and make it my own.

OK, nu har jag fått lite mer gjort iaf. Känner mig lite säkrare. Lite lugnare. Kanske. Ingenting håller ihop alls, men det är ändå en del smarta saker skrivna. Så jag får försöka styra upp det på något snyggt sätt imorgon, skicka iväg det till mina klasskamrater, se om jag kan få ngn feedback och sen försöka att inte ta livet av mig under den där workshoppen på måndag.

Måste ge mig på TEXTERNA. Det är typ det enda jag inte gjort. TEXTERNA. TEXTERNA och försöka få in en massa muthafucking litterturteoretiker och shit inblandat där. Och så.

Förresten så är det sjukt hur konsumtionsskadad jag är. Jag kom på att jag totalt har åtminstone 9 jeansjackor, varav jag använder HÖGST 4 regelbundet. Men jag funderar på att köpa en till. Of course I do. Lite mer 30/40talsstil på den här. Spänne i ryggen och en bröstficka och så. Sen funderar jag på att köpa ny jeansbyxa också. Behöver jag det? Nej. Vill jag ha det? Ja. Nämnde jag att jag äger fyra exemplar av Autopsy's Mental Funeral? Jorå. 2 cd (digipack + jewelcase) och 2 vinyl (grön + svart vinyl). Har (minst) två ex av varje Watain-fullängdare också, förrutom Sworn to the Dark, för den är inge bra. Lyssnar bara på mp3or. Men tillbaka till byxorna.

Dom här?

Eller dom här:

Lee-jeansen är kanske lite snyggare, men det är något med midjan/stjärten som stör mig. Å andra sidan så ska man ju helt klart erkänna att jag kommer inte att köpa ett par jeans som sitter så slappt i midjan, så den passformsfrågan är väl kanske lite akademisk. Och jag har ju ändå inga pengar. Lee brukar ju fixa till det där med snykk röv ganska bra.

Hemåt. Köpa en godisbit så man klarar sig på hemvägen, bara.

Life so far

Idag har vi fått en ny frisyr. Eller rättare sagt, samma gamla frisyr fast med en bena. Känner mig väldigt världsvan. En bieffekt av frisyren har visat sig vara att jag lätt får en liten såndär bångstyrig Cry Baby-lock. En liten en.


I övrigt? Förrutom eventuella diverse äventyr under julen, en tripp till Berlin samt kanske någon konsert har jag bestämt mig för att ha tråkigt och inte konsumera ett skit (speciellt inte sprit) i höst. Ett av skälen till det är att jag, om inte spontantatuerade mig så iallafall spontanbokade tid (jag ramlade av en händelse över tatueraren idag, något jag tidigare hade tänkt skulle ske mer planerat men på sista tiden bestämt mig för att skjuta upp), något jag såhär i efterhand känner var obetänksamt. Men lagt kort ligger. Får skära ner på allt annat så man ändå har tid och råd med allt man ska och måste göra. Borde inte nödvändigtvis vara ett problem. Jag menar, rent logiskt sett så behöver jag ju inte köpa ett nytt klädesplagg förräns jag fyller typ 35 och jag har ju en och annan ekonomisk buffert. Nåja, det löser sig. Om inte annat så försöker min bank typ kasta kreditkort och lån över mig. Dessutom har tatueringsstudion kommit på att det är rätt smart att folk ska kunna tatuera sig på avbetalning.


Ett annat skäl är att jag kommer läsa/plugga min lilla bakdel av mig. Känner på mig att det här kan bli skitknepigt. Faktiskt. Fast det gör jag alltid. Jag hatar framtiden och jag hatar pengar.


Mest av allt blir jag lite ledsen på mig själv, för att det verkar vara så jävla svårt för mig att ta mig i kragen när det gäller pengar och ekonomi. Det är ju liksom inte bara mig det gäller, men av någon anledning så verkar det där med att tänka efter före vara skitsvårt. Impulskontroll är sånt som andra har.


Nåja, det bästa i kråksången är åtminstone att studiebidraget inte dykt upp än. Går allt som det ska så kan jag nära nog lägga hela det i sparbössan. Samt att med tanke på att tatueraren vid ett tidigare tillfälle mer eller mindre bad på sina bara knän (nåja) om att få tatuera något särdeles tufft på mig så kanske han inte vill skinna mig totalt. Man tänker att alla dessa olika faktorer (självvald askes/exil, inramlande pengar, avbetalningar, total brist på tid att spendera pengar) kanske kan leda till att man gör något mer vuxet någon gång i sitt liv. Mer vuxet än att vara full för typ tionde året i rad, dvs.

Mest av allt är jag faktiskt trött på mig själv. But what else is new, liksom? Jag har fan spenderat hela mitt liv med att vara besviken på mig själv, att skämmas för mig själv eller liknande.

"Jag blev tvungen att ta en kort paus för att gå och kräkas, men nu fortsätter jag."

Jag önskar att jag hade något jag brann för. Något jag kunde satsa på. Något som kunde... Något som kunde bli min egna nisch, mitt egna kungadöme ute i den riktiga världen. Förstår ni? Något där jag kände "jag älskar det här, jag vill göra det här, nu gör jag det här hur det än går" men det finns inget som betyder så mycket för mig. Att jag vågar göra det. Att jag hittar ett sätt att göra det på. Att jag tror att jag kan. Att jag bryr mig.

Bara någonting.

Det kanske det gör. Alla andra som gör något med sitt liv kanske är precis som jag, de förstår det bara inte. De förstår bara inte riskerna.

Eller så är det jag som är fel. Som inte förstår. Eller förstår för mycket. Eller har fel inställning. Till t ex. pengar. Eller förmåga. För varje människa som lyckas finns det tio som misslyckas. Man lär sig det rätt väl ute i Farsta. I alla fall när jag var ung. Den enda kom inte från Farsta. De tio gjorde det. Eller så kom de från Rågsved.

Jag hatar min barndom.
Jag hatar min ungdom(stid).
Jag minns ingenting positivt från den tiden.

Jag vill inte ha några sympatier.
Jag vill inte ha något medlidande.

Jag vill bara förstå. Är problemet att jag förstår eller att jag inte förstår?
Jag skulle vilja sätta världen i brand, men det kan jag inte (vad tänkte jag här, egentligen? Jag skulle gärna vilja veta det.).

Inte bra

inom loppet av en en vecka (inte en kalendervecka) så har det skett två inbrott i grannskapet. Igår skedde ett av dem i min trappuppgång. Man blir inte pepp. Man tänkte att när tjuvarna blev påkomna mitt under pågående inbrott (det första) så borde de ha blivit avskräckta, men nej. några dagar senare gjorde de ett bryt här. Jag vet inte vilken lägenhet och det spelar ju inte sådär jättestor roll, men jag känner ju att jag inte kommer gå hemifrån mer än nödvändigt inom de närmsta veckorna. Speciellt inte som jag bor på nedre botten och lite smått avskilt.

Fan, tänk om de bryter sig in och släpper ut/skadar katten. Det vore det absolut värsta som skulle kunna hända.

The Abombination of Desolation

Min far ligger på sjukhus just nu. Inget jätteallvarligt och inget jag har varit sådär jätteorolig över. Min mamma meddelade mig just att allt var OK. Jag föreslog att vi skulle besöka honom tillsammans imorgon. Och helt plötsligt blev jag väldigt sorgsen. Inte för att min far har varit så illa däran att han är på sjukhus. Nej, jag vet inte om jag klarar av att se honom svag, i en sjukhussäng med allt vad det innebär. Min far är en stark man. Att se honom i ett tillstånd där han inte är det... Det påminner mig om när min farmor begravdes och jag blev mer ledsen över att min far var såpass ledsen att han grät och var förvirrad än över att min farmor var död. Inte så att han inte borde ha gråtit, det var bara väldigt sorgligt för mig att se och inte kunna göra något åt. Och att se karln i en sjukhussäng med dropp och allt... Jag vet bara att jag skulle personligen nog ha svårt för besökare om jag var i samma situation. Fast kanske inte, å andra sidan.

Nåja, jag har ju uppenbart en hel del att jobba med när det gäller mig själv. Men för mig ligger omsorg, medlidande och förödmjukelse nära varandra. Det finns något förnedrande över en reaktion som inte är ett kallt konstaterande av situationen. Å andra sidan finns det ju definitivt något förnedrande över ett kallt konstaterande också. Slutsats? Hur man än vänder sig har man rumpan bak and somewhere down the line it's going to get severely fucked åt vilket håll du än riktar den.

H A T E T

Min kärlek till Venom måste vara välkänd vid det här laget, speciellt med tanke på vad bloggen heter och vad adressen hit är. Gissa hur jag mår efter att ha snubblat över det här:

Någon måste dö. Så är det bara. Jag vet inte riktigt vem, men någon måste dö. Jag vet inte vad som är värst; att en stylist satte på honom den här tröjan eller att han valde att ha den på sig själv för att han gillar Venom?

"Style is about class and class is about confidence and confidence is about believing in yourself which is, ultimately, about booze."

Inatt har jag sovit sjukt dåligt, alternativt inte alls. Ligga och ema (verbformen av emo) över framtiden, dåtiden, nutiden, ja what have you? Sen/samtidigt ligga och ha någon form av våldsamma vakendrömmar fyllda av förnedring. Jag var inte våldsam och det var inte jag som förnedrades. Lyckades dock med tankens kraft styra in det där på ett lite mer konstruktivt spår där det faktiskt var jag som var våldsam och förnedrande men det blev en väldigt krystad fantasi som byggde på att jag var miljonär och hade typ superkrafter och vapen. Inte nöjd med min fantasi. Den är fanimej emot mig. Hursomhelst. Nu ligger man här och hatar och ramlar sin vana trogen in på 138ans blogg och läser det här inlägget. Man blir gla och pepp på lifvet.

Inga barn. Inte om man inte kan/får låsa in dem så att de aldrig behöver möta den genetiska begåvningsreserv som verkar utgöra större delen av mänskligheten. Fyfan för folk. Man börjar tänka att Fritzl inte var så fel ute.

Ja just det! Jag var hos arbetsförmedlingen igår. Självmordet är nära. I nära anslutning till det här har önskelistan blivit reducerad till 3 saker. Pengar, Deadwood-box och parfymen.

Ett tips, på ett sätt relaterat till mitt hårdrocksdyrkande inlägg för några dagar sedan: den här bloggen som på pricken förklarar allt jag hatar med hårdrock. Eller egentligen allt jag hatar med folk.

Men ikväll är det äntligen dax att se 'The long good friday'.

Don't push me, motherfucker!

OK, för att börja någonstans. Jag gillar hårdrock. Jag har långt hår. Och läderjacka. Och en jävla massa bandtröjor, tygmärken, pins, skivor, en handfull tatueringar och så vidare. Jag har t o m en jeansjacka med tygmärken på, en jeansväst och en läderväst samt en svart jeansjacka på G och jag kommer njuta av att sy fast tygmärken på den. Skitnördigt, jag vet. Och lite skitnödigt. Det är dock inte det enda jag gillar och det utgör heller inte hela min identitet, men det lämnar vi därhän för tillfället.

Hursomhelst. Jag gillar hårdrock. Jag gillar den som den är. Jag gillar att den är utanför. Jag gillar flörtar med satanism och andra hemskheter. Att den klarar sig själv utan resten av jävla musiksverige. Jag blir inte glad när man får läsa om Sweden Rock i aftonbladet. Jag tycker generellt sett att folk ska hålla sig jävligt långt borta om de inte är beredda att köpa den på dess egna premisser. Därmed inte sagt att jag tycker att ALLT är bra. Det finns en jävla massa idioter där. En massa svenne banan-fyllon. Så är det. Jag väljer att anse att de inte har något med mig eller det jag pysslar med att göra, men man blir ofrånkomligen jämförd med, tja, Sabaton.* Eller så börjar folk snacka om Metallicas svarta skiva. Eller nått sånt. Det är lite som att jag skulle gå fram till ett Smiths-fan och fråga om skälet till att han gillar the Smiths är att han inte får ligga och behöver ett alibi för det? Eller kanske snarare som att jag skulle börja snacka om Robbie Williams med ett popsnöre, för att vaddå, det är ju pop det också? Eller så. Men det är tydligen OK att bete sig så mot folk som gillar hårdrock. Och det lär man sig ta, på ett eller annat sätt. Jag menar, på ett sätt finns det nog ingen subkultur som är så inklusiv som metal (=man får in en massa spån) men samtidigt så exklusiv (jag har nog inte stött på särskilt många andra ställen där du bedöms så mycket efter din koll på musik och (framförallt) hur du signalerar att du kan din musik genom tygmärken, tröjor, pins osv. Jag skulle faktiskt våga påstå att i detaljnörderi så ligger heavy metal-uniformen inte långt ifrån klassiskt herrmode med alla dess konstiga små regler.), vilket gör att folk ser idiotin och idioterna (för den är ju alltid uppenbar var den än visar sig) men inte subtiliteterna. Jag menar, så funkar det. Så funkar folk. Framförallt, så funkar folk som inte har varit del av en bespottad minoritet för de har aldrig behövt fundera på skiten. Det är inte alltid kul, man utvecklar inte alltid trevliga sidor av sin personlighet när man utsätt för sånt, men tja... Så är det ibland. Ingen går genom livet oskadd.

Hur som helst. Jag älskar hårdrock. Den har gjort väldigt mycket för mig och är kanske den enskilt viktigaste självvalda faktorn, tillsammans med punk och en viss form av filosofisk djävulsfascination (alla de tre går f ö in i varandra en hel del), för min självbild och min personliga utveckling. Jag har upptäckt väldigt mycket pga hårdrocken i dess olika former, avarter och underkategorier. Inte bara det självklara, dvs musiken utan litteratur, konst, film, kläder, vänner, annan musik, kroppskonst, filosofi. Och jag är väldigt glad för det. Det har berikat mig (det har ioförsig inte bara gjort det, utan på en del sätt skadat mig känslomässigt också, men det är ett annat inlägg). Men någonstans är måttet rågat. Nu känns det verkligen som att något hemskt och äckligt har infiltrerat och tagit över mitt livs kärlek. "Vad har hänt?" tänker ni nu. Det här har hänt. Måttet är jävligt nära rågat nu. Frågan som återstår är om det är dags att ta till vapen eller om man helt enkelt ska ge upp?

Ja, sen har vi ju det här också. Jag vet inte vilket som är värst, 200:- i inträde till en jävla klubb, 68 spänn för vanlig jävla bärs eller det faktum att folk från Gemini Five är inblandade och att någon av de anakronistiska arrangörerna definierar sig som ett "rockfan som brinner för musik som glam, sleaze och AOR." Fuck Forever Off. Betala 200:- för att lyssna på när farbröder spelar Faster Pussycat, Warrant, samma gamla uttjatade KISS-dängor och om de känner sig vågade kanske introt till Slayer´s 'Raining Blood' (eller kanske Sabaton?) för ett gäng jävla spexande överklassmähän och mähäwannabees samtidigt som man måste få i sig minst 10 öl för att inte spy av bara det vedervärdiga musikvalet (AO-fuckingjävla-R!? Vad FAN har det ens med musik att göra?), känns det värt eller? 1000 spänn blåsta på en kväll av totalt undermålig kvalitet? När man kan köpa en jävla massa jävligt fin öl för hälften av det priset, komma hem till mig och lyssna på VON, Venom, G'n'R (ja, jag vet att jag gnällde på åttiotalsrocken, men skärp dig. Vissa saker står över kritik.), Bathory, Motörhead, Nifelheim, Misfits, Celtic Frost, Judas Priest, Blasphemy, absolut inte under några som helst omständigheter Gemini gubbFive, slippa idioter (eller ja, man måste ju umgås med mig), ha en helt lagom ljudnivå och bra diskussioner?

Asså, don't get me wrong. Jag har ioförsig svårt för stureplan, men det har inte så mycket att göra med att det skulle vara dyrt eller överklass eller så. Det har mer att hela prylen känns som ett par designerjeans. Dvs. ganska fula, alldeles för dyra med tanke på vad det faktiskt är, men man får iallafall en stor logga på röva som visar att man i brist på riktigt smak iallafall har pengar. Vulgärt. Dekadent. De faktiska priserna är helt oväsentliga. Jag har inga problem (eller jo, det är dyrt och jag har dåligt med stålar. Det är ju ett rent praktiskt problem.) med att betala +60:- för en öl för jag gillar god öl. Men av samma anledning som jag inte tänker köpa kläder baserat på märkets status utan baserat på märkets kvalitet så tänker jag inte betala 70:- för en vanlig jävla bärs för att den serveras inom ett visst geografiskt område.
Så. Jag bryr mig inte om ditt uteliv. Eller din musik. Eller din kultur. Så länge jag slipper beblanda mig med den (och om jag nu gör det så tänker jag göra det på din kulturs villkor). Men det är ju så att om man tycker att den ovannämnda klubben verkar som en bra och kul idé så är man antagligen en människa som 1935 hade tyckt att Nürnberglagarna var ett sansat och rationellt sätt att försöka lösa Tysklands imaginära problem på, ya know. Körd i huvudet och en jävla medlöpare. En idiot. Och det är inte okej. Det är inte okej att ni tar något viktigt och fint i mitt liv, mitt livs första stora kärlek och vampyriserar på det tills det förvandlas till något jävla dekadent överklasspex. Att ni sätter en hel kultur i någon form av jävla zoo (som när Kolmården ville ha massajer som bodde på deras låtsassavann tillsammans med gnuer och elefanter), att ni exotiserar och lajvar och spexar sönder något som inte tillhör er. Fuck jävla off. "Men vaddå" tänker ni nu, "vi tycker ju att det här är kul och roligt, vi sabbar ju inte något." Och det är just det. Ni tycker att det är lite roligt. En rolig grej. Som någon form av maskerad som ni har på er hemmaplan. Ta det på allvar och visa lite jävla respekt så ska vi nog komma överens.

Fast vad håller jag på med, egentligen? Gnäller jag för att idioter kommer betala överpriser för att lyssna på skitmusik? Egentligen borde en örfil och en loska i ansiktet ingå i det priset. Så kör hårt. Men nu är ni upplysta om objektiva fakta: Lyssnar man på AOR är man lite sämre som människa. Spelar man det på en klubb så är man ännu sämre. Betalar man för att gå på en klubb och lyssna på't så är man riktigt dålig. Om man återvänder till en sån klubb är man en sämre människa än Hitler.



* Det är alltså lite som att t ex. tycka att Vanilla Ice eller Just D har något att göra med typ, NWA eller 2Pac.

Nojjig dag

Typ så känns det. Jag nojjar för det mesta just nu. Och är lite lagom sorgsen för... Tja, hela mänskligheten. Typ. Jag tycker att jag varje dag, på något sätt ser folk som på något sätt tror och tycker att de har rätt att utöva någon slags makt över andra, att de har rätt att på ett eller annat sätt injaga fruktan i andra bara för att. Och jag tycker mig se folk där rädslan har blivit en andra natur. Nej, inte en andra natur. Det har blivit deras natur så mycket att de inte ens ser att de mår dåligt av det. Den är vad de är. Det gör mig sorgsen.

Man är inte helt mentalt på topp när man både anser att världen är precis som den är tänkt att vara (eller ja, nu är det ju ingen som har tänkt någonting angående hur den här världen ska vara eftersom jag vägrar gå med på att det finns någon övergripande plan/mening för världen, men jag hoppas att ni hajjar) och att den inte är den bästa av världar. Och att, tja... Was ist ist. Livet är som en hästsko. Upp, ner och hårt hela tiden.

Beyond The Wall Of Sleep

Vädret känns passande, men jag kan inte riktigt förtränga känslan av att det gör mina känslor värre än annars. Väder brukar inte ha den effekten på mig men jag har nyligen upptäckt att jag är en såndär fjant som uppskattar lite solsken på vårkanten. Helt förkastligt.

Jag märker att mina sömnmönster ändras lite. Det brukar inte vara ett gott tecken för mitt mentala tillstånd. Sömvanor, matvanor, hungermönster, drömmar. Det brukar vara bättre tecken på hur jag mår än själva känslorna. De lärde jag mig av att lägga märke och lyssna till för många år sedan. Jag har därför fått lära mig att börja lyssna mer på kroppen, även om det går jävligt hattigt det också.

Nu väntar jag bara på att min motarbetare ska gå hem så man kanske kan slappna av lite grann.

Nog för att mitt liv de senaste fem åren i någon mån har känts som att jag suttit på ett skenande lok och bara väntat på att det ska spåra ut, men känslan nu... Förrut har jag haft ett hum om varför, nu känner jag mig helt överaskad. "Oj, där kommer ett stup men vafan är det här och hur hamnade jag längst fram på det här tåget!? Jag trodde att jag gick av vid förra stationen?" Typ så.

Jag har nog aldrig tänkt på självmord som ett sätt att fly från depression, men däremot har jag tänkt att det vore nog det enda sättet att slippa världens bördor, krångel och stress. Fast det har ju den lite sämre sidan att när man då tagit sitt eget liv så kan man ju inte direkt njuta av att man sluppit massa skit eftersom man är, tja... Död. Jobbigt läge. Men tja. Folk lever sitt liv på det sätt de tycker att det funkar bäst tillsammans med (i bästa fall) likasinnade och det är inte upp till mig att tycka något om det. Funkar det för dom så funkar det och det är det enda som räknas. Det finns inget Rätt eller Fel, det finns bara saker som Fungerar eller inte.

Näe, nu håller jag på att trösta mig med att söka ett jobb som jag inte kommer få. Det jobbiga med den här skiten är att jag inte KAN något.

Ophiuchus Rex

Beställde 2 tygmärken inatt. Flådigt värre.














Sen satt jag och kollade på skivor på internet med band jag inte hört. För en gångs skull. Jag är rätt pepp på musik nu. På skivor. På att köpa skivor för att upptäcka musik. Det känns lite som att komma hem igen, att sitta och kolla på skivor på HHR och NWN, att hitta gömda skatter som Dishammer och Syphilitic Vaginas, Bone Awl, Midnight och Malveillance och vilja köpa dem. Saker jag inte hört eller bara hört någon låt med. Samtidigt finns det något vemodigt över det också eftersom jag tvivlar på att det skulle vara lika roligt och ekonomiskt genomförbart som det en gång var, eller att det skulle vara särskilt meningsfullt. Och den här jävla identitetskrisen man aldrig riktigt verkar kunna ta sig ur heller. I tell you, den vore mycket lättare med mer pengar för då hade man fan inte behövt prioritera saker! Hade jag ahft pengar kunde jag ha låtit en sån här grej överspegla allt annat och tja... Då hade det ju vart coolers, liksom?

Sen så är ju framtiden allt annat än ljus, men det har inte riktigt satt sig än. Jag menar, ALLT kommer ju krångla till sig rubbet. No question about it. Jag kommer ju inte få A-kassa på en gång, jag kommer ju inte få jobb, jag kommer ju behöva låna pengar av päronen (herregud vad jag verkligen avskyr det!) osv. När jag tänker på det så har jag nog inte känt mig det minsta avslappnad sen typ... Jag vet inte. 2003-2005 kanske? Alltså, inte att jag var det under hela den perioden, men att det fanns tider där jag inte ständigt hade den här jävla ångestbollen i magen som gnagde litegrann. Jag vet inte. Skitsamma. Det spelar ingen roll nu. Det enda jag vill göra nu är att mysa med nya vinyler. Klappa på dom, titta på dom osv. Lyssna på rostig, skabbig D-takts-Heavy Metal. Och inte behöva gå utanför dörren. Inte behöva ta andra människor med i någon form av beräkningar. Jag vill verkligen bara lyssna på D-takt, röka, dricka ljummen öl och snacka musik och fylleminnen med nya och gamla vänner.

Sen så är jag faktiskt ganska ledsen för att jag inte hittar min skinnväst. Jag vet, det är ett sjukt bespottat klädesplagg och i normala fall är jag sjukt skeptiskt inställd till plagget i stort (faktum är att enda skälet till att jag äger den här västen är att den är arvegods och jag fick den när jag var liten) men jag tänkte ju att min Devil's Blood-patch skulle se sjukt ball ut på västens rygg, speciellt om man sätter typ en totenkopf på vänster bröst (med ett 'B' och ett 'A' på var sin sida?) och någon form av medalj på andra sidan (min operation Condor-utmärkelse, kanske?). Jag tänkte köra på någon form av ockult MC-snubbe från sent 60- tidigt 70-tal-looken i sommar. Kanske. Om jag hittar västen.

Min ständiga totala brist på energi, ambition och positiv syn på livet är smått fascinerande, till och med för mig själv.

Ack o ve!

Jag hyser någon form av hatkärlek till Vice, så som jag antar att de flesta av oss gör. Dock hittade jag den här och den här grejen i deras 'DOs & DON'T' och jag kan bara hålla med.

I övrigt så har jag spenderat förmiddagen med att läsa på den här bloggen. Det trodde ni inte, va? Att jag skulle komma ens såhär nära fysisk aktivitet. Men jag gillar ju nörderi och jag gillar när folk skriver om saker de verkligen är insatta i. Plus att jag blir sjukligt imponerad.

Idag är en sån dag när jag inte riktigt är bekväm med mig själv, på både lite djupare samt väldigt ytliga plan. Jag är liksom osäker på vem och vad jag är. Och varför. Och om det spelar någon roll. Jag blir liksom trött på mig själv. Kvarhängande baksmälla från i fredags, antar jag. En mycket trevlig afton, även om jag misstänker att jag blev ganska mycket mer berusad än jag trodde att jag blev (jag kunde ju liksom gå rakt hela tiden och det kan man ju inte om man är fullis. Så brukar jag tänka när jag inte är helt nykter.).

Jag önskar att jag vore mindre av en alkoholromantiker. Jag tycker ju knappt att det är kul att bli berusad, men jag tycker att det är snyggt och tufft att dricka. Sen dricker jag ju alltid för snabbt, men ja... Allt utom rödvin, whisky och i vissa fall Guinness blir ju äckligt av att bli avlsaget och lite uppvärmt. Rödvin kräks jag av, whisky blir jag för full på alternativt sur och Guinness... Pja, det är dyrt och jobbigt.

Nåja, det är Woven Hand ikväll. Ska väl lyckas både känna mig OK och se rätt OK ut. Hoppas jag. Inte den bästa av tider, det här.

Den bästa av världar.

Igår fick jag reda på att jag får sparken. Efter 6.5 år. Inte helt oväntat med tanke på hur världsläget ser ut osv. men surt ändå.

Igår när jag åkte tunnelbana hem från jobbet fick jag se de här horoskopen:

Att läsa 'Maldorors Sånger' och lyssna på GG Allin samtidigt kändes helt plötsligt inte så klyschigt utan väldigt passande. Känns som att vägen för sommaren är utstakad.

As gray as a monarch, the moments I pass
The whisky bottle is my globe and the specter is my glass
My table is my throne, and the bar room is my court
The bi-whore is my subject and drinking is my sport

Don't look for me in daylight, we're robots all assembled
You'll find me in my dark world, in my smoke filled temple
Whiskey breath and painted women bring me to my senses
Prostitutes and loaded guns 'cause trouble is my business
Guns, bitches, brawls & bottles, that's the only life I lead
Don't know where I'll wake tomorrow, but today is all I need

When the sun goes down, into the night I'll creep
I'll beg, I'll steal and borrow, I'll hustle for my keep
Do what I've got to do, the city is my play
I'll kill you for a dollar if it's in the cards today

Don't look for me in daylight, we're robots all assembled
You'll find me in my dark world, in a smoke filled temple
Whiskey breath and painted women bring me to my senses
Prostitutes and loaded guns, 'cause trouble is my business

S A T A N

Efter att ha spenderat natten med att ligga sömnlös och göra en mental lista över vad som är fel på mig så hittade jag/blev tipsad om den här videon:


"People are of no value. We could make more, sometime.
If we need them.

Life itself is only a vision, a dream
Nothing exists in empty space and you,
and you... are but a thought."

Appropå den där listan... Någon dag kanske jag publicerar den. Inte för att gnälla eller söka sympati eller för att jag tycker synd om mig själv utan som en personlig exorcism och för att folk ska förstå vem jag är och varför. Men riktigt än är jag inte bekväm med att vara riktigt så personlig.

Jag fick just hem 'Orons bok' av Pessoa och 'Maldoror - samlade verk' av Lautréamont/Ducasse, men jag är verkligen inte pepp på att läsa dem. Jag vill bara läsa fåniga saker som jag fnittrar lite dumt åt. Saker som jag inte behöver tänka på eller reflektera över. Nåja. Jag kommer nog läsa dem vad det lider.

Har f ö spenderat obscent mycket tid med att lyssna på In Solitude's skiva. Riktigt bra ockult heavy metal. Jag är (jämförelsevis) ingen större heavy metal-fanatiker, men vissa saker går ju inte att undvika storheten i.

w00t!

Jag har lagat mitt dataTmaskin alldeles själv. Förrutom batteriet dock. Det var inte så svårt. Men lite krångligt. Men visst är jag duktig? Hejja mig.

Borde se om 'In Bruges' snart. Bra film. Om inte annat för att den innehåller det här underbara meningsutbytet, citerat ur minnet:

Ken: "-The boy is suicidal."

Harry: "-I'm suicidal! You are suicidal! Everyone is suicidal! Has he killed himself?"

Ken: "-No."

Harry: -"So he's not suicidal!"

Alla mår skit, på ett eller annat sätt, och vi hittar alla olika sätt att lösa det.

Grym film i vilket fall som helst. Ikväll, Tribulation.

Antisemitex

Det har snackats mycket om den antisemitiska vänstern sen den där demonstrationen i Malmö eller vad det nu var. Vem bryr sig (det är väl inte så konstigt om vänstern anses ha vissa drag av antisemitism när någon jävla knäppskalle alltid lyckas skrika "ANTISEMIT!" såfort någon vågar påstå att Israel inte är välrdens bästa land. Jag säger inte att knäppskallarna är representativa, men nog ges de uppmärksamhet iallafall.). Hursomhelst så bör folk som snackar om en rödbrun röra och vad det nu rör sig om ta en titt på det här och det här.

Själv är jag så jävla trött på allt självgott snack överallt, så mer än såhär orkar jag inte bry mig.

I övrigt så är jag mest trött också. På så många sätt. Ner i benet.

Myself to myself.

hujedamig

Ibland slår det en med full kraft. Hur meningslös existensen är. Hur ensamma vi är. Och hur vi ljuger för oss själva för att övertyga oss om motsatsen.

Jag har alltid känt mig ensam, oberoende av vem jag har vart med. Jag kan nog räkna personerna och tillfällena jag inte har känt så på mina fingrar (njae, kanske inte riktigt så illa). Det är inte nödvändigtvis något negativt. Det är egentligen ingenting alls. Man är ensam. Existensen är på det hela ganska meningslös. Att säga att det är något positivt eller negativt över det är som att säga att det faktum att vatten är vått eller att himlen är blå är i sig positivt eller negativt. Det bara är. Och man bör väl försöka se världen och livet som de är. Eller? Ibland kommer man bara på sig själv med att fly undan det. Jag vet inte vad som egentligen gör mig illa just nu; att jag lyckades fly lite lite grann men det räckte inte eller att jag faktiskt flydde öht. Jag vet inte. Men ibland ser man sitt beteende så tydligt. Skivor, böcker, filmer, mat, kläder... Ett sätt att hålla sig upptagen. Ett sätt att bygga upp murar runt sig, på ett eller annat sätt. Att se och definiera sig. Att se och definiera allt annat. Det man (jag) brukar (just precis nu) fråga sig är: är det värt det? Och varför? Vi är blinda obetydliga varelser som kämpar oss fram i en meningslös existens i ett universum som bevisligen inte bryr sig ett skit om oss och finns det en gud i det här universumet är han uppenbarligen inte det minsta pepp på oss eller på vår sida och jag blir peppad för att "Wow, jag ska se Sisters Of Mercy om mindre än en vecka!" eller "wow, jag lyckades köpa nya skor för inte ens en fjärdedel av originalpriset!" Vad är det för fel på mig? På oss? Som art? Vi har ju uppenbarligen någon form av genetisk betingning att bry oss om skit för att inte gå under av hopplöshet (fast med tanke på det scenario jag just utmålade så kan ju ungefär allt en människa sysselsätter sig med klassas som just "skit").

På många sätt är jag nog en bättre människa än jag var för ett par år sedan. På andra sätt sämre, eftersom jag har sett och insett en del saker om mig själv och tja... Inte gjort något åt dem. Låtit dem vara, till och med njutit av dem, trots att det är destruktiva och inte alltid så trevliga beteenden. Mind you, jag försöker inte säga att jag är någon slags fullblodspsykopat här, men att det finns sidor hos mig som en människa som trodde att det fanns något att rädda i världen, som trodde att det fanns någon mening, någon poäng, antagligen hade bestämt sig för att arbeta bort. Men inte jag. Ibland upptäcker jag hurpass känslokall jag är för vissa saker och det gör mig lite ledsen. Jag blir ledsen för att jag tror att det enda sättet vi kan värdera saker på är genom känslor, det enda egentliga värdet som finns är vad vi känner. Känner jag ingenting för något jag borde känna något för så betyder det att jag har förlorat (förmågan till) något potentiellt värdefullt. Å andra sidan; alla andra dagar blir jag arg, förnedrad och ledsen för att jag känner för mycket, för att folk och saker kommer åt mig. De dagarna dominerar, de är flest. På gott och ont. Jag spenderar bra mycket mer tid med att älta något eller någon som har kommit åt mig och sårat mig än jag spenderar tid med att gråta över att jag inte tycker synd om djur i köttindustrin, barn i afrika, hemlösa narkomaner, ensamma tanter, radiakskadade katter eller what have you. Jag är arg över att någon har sårat mig mycker mer, längre och oftare än jag känner något annat. Oftast. Den senaste tiden har jag ändå haft mycket andra, mer positiva känslor, vilket väl gjorde det här lilla fallet ner i mörkret lite smärtsammare. Men det är nog över till imorgon. Iallafall den delen jag själv kan påverka, i mitt huvud. Ute i världen är ju allt som vanligt, dvs kaos och kris. Och jag vet att jag kommer hamna i kläm under den här krisen. Och jag vet inte vad jag kan göra åt saken. Det är nog min största källa till ångest, precis som det alltid har varit.

Vet ni vad den utlösande faktorn till det här var? En kärring som bad mig sluta låta i tvättstugan. Jag var dryg och kall mot henne, nära nog otrevlig och ändå var det jag som känner mig sårad och förnedrad. Skrattretande.

PURGATORIUM

I natt har jag drömt att allt gott jag glömt
och mördat min bäste vän,
och den hand som slog, tills klibbig av blod,
kunde aldrig bli vit igen.
Det som slumrat djupt, slagit våldsamt ut
i giftig, stinkande blom,
och jag fruktade allt, men fruktade mest
den bäste vännens dom.

Jag handlat hårt, mitt fel var svårt,
och jag kallades hopplös bov,
och av hatets köld min själ sögs ut,
som en spindels sprittande rov.
Och när alla sport, hur ont jag gjort,
och hopen trätte vred,
då gick jag allen i stjärnornas sken,
och såg mot jorden ned.

Som vi minnas lek och kärlekssmek
i vår ungdoms vita vår;
som vi minnas skratt ur det gångnas natt
i älskandets heta år;
så mindes jag alla glada lag
i timmar av drucken fröjd,
då den dag vart natt i vin och skratt
under stjärnor i himlens höjd.

Och en röst av en man från ett okänt land
kom till mig i vindens vin,
och jag såg hans blick och den var så hård
och så bittert ond som min.
Och ansiktet var som mitt ansikte var
på min gärnings förbannade dag,
och jag visste då att kött av hans kött
och ben av hans ben var jag.

Och han sade: allt hederligt smått och gott
hör endast vardagen till,
men den vilja är stor som törs vilja tvärsemot vad mängden vill.
Och du som haft mod, att ej vara god,
och som hellre är svart än grå,
du ensam bor, i ondska stor,
och ditt namn skall aldrig förgå.

Dan Andersson - 'Purgatorium'

Huvudet på spiken

Herr 138 gör här en bra poäng om varför man bör hata katoliker. Alltså, generellt sett så bör man ju vara ganska avogt inställd till folk som tycker att deras låtsaskompisar har något att säga till om hur någon ska/bör/får/get leva sitt liv, men katoliker är ju lite värre än typ alla andra. Och äckligare. Fast dom har ju schysstast merch, om man säger så. Skulle Exorcisten vara lika bra om någon från Svenska Kyrkan hade försökt driva ut Djävulen? I think not.




Samtidigt som jag läste detta kollade jag på den där dokumentären om barnaknullande präster på TV och "Father Tucker - The Child Fucker" på datorn. Borde ha lyssnat på "Sinful Fleshspear" med Malign också. Susanna, hur går det med Malign-tröjorna? Jag måste ha en!

Helvetesjävlaskit

Min jävla dator är helt fucked och vägrar starta. Det är en mac. Som garantin gått ut på. Det kommer alltså kosta pengar. Mycket pengar. Nämnde jag f ö att batteriet är trasigt? Och måste bytas ut? Också? Och att jag vill minnas att jag haft just det här problemet med datorn tidigare och det resulterade i att man var tvungen att byta en del. Då gick det på garantin. Det kommer det inte att göra nu.

Jippie.

Det vore ju kul om man kunde ha någon form av buffert någonsin.

En annan grej. Jag älskar Lolcats. Alltså, det är här roligt och väldigt sött.

Men något som är ännu bättre är Rolcats. Eller vad sägs om det här:"Yes child, enjoy your naive appreciation of life’s novelty. Soon you will grow and so will your disdain for this banal existence you once considered beautiful."

"Do you mistake us for sincere?
We adorn ourselves thus to mock the capitalist sacrament of annual materials exchange…"

"Your inactivity is criminal, porcine gastropod…
Go back to Oklahoma!"

Ibland är jag så fruktansvärt gay.

Idag vaknade jag för övrigt runt 0600. Man vet inte riktigt varför. För att min fylla gått över, antagligen.

Total brist på fokus i mitt liv. Börjar bli lite träligt.