes releaspartaj på Nalen. Av en kille i Venom-tröja. Jag funderar för övrigt på om det inte är så att Venom är ett av världens absolut bästa band, rent objektivt sett. Vatten är vått, stenar hårda, saker faller ner och inte upp, Venom är ett av världens i särklass bästa band. Vet man inte det har man ju uppenbarligen verklighetsförankring som en frireligiös.