Martin Eric Ain, 18 July 1967 - 21 October 2017
4 dagar sedan
Visar inlägg med etikett Lifvet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lifvet. Visa alla inlägg
lördag 26 november 2011
torsdag 24 november 2011
Nåja
Nu är den jävla grejen inlämnad iaf. Tror inte att det kommer gå så jävla bra men nu är det gjort iaf. Nu till att läsa Midnigh't Children. Den gillar jag.
Sitter INTE och skriver på vad jag borde
Läser istället artiklar om Blood Meridian. Är fan jävla pepp på att skriva om den, alltså. Tror att det kan bli bra. Borde dock skriva om problemen med att se Things Fall Apart som en postkoloniell roman. Går sådär, va. Asså, jag har ju lite idéer som jag tycker är bra, men att få ner dem på papper så det ser korrekt ut och så att allt hänvisas till källor bra och så att jag inte upprepr mig... Mja. Ååååh, det kommer gå så dåligt på de här kurserna. Kul att börja läsa Midnight's Children, dock. Tråkigt att den ska vara utläst tills på tisdag och att den är på 500 sidor. Åsså massa teori på det. Och till om en vecka ska jag ha läst Daniel Deronda (=tjock jävla bok). Plus teori. Nämnde jag att lägenheten ska packas ner och flyttas och grejer också?
onsdag 23 november 2011
Y'all motherfuckers need Jesus
Just nu känns det som att det händer något i skallen. Tror att det är för att jag liksom inte kan koppla in någon form av privatliv just nu, eller vad man ska säga. Allt fokus ligger på att få pluggskiten färdig vilket i sig funkar som någon form av katalysator för att man inte ska vara helt på banan. Så igår kväll var jag svintrött när jag kom hem och la mig typ vid typ 22:30-snåret för jag kunde verkligen inte fästa blicken längre. Somnade väl kanske vid 2-3 på morgonen. Eller, somnade och somnade. Det vet jag faktiskt inte. Jag tror att jag hamnade i något tillstånd där jag inte var vaken för jag har ett vagt minne av att jag hade något som såhär i efterhand bör ha varit drömmar. Eller inte. Dessutom spenderades naturligtvis för stor del av natten med att ligga och fundera på vad jag faktiskt ska skriva samt att fantisera om olika framtidsscenarion samtidigt. Jag var alltså övertygad om min egen bästhet och min egen totala, gråa medelmåttighet samtidigt.
Det tråkigaste är att jag någonstans pendlar mellan att bry mig så jävla mycket om skolan till att inte bry mig ett skit. Eller, pendlar och pendlar. Jag känner båda sakerna samtidigt. Jag bryr mig för att jag vill ha bra betyg och få bekräftelse av folk som är bättre än mig på att jag är smart. Jag bryr mig inte för att jag är så jävla trött och jag tycker att det är pisstrist att läsa Northanger Abbey och Daniel Deronda. Jag bryr mig för att jag vill vara exceptionell och för att jag vill känna samma sak som när det var opponering på min uppsats och folk jag verkligen inte trodde ens skulle orka bry sig (folk jag har extremt stor respekt för och som verkligen utmanat mig till att tänka) var där, hade läst min uppsats och tyckte att den var väldigt intressant och fascinerande och kom med tips och grejer. Jag bryr mig inte för att det kommer ändå inte leda till något och man är ändå uppfostrad i andan det viktigaste är att man själv är nöjd (fast hade jag levt efter den regeln hade jag typ skjutit mig själv för länge sedan) och för att jag är så jävla trött. Jag bryr mig för att det här gör mig smartare och jag är faktiskt imponerad över de, enligt mig, enorma framsteg jag gjort på två år.
Den här kursen i postkolonial litteratur... Den kommer ta knäcken på mig, på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är väldigt intressant men när det gäller det här har jag då jävla dåligt självförtroende. Och det kommer naturligtvis att lysa igenom.
Ja, sen är det allt annat i livet också. Inte nödvändigtvis tråkiga grejer, men bara mycket. Mycket som kommer vara i vägen och ta upp/bort tid från mitt PRESTERANDE. Flytt och packa och packa upp och lära sig nya rutiner för resande och handlande och börja känna sig hemma i nya lyan och fan och hans moster. För att inte nämna det där med BARN. Jeeezus. Tror ni man blir kallsvettig pga det någon gång varje dag? Asså, det kommer bli jättekul och det är helt sjukt fantastiskt men det är liksom ett barn jag ska ta hand om i en jävla massa år framåt och det finns så sjukt många sätt att fucka upp på och så sjukt många saker att tänka på och det är bara jääävligt mycket. För att inte tala om att det känns som att jag inte har tid för att förbereda och ordna upp för knodden eller ens för mig själv just nu, vilket ju får en att känna sig sådär bra pappa. Så om jag bara får typ magsår innan jul så är jag nöjd.
Ååååh, det kommer gå så dåligt att skriva dom här två sakerna. Dåligt dåligt dåligt. Jag vet, jag säger alltid det och det brukar lösa sig men just nu asså... Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om Northanger Abbey och uppgiften ska vara inlämnad imorgon bitti. Jag har knappt läst boken. Jag tycker att meinongiansk teori är intressant men har ingen aning om hur jag ska kunna applicera den. Tills imorgon natt ska jag skriva 3-4 sidor om Things Fall Apart. Det är en bok jag tyckte var väldigt bra men det är som sagt i en kurs där jag har väldigt dåligt självförtroende. Plus att jag inte har hunnit läsa igenom texterna ordentligt. Eller alls, i några fall.
Alltså, för att förtydliga: problemet är inte nödvändigtvis att det händer mycket saker utan att jag funkar som jag gör vilket gör det svårt att ta hand om dem. Jag har ju även någon fånig reflex som antingen gör mig extremt trött såfort något händer eller får mig att bara sparka bakut och vilja bli full. Eller rättare sagt, gå på krogen och snacka skit. Bara reagera helt annorlunda mot vad jag kanske borde. Det är något som alltid dyker upp, som någon form av mental tourettes eller något. Det är inte alltid ett problem utan snarare bara ett personlighetsdrag som ibland är opraktiskt. Jag vet inte. Det är väl lite det som är problemet. Har väl lite någon form av självförtroendekris blandat med identitetskris light. När är jag en snorunge som bara borde ta och växa upp och när har jag rätt? Hajjar ni? Svårt det där.
Det tråkigaste är att jag någonstans pendlar mellan att bry mig så jävla mycket om skolan till att inte bry mig ett skit. Eller, pendlar och pendlar. Jag känner båda sakerna samtidigt. Jag bryr mig för att jag vill ha bra betyg och få bekräftelse av folk som är bättre än mig på att jag är smart. Jag bryr mig inte för att jag är så jävla trött och jag tycker att det är pisstrist att läsa Northanger Abbey och Daniel Deronda. Jag bryr mig för att jag vill vara exceptionell och för att jag vill känna samma sak som när det var opponering på min uppsats och folk jag verkligen inte trodde ens skulle orka bry sig (folk jag har extremt stor respekt för och som verkligen utmanat mig till att tänka) var där, hade läst min uppsats och tyckte att den var väldigt intressant och fascinerande och kom med tips och grejer. Jag bryr mig inte för att det kommer ändå inte leda till något och man är ändå uppfostrad i andan det viktigaste är att man själv är nöjd (fast hade jag levt efter den regeln hade jag typ skjutit mig själv för länge sedan) och för att jag är så jävla trött. Jag bryr mig för att det här gör mig smartare och jag är faktiskt imponerad över de, enligt mig, enorma framsteg jag gjort på två år.
Den här kursen i postkolonial litteratur... Den kommer ta knäcken på mig, på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är väldigt intressant men när det gäller det här har jag då jävla dåligt självförtroende. Och det kommer naturligtvis att lysa igenom.
Ja, sen är det allt annat i livet också. Inte nödvändigtvis tråkiga grejer, men bara mycket. Mycket som kommer vara i vägen och ta upp/bort tid från mitt PRESTERANDE. Flytt och packa och packa upp och lära sig nya rutiner för resande och handlande och börja känna sig hemma i nya lyan och fan och hans moster. För att inte nämna det där med BARN. Jeeezus. Tror ni man blir kallsvettig pga det någon gång varje dag? Asså, det kommer bli jättekul och det är helt sjukt fantastiskt men det är liksom ett barn jag ska ta hand om i en jävla massa år framåt och det finns så sjukt många sätt att fucka upp på och så sjukt många saker att tänka på och det är bara jääävligt mycket. För att inte tala om att det känns som att jag inte har tid för att förbereda och ordna upp för knodden eller ens för mig själv just nu, vilket ju får en att känna sig sådär bra pappa. Så om jag bara får typ magsår innan jul så är jag nöjd.
Ååååh, det kommer gå så dåligt att skriva dom här två sakerna. Dåligt dåligt dåligt. Jag vet, jag säger alltid det och det brukar lösa sig men just nu asså... Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om Northanger Abbey och uppgiften ska vara inlämnad imorgon bitti. Jag har knappt läst boken. Jag tycker att meinongiansk teori är intressant men har ingen aning om hur jag ska kunna applicera den. Tills imorgon natt ska jag skriva 3-4 sidor om Things Fall Apart. Det är en bok jag tyckte var väldigt bra men det är som sagt i en kurs där jag har väldigt dåligt självförtroende. Plus att jag inte har hunnit läsa igenom texterna ordentligt. Eller alls, i några fall.
Alltså, för att förtydliga: problemet är inte nödvändigtvis att det händer mycket saker utan att jag funkar som jag gör vilket gör det svårt att ta hand om dem. Jag har ju även någon fånig reflex som antingen gör mig extremt trött såfort något händer eller får mig att bara sparka bakut och vilja bli full. Eller rättare sagt, gå på krogen och snacka skit. Bara reagera helt annorlunda mot vad jag kanske borde. Det är något som alltid dyker upp, som någon form av mental tourettes eller något. Det är inte alltid ett problem utan snarare bara ett personlighetsdrag som ibland är opraktiskt. Jag vet inte. Det är väl lite det som är problemet. Har väl lite någon form av självförtroendekris blandat med identitetskris light. När är jag en snorunge som bara borde ta och växa upp och när har jag rätt? Hajjar ni? Svårt det där.
tisdag 25 oktober 2011
Jag är ledsen...
...men jag mår faktiskt dåligt av att folk jobbar inom media. Och nu menar jag inte sådär uppenbart dåligt för att dom fyller världen med skit (jag drar alla över aftonbladetkammen nu, och enligt mig av goda skäl) utan för att alla de här människorna är helt vanliga människor och antagligen trevliga att umgås med och har barn och husdjur och normala och allt sånt och sen åker de till jobbet och skändar mänskligheten under glada tillrop till varandra. Sen åker dem hem, pussar sin partner på kinden och stoppar om sina barn. Det är väl kanske samma illamående som en djurrättsaktivist får när den tänker på att det finns folk som jobbar som slaktare och trivs på jobbet. Det finns väldigt få saker som skulle rädda det här för mig och få mig att återfå någon form av tro på mänskligheten och det är om någon kan få fram någon form av statistik som visar på att folk som jobbar med reklam/aftonbladet i större utsträckning begår självmord, käkar lyckopiller och lider av självskadebeteenden.
Alltså, det här är inget skämt. Jag försöker inte vara lite gulligt lustig eller någon sådan skit.
Alltså, det här är inget skämt. Jag försöker inte vara lite gulligt lustig eller någon sådan skit.
måndag 24 oktober 2011
Blev helt plötsligt så väldigt ledsen
Fick just det här från min syster: "Mamma sa förut att pappa var rätt nere, brydde sig inte om min lägenhet innan försäljning när vi skulle lägga in golv etc. Vart lite grinig tydligen. Hmmm..."
Min lilla pappa. Eller, han är inte alls liten. Han ska inte få må dåligt.
Jag hoppas att han bara är trött. Jag hoppas att det är något som kan botas med ett köp av en till leksak, eller att han kanske bara behöver få något ur systemet. Att han kanske har någon form av existentiell kris eller något. Jag hoppas att det inte har att göra med att han hade sig en släng av kräfta förut, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Sen finns det saker jag hoppas att det inte är som jag inte skriver här. Eller knappt erkänner för mig själv.
En så jobbig grej, för mig, är att vi har liksom ingen tradition av att i vår familj. Förutom några dödsfall så har liksom inget dåligt hänt och vi har liksom aldrig varit bra på det där med att prata om saker. Det har varit varmt och kärleksfullt, men på just det sättet har det inte varit nära. Och det är liksom bara så det är och sån jag är rätt ofta, men det jobbiga är att jag inte vet hur eller vad jag ska göra nu. Hade jag fått reda på att en vän hade varit deppig så hade jag helt enkelt kunna fråga hur läget vara och göra gällande lite underförstått att jag finns där. Men så kan jag inte göra med min far. Han är världens finaste pappa men det är ändå snubben som gick och hämtade min mamma för att hon skulle trösta mig när jag fick ett hyperventilerande gråtanfall framför honom för ett gäng år sedan för att min värld just höll på att falla sönder. Sen ställde han sig och diskade. Det är mannen som inte hörde av sig till oss för att berätta att han hade prostatacancer (mamma fick göra det) och som när farmor hade dött (jag skulle egentligen åkt ut och träffat henne) ringde upp mig och helt enkelt och rakt på sak öppnade med att "nu är det så att farmor dog under natten". Hur pratar man med en sån person om deppighet och nedstämdhet? Det är inte så att han är känslokall eller ser ner på en för att man är kärring nog att gråta eller något sådant. Han, och vi, hanterar helt enkelt inte jobbiga saker på ett bra sätt. Vi hanterar dom inte alls. Och det är inte alls särskilt kul eller bra. Vi vet inte hur man gör och allra minst han. Och allra minst gör vi nog det när det gäller varandra.
Min lilla pappa. Eller, han är inte alls liten. Han ska inte få må dåligt.
Jag hoppas att han bara är trött. Jag hoppas att det är något som kan botas med ett köp av en till leksak, eller att han kanske bara behöver få något ur systemet. Att han kanske har någon form av existentiell kris eller något. Jag hoppas att det inte har att göra med att han hade sig en släng av kräfta förut, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Sen finns det saker jag hoppas att det inte är som jag inte skriver här. Eller knappt erkänner för mig själv.
En så jobbig grej, för mig, är att vi har liksom ingen tradition av att i vår familj. Förutom några dödsfall så har liksom inget dåligt hänt och vi har liksom aldrig varit bra på det där med att prata om saker. Det har varit varmt och kärleksfullt, men på just det sättet har det inte varit nära. Och det är liksom bara så det är och sån jag är rätt ofta, men det jobbiga är att jag inte vet hur eller vad jag ska göra nu. Hade jag fått reda på att en vän hade varit deppig så hade jag helt enkelt kunna fråga hur läget vara och göra gällande lite underförstått att jag finns där. Men så kan jag inte göra med min far. Han är världens finaste pappa men det är ändå snubben som gick och hämtade min mamma för att hon skulle trösta mig när jag fick ett hyperventilerande gråtanfall framför honom för ett gäng år sedan för att min värld just höll på att falla sönder. Sen ställde han sig och diskade. Det är mannen som inte hörde av sig till oss för att berätta att han hade prostatacancer (mamma fick göra det) och som när farmor hade dött (jag skulle egentligen åkt ut och träffat henne) ringde upp mig och helt enkelt och rakt på sak öppnade med att "nu är det så att farmor dog under natten". Hur pratar man med en sån person om deppighet och nedstämdhet? Det är inte så att han är känslokall eller ser ner på en för att man är kärring nog att gråta eller något sådant. Han, och vi, hanterar helt enkelt inte jobbiga saker på ett bra sätt. Vi hanterar dom inte alls. Och det är inte alls särskilt kul eller bra. Vi vet inte hur man gör och allra minst han. Och allra minst gör vi nog det när det gäller varandra.
onsdag 21 september 2011
I Feel Tension
Bone Awl är nog bästa hatmusiken. Inte för att det är det våldsammaste, hårdaste, ondaste, mest oresonliga jag har i min samling. Nej, det är det för att det är det mest desperata, desillusionerade och klarsynta jag har i min skivsamling. Varje låt, varje utgåva är som ett uråldrigt utforskande av vad Bone Awl och mänskligheten/verkligheten är samtidigt som det är ett väldigt modernt, samtida skrik rakt ut i intigheten, väl medvetet om sin egen meningslöshet. Det är så mycket starkare så.
Passade bra som soundtrack till valda delar av dagen som ändå, objektivt sett, borde ha varit bra. Och det var den väl, när det gäller det praktiska. Jag önskar bara att jag var bättre på att förstå vad jag läste. Som det är nu...
-Penitenziagite!
Passade bra som soundtrack till valda delar av dagen som ändå, objektivt sett, borde ha varit bra. Och det var den väl, när det gäller det praktiska. Jag önskar bara att jag var bättre på att förstå vad jag läste. Som det är nu...
-Penitenziagite!
"Every day takes figuring out all over again how to fuckin' live.”
Förbannad. Eller kanske inte. Sur? Nej. Irriterad, svag, känslosam. Kanske bättre. Lättretlig. Satte fingret på det i morse när jag duschade. Tänker på gamla oförrätter, tänker på folk man inte satte på plats, tänker på folk man man ångrar att man satte på plats, tänker på folk som har en helt absurd moralisk uppfattning men ändå kan gå och omkring och andas och vara nöjd, precis som en människa.
Jag är helt enkelt lite grinig, om man vill höra en underdrift. Och det är OK, för det är jag ju alltid. Men det är inte OK att stå i duschen på morgonen och känna sig skyldig för varenda litet fånigt misstag man någonsin gjort. Inte att hela världen bara rasar ner över en titt som tätt. Det är, om inget annat, jävligt opraktiskt.
Slutsats: min människofientlighet har för tillfället antagit om inte större så annorlunda och känsligare proportioner. Relaterat till det så är även självföraktet något mer aktivt också. Hoppas det botas med en kopp kaffe och ett besök hos frisören.
Jag är helt enkelt lite grinig, om man vill höra en underdrift. Och det är OK, för det är jag ju alltid. Men det är inte OK att stå i duschen på morgonen och känna sig skyldig för varenda litet fånigt misstag man någonsin gjort. Inte att hela världen bara rasar ner över en titt som tätt. Det är, om inget annat, jävligt opraktiskt.
Slutsats: min människofientlighet har för tillfället antagit om inte större så annorlunda och känsligare proportioner. Relaterat till det så är även självföraktet något mer aktivt också. Hoppas det botas med en kopp kaffe och ett besök hos frisören.
söndag 11 september 2011
Försöker komma överens med mitt liv.
Kanske fel ord. Jag är rätt överens med mitt liv. Jag fattar det bara inte riktigt. Det är jävligt mycket grejer på G just nu. Asså, som i väldigt mycket för mig, mannen som typ inte kan diska samma dag som han jobbar eftersom det blir för knepigt. Så sitter man här nu i en jävligt spännande situation: skolan har börjat och det ska tydligen bli jävligt intensivt (vilket jag lite ser fram emot). Jag har fått ett nytt litet extrajobb. Jag sitter och försöker byta bort lägenheten. Jag ska bli pappa. OK, det sista där är väl inte sådär jättejättejobbigt och knepigt just nu men det ligger ju i bakhuvudet rätt rejält mycket. Köpa vagn och barnkläder och små skor och helt plötsligt försöka ha "vill jag att min unge växer upp där? Ooh, skola alldeles bredvid!" i bakhuvudet när man tittar på eventuella lägenhetsbyten osv. Och det är ju inte helt lätt att come to terms with.
Kort sagt kan man säga att jag inte har en aning om vad jag håller på med. Det har jag ioförsig egentligen aldrig haft, men det är ju lite annorlunda annars.
Jag har liksom ingen koll på vad jag egentligen gör i skolan heller. Börjar kännas lite dumt.
I övrigt känns det rätt OK, även om självföraktet ständigt gör sig påmint. Men det är ju inget nytt. Folkskyggare än vanligt. Lite ömtåligare än vanligt också, kanske. Får se vad som händer på seminariet imorgon. Om det dyker upp någon intressant diskussion man kan lacka ur på. Jag vill verkligen inte det.
Jag vill verkligen inget annat än att ligga hemma i sängen (och varannan vecka gå till frisören). Världen känns som ett misslyckande, på något sätt.
Annan grej: jag har en idé om att skriva om vikten av att fokusera på upplevelser och vad de gör för en själv, i HELT subjektiv mening och helt förkasta någon form av objektivitet (eller nja). Vet inte riktigt hur det går med det, men det är något som återkommer i hur jag har tänkt den senaste tiden. Detta samtidigt som jag på något sätt börjar bli rent emotionellt mer... patriotisk? Fel ord kanske. Det handlar mer om jord och (i stora drag illusorisk) kontinuitet och att känna sig hemma på en rent fysisk plats (där kommer det där med jord in igen). Som att det finns vissa landskap (så svenskt) som gör något, något snabbt och kort, med mig när jag ser dem. Åt andra hållet så har vi andra landskap som jag inte alls känner mig hemma i, som jag känner mig direkt utanför i och där jag inte alls kan förstå att det kan finnas människor som känner sig hemma där. Men det handlar inte bara om att skogsmulla i en skog som känns som den man lekte i som barn eller något sånt. Det är något mer och annat. Amebix, någon?
Annan bra grej vore om mina böcker kunde dyka upp med lilla posten. Blir så mycket lättare att plugga då. Vilket ändå är det jag VILL göra. Läsa, bli smartare, bli bättre.
Kort sagt kan man säga att jag inte har en aning om vad jag håller på med. Det har jag ioförsig egentligen aldrig haft, men det är ju lite annorlunda annars.
Jag har liksom ingen koll på vad jag egentligen gör i skolan heller. Börjar kännas lite dumt.
I övrigt känns det rätt OK, även om självföraktet ständigt gör sig påmint. Men det är ju inget nytt. Folkskyggare än vanligt. Lite ömtåligare än vanligt också, kanske. Får se vad som händer på seminariet imorgon. Om det dyker upp någon intressant diskussion man kan lacka ur på. Jag vill verkligen inte det.
Jag vill verkligen inget annat än att ligga hemma i sängen (och varannan vecka gå till frisören). Världen känns som ett misslyckande, på något sätt.
Annan grej: jag har en idé om att skriva om vikten av att fokusera på upplevelser och vad de gör för en själv, i HELT subjektiv mening och helt förkasta någon form av objektivitet (eller nja). Vet inte riktigt hur det går med det, men det är något som återkommer i hur jag har tänkt den senaste tiden. Detta samtidigt som jag på något sätt börjar bli rent emotionellt mer... patriotisk? Fel ord kanske. Det handlar mer om jord och (i stora drag illusorisk) kontinuitet och att känna sig hemma på en rent fysisk plats (där kommer det där med jord in igen). Som att det finns vissa landskap (så svenskt) som gör något, något snabbt och kort, med mig när jag ser dem. Åt andra hållet så har vi andra landskap som jag inte alls känner mig hemma i, som jag känner mig direkt utanför i och där jag inte alls kan förstå att det kan finnas människor som känner sig hemma där. Men det handlar inte bara om att skogsmulla i en skog som känns som den man lekte i som barn eller något sånt. Det är något mer och annat. Amebix, någon?
Annan bra grej vore om mina böcker kunde dyka upp med lilla posten. Blir så mycket lättare att plugga då. Vilket ändå är det jag VILL göra. Läsa, bli smartare, bli bättre.
torsdag 11 augusti 2011
I am he
Att gå och lägga sig är typ det tråkigaste som finns och jag är verkligen inte på humör för att ligga och vrida mig i sängen men det är väl det jag måste göra eftersom jag uppenbarligen inte blir trött längre. Jag har väl aldrig varit särskilt bra på att bli trött, i ärlighetens namn. Eller så har jag aldrig varit bra på att känna efter men bra på att hålla mig vaken. Vet inte. Irriterande. Även irriterande att jag är sämst på att planera mitt liv och hålla koll på viktiga detaljer, men med tanke på att jag för typ första gången i mitt liv skaffade en plan som sträckte sig längre fram än en månad för kanske 18-24 månader sedan så...
Apropå trötthet så kommer den dyka upp där. Precis när det dyker upp ett problem som ska lösas. Då kommer den falla över mig som en tjock och unken blyfilt. Rent fysisk trötthet.
Så. Jävla. Svagt.
Gonatt.
-Penitenziagite!
Apropå trötthet så kommer den dyka upp där. Precis när det dyker upp ett problem som ska lösas. Då kommer den falla över mig som en tjock och unken blyfilt. Rent fysisk trötthet.
Så. Jävla. Svagt.
Gonatt.
-Penitenziagite!
onsdag 1 juni 2011
Inte för att vara sån...
...och jag inser att jag nog i jämförelse med väldigt många människor borde skatta mig lycklig, men jag är INTE nöjd med att uppsatsen än så länge är värd ett C, och ärligt talat så gjorde det mig väldigt ledsen. Inte bara det, utan den (skrivna) kritiken gjorde mig ledsen. Inte för att den inte hade rätt (även om jag på_allvar tycker att den ibland var rejält ute och cyklade) för det hade den ofta utan för att jag är så jävla trött på det här nu. Jag är fanimej känslomässigt utmattad och har satsat så jävla mycket på den här uppsatsen att det här inte känns bra alls. Alls. Faktum är att jag har liksom investerat så mycket i det här att jag minsann blev lite gråtfärdig på vägen hem och på_riktigt blev orolig för om jag skulle börja lipa bland främlingar på tunnelbanan.
Jag inser mycket väl att när jag har käkat lite och sovit lite så kommer jag sätta mig ner och reda ut allt det här och göra det jag kan åt uppsatsen och lämna in en ny om en vecka, men det är fortfarande inte så jävla kul när folk antyder att man missuppfattat ett grundkoncept. Men OK, jag erkänner att mitt användande av konceptet var klumpigt formulerat ibland.
Dessutom har jag en till uppsats att bli färdig med tills på måndag. Den behöver å andra sidan bara vara runt 2000 ord lång och ja... Jag vet inte. Hon som jag skriver den lilla uppsatsen för var med på opponeringen idag och tyckte att min text och mitt ämne var väldigt intressant, vilket även min examinator gjorde och det är han som vill ge mig ett C. Så jag vet inte. C är väl bättre än jag tycker att det är. "Above average", tydligen. Men jag vill fan inte bara vara över det jävla genomsnittet, jag vill vara bäst, och jag vill inte bara vara så bra jag kan eller så, jag vill vara objektivt bäst. Jag vill fanimej ha en stämpel i passet med en jävla guldstjärna, jag vill ha ett bedömande från folk som inte känner mig men kan det jag vill vara bra i, jag vill ha ett bra jävla betyg i engelska från folk som är fucking jävla proffs! Jag vill att fucking jävla proffs säger att jag också är ett proffs, inte att de säger att jag ligger mittemellan bäst och inte riktigt så dålig att de inte får några pengar för mig, men nästan. Lite jävla bekräftelse, tack! Och ja, att jag var modig som skrev en uppsats om ett så svårt ämne och att det var en väldigt intressant uppsats är ju jättekul att höra, men jag vill ha en officiell jävla lapp med en stämpel och vattenstämpel och brevhuvud och underskrifter och skit där det står hur jävla intressant den var och hur modig jag var! Intressant, förresten... Nu vet jag att de menade det som något bra och uppmuntrande och att de gillade den, men vad fan betyder intressant? Ett par mongon som knullar i en dynghög är ju en jävligt intressant syn, men inte fan får man en guldstjärna i betyget för det (kanske om man går konstfack).
Jaja. I'm going to get some cheese to go with all this whine. Men jag är/var fan stolt över det jag skrivit och har lagt ner jävligt mycket själ och tid och liv och t. o. m. hälsa i det här och så får man ett "grattis, du är nästan en medelmåtta" och en klapp på axeln.
Nej, nu ska jag sluta gnälla. Jag lovar. Nu ska jag kolla på Watchmen och tröstäta istället.
Jag inser mycket väl att när jag har käkat lite och sovit lite så kommer jag sätta mig ner och reda ut allt det här och göra det jag kan åt uppsatsen och lämna in en ny om en vecka, men det är fortfarande inte så jävla kul när folk antyder att man missuppfattat ett grundkoncept. Men OK, jag erkänner att mitt användande av konceptet var klumpigt formulerat ibland.
Dessutom har jag en till uppsats att bli färdig med tills på måndag. Den behöver å andra sidan bara vara runt 2000 ord lång och ja... Jag vet inte. Hon som jag skriver den lilla uppsatsen för var med på opponeringen idag och tyckte att min text och mitt ämne var väldigt intressant, vilket även min examinator gjorde och det är han som vill ge mig ett C. Så jag vet inte. C är väl bättre än jag tycker att det är. "Above average", tydligen. Men jag vill fan inte bara vara över det jävla genomsnittet, jag vill vara bäst, och jag vill inte bara vara så bra jag kan eller så, jag vill vara objektivt bäst. Jag vill fanimej ha en stämpel i passet med en jävla guldstjärna, jag vill ha ett bedömande från folk som inte känner mig men kan det jag vill vara bra i, jag vill ha ett bra jävla betyg i engelska från folk som är fucking jävla proffs! Jag vill att fucking jävla proffs säger att jag också är ett proffs, inte att de säger att jag ligger mittemellan bäst och inte riktigt så dålig att de inte får några pengar för mig, men nästan. Lite jävla bekräftelse, tack! Och ja, att jag var modig som skrev en uppsats om ett så svårt ämne och att det var en väldigt intressant uppsats är ju jättekul att höra, men jag vill ha en officiell jävla lapp med en stämpel och vattenstämpel och brevhuvud och underskrifter och skit där det står hur jävla intressant den var och hur modig jag var! Intressant, förresten... Nu vet jag att de menade det som något bra och uppmuntrande och att de gillade den, men vad fan betyder intressant? Ett par mongon som knullar i en dynghög är ju en jävligt intressant syn, men inte fan får man en guldstjärna i betyget för det (kanske om man går konstfack).
Jaja. I'm going to get some cheese to go with all this whine. Men jag är/var fan stolt över det jag skrivit och har lagt ner jävligt mycket själ och tid och liv och t. o. m. hälsa i det här och så får man ett "grattis, du är nästan en medelmåtta" och en klapp på axeln.
Nej, nu ska jag sluta gnälla. Jag lovar. Nu ska jag kolla på Watchmen och tröstäta istället.
onsdag 25 maj 2011
En dag, ett liv, ett öde - ingen skillnad
MEFISTO
Han gör sig till och låtsar vara vän.
Jag ville, att jag vore kvitt den skurken.
Nå, drag åt Häcklefjäll och ryk och ränn!
- Han lystrar ej, han flinar blott, den lurken.
Hans bockfot såg jag redan såsom barn,
den skrämde mig från dans och glam och lekar.
Nu har han snärjt mig i sitt lömska garn,
den bittra anden, han, som alltid nekar.
Han följer mig som skuggan, var jag är,
och visar mig, hur allt är dumt och dåligt,
och allting lytt och fult och allt, som skär,
han pekar ut och skrattar hånfullt håligt.
Han visar mig, hur storhet är ett skal
och alla ljus, som prisats, äro dankar,
och glädje är en lögn och kärlek fal,
och vishet är en bakfram lek med tankar.
Och när jag hjärtetrött och led vid allt
åtminstone min sorg vill ärligt bikta
och ge den klang och färger och gestalt
och tar ett ark och tror mig kunna dikta,
då lägger han sitt ansikte i veck,
i visa veck som Senecas och Platos,
gör tragisk gest åt alla väderstreck
och deklamerar med gudsnådlig patos.
Och kommer han till ord som "ack förbi",
"ack längesedan", eller "ack förgäves",
då suckar han med nedrig ironi
och snyter sig och låtsar, att han kväves.
Än som av gråt hans röst är grötigt tjock,
och än den piper ljuvligt i falsetten.
Till slut han gör en grann teaterbock.
Försmädligt nickar fjädern i baretten.
Och blir jag då nervös och vild och vred
och skriver smädedikt, som slår och gisslar,
då grinar han, så käken går ur led,
och skrattar, så det vriner, så det gnisslar.
Han blinkar kitsligt under lugg
- jag vet hans mening - alltför väl jag fattar,
det är åt mina vänsterhänta hugg,
ej åt de slagne, som den boven skrattar.
Den falska stämman gnäggar, tunn och vass,
han ropar: "Bravo, bra, gudomligt skrivet!"
Håll mun, ditt djur, vik hädan, Satanas!
- han stannar kvar, han är min vän för livet.
Han gör sig till och låtsar vara vän.
Jag ville, att jag vore kvitt den skurken.
Nå, drag åt Häcklefjäll och ryk och ränn!
- Han lystrar ej, han flinar blott, den lurken.
Hans bockfot såg jag redan såsom barn,
den skrämde mig från dans och glam och lekar.
Nu har han snärjt mig i sitt lömska garn,
den bittra anden, han, som alltid nekar.
Han följer mig som skuggan, var jag är,
och visar mig, hur allt är dumt och dåligt,
och allting lytt och fult och allt, som skär,
han pekar ut och skrattar hånfullt håligt.
Han visar mig, hur storhet är ett skal
och alla ljus, som prisats, äro dankar,
och glädje är en lögn och kärlek fal,
och vishet är en bakfram lek med tankar.
Och när jag hjärtetrött och led vid allt
åtminstone min sorg vill ärligt bikta
och ge den klang och färger och gestalt
och tar ett ark och tror mig kunna dikta,
då lägger han sitt ansikte i veck,
i visa veck som Senecas och Platos,
gör tragisk gest åt alla väderstreck
och deklamerar med gudsnådlig patos.
Och kommer han till ord som "ack förbi",
"ack längesedan", eller "ack förgäves",
då suckar han med nedrig ironi
och snyter sig och låtsar, att han kväves.
Än som av gråt hans röst är grötigt tjock,
och än den piper ljuvligt i falsetten.
Till slut han gör en grann teaterbock.
Försmädligt nickar fjädern i baretten.
Och blir jag då nervös och vild och vred
och skriver smädedikt, som slår och gisslar,
då grinar han, så käken går ur led,
och skrattar, så det vriner, så det gnisslar.
Han blinkar kitsligt under lugg
- jag vet hans mening - alltför väl jag fattar,
det är åt mina vänsterhänta hugg,
ej åt de slagne, som den boven skrattar.
Den falska stämman gnäggar, tunn och vass,
han ropar: "Bravo, bra, gudomligt skrivet!"
Håll mun, ditt djur, vik hädan, Satanas!
- han stannar kvar, han är min vän för livet.
tisdag 24 maj 2011
Jahaja
Jag kommer verkligen inte överens med mitt liv idag. Som att titta på en misslyckad månlandning, typ.
Ibland vill man bara skrika "varför ska allt vara så j_ä_v_l_a svårt och jobbigt hela tiden!?" och sen kommer man på att det mycket möjligt gott kan vara så att jag bara är dålig och lat. Och att det kan vara så att till skillnad från alla andra som blir serverade typ allt så har jag fått dåligt självförtroende av det.
Dubbelt misslyckande, alltså. Eller något.
Dessutom tappade jag just strykjärnet på foten.
*self-hating rant ovet*
Ibland vill man bara skrika "varför ska allt vara så j_ä_v_l_a svårt och jobbigt hela tiden!?" och sen kommer man på att det mycket möjligt gott kan vara så att jag bara är dålig och lat. Och att det kan vara så att till skillnad från alla andra som blir serverade typ allt så har jag fått dåligt självförtroende av det.
Dubbelt misslyckande, alltså. Eller något.
Dessutom tappade jag just strykjärnet på foten.
*self-hating rant ovet*
lördag 14 maj 2011
Gårdagen
var väldigt festlig. Hårdrock, tröjor, skivor, vänner, fylla. Mycket gamla vänner och bekanta som dök. En hel del nyare vänner och bekanta också. Och någon (total främling) som tydligen läser min blogg. Det var lite chockande, att någon jag inte alls känner läser det här. Men trevligt.
Men jävlar vilken baksmälla jag fått. Och jävlar vilken huvudvärk jag har.
Men jävlar vilken baksmälla jag fått. Och jävlar vilken huvudvärk jag har.
torsdag 28 april 2011
tisdag 26 april 2011
"They put up my picture with silence/Cuz my identity by itself causes violence"
Igår var det värsta snutpådraget utanför mitt fönster. Jag såg minst fyra polisbilar, ca sex uniformer och ungefär lika många andra snubbar som uniformerna stod och snackade med (så jag utgår ifrån att de var civilare). Grannarna påstod att det rörde sig totalt kanske tio polisbilar i området och spekulerade i att det hade varit inbrott i en villa i närheten, men inte fan skickar man ut så mycket folk för ett villainbrott? Eller? Speciellt så skickar man väl inte ut någon jävla under cover-styrka iförda narkotikajeans och juggemaffiauppsyn? OK, det var någon bil som såg lite CSI-ig ut där också, men ändå. Måste ju ha varit något värre än att någon stulit en platt-TV och en laptop, liksom. Å andra sidan så var inget avspärrat och poliserna höll sig lugna och fina (inget "cirkulera!" och peka med hela handen) så det kan ju inte ha varit värsta Tony Montana-busten heller, även om alla träningsoverallsjackorna och rakade huvuden fick mig att tänka att det nog hade varit ett tillslag mot någon form av meth lab. Fast då hade det nog varit lite mer oväsen, fart på folk och stissig stämning.
50 spänn på att det var ett tillslag mot någon som fuskat med typ sjukförsäkringen eller SL-kortet eller nått.
Domedagen är för övrigt här. Iaf min personliga domedag. Får se hur det utfaller. I'm not rootin' for me, men så har jag ju ändå en historia av att underskatta mig själv (eller kanske snarare överskatta resten av världen). Inatt sov jag för övrigt så jävla dåligt och konstigt. Drömde om sydamerikanska indianer, (hade läst Xibalba-texter alldeles innan jag gick och la mig) uppsatsen och massa konstig jävla skit som jag inte ens minns, men det är inte varje natt man är stressad i sömnen.
50 spänn på att det var ett tillslag mot någon som fuskat med typ sjukförsäkringen eller SL-kortet eller nått.
Domedagen är för övrigt här. Iaf min personliga domedag. Får se hur det utfaller. I'm not rootin' for me, men så har jag ju ändå en historia av att underskatta mig själv (eller kanske snarare överskatta resten av världen). Inatt sov jag för övrigt så jävla dåligt och konstigt. Drömde om sydamerikanska indianer, (hade läst Xibalba-texter alldeles innan jag gick och la mig) uppsatsen och massa konstig jävla skit som jag inte ens minns, men det är inte varje natt man är stressad i sömnen.
fredag 15 april 2011
Lite såhär känner jag mig
typ jämt när jag är i plugget. Både jobbigt och intressant.
"Nice car," he'll start. "Whaddaya got in there?"
"Ha! No, I mean, what is that, the 318?"
"No, it's ... uh," you'll stammer, just trying to save some face, "the other one."
"The 426?" He'll reply, impressed.
"Hell yes," you'll answer, practically ejaculating relief.
"Naw, man, like ... seven. Seven barrels."
"Shit, custom job. You bore that thing out?"
"Yeah, I was thinking the same thing," you'll blindly agree.
tisdag 5 april 2011
Total. Jävla. Skitdag.
Man lackar. Inget funkar. Biblioteket är stängt pga brand. Skrivarna på SU har lagt ner helt. Jag får ingen ro att skriva något ALLS av vikt i datorsalarna. Kommer jag kunna skriva ut det jag behöver tills imorgon? I fucking doubt it.
DÅÅÅÅLIGT!
Ååååh, jag hinenr inte med ett skit. Jag är en dålig människa. Tur i oturen (eller tvärtom) att man kan lyssna på Absurd, ett av dom där banden som antingen är världens bästa eller sämsta. Gärna samtidigt.
DÅÅÅÅLIGT!
Ååååh, jag hinenr inte med ett skit. Jag är en dålig människa. Tur i oturen (eller tvärtom) att man kan lyssna på Absurd, ett av dom där banden som antingen är världens bästa eller sämsta. Gärna samtidigt.
onsdag 30 mars 2011
Anthem for Doomed Youth
Nej, en annan dikt.
Men den fick mig nästan att börja gråta, mitt i SUs bibliotek.
Men den fick mig nästan att börja gråta, mitt i SUs bibliotek.
onsdag 16 mars 2011
Unholy Black Metal
En gång i tiden så läste jag en intervju med Fenriz där han sa något i stil med "folk kan omöjligt förstå den black metal-känsla som vi fann i början av nittiotalet" och det är förstås sant. Men en gång i tiden, ungefär vid samma tidpunkt som jag läste den där intervjun, så hade jag mitt eget möte med black metal-känslan och det var oerhört sublimt. Ni vet den där känslan av någon form av nästan mental svindel man kan få av att stirra upp mot stjärnhimlen en kolsvart natt? När man inser, men ändå inte riktigt gör det eftersom man ändå bara är en liten människa, precis hur stort universum är, hur liten den här planeten är, hur oerhört obetydlig man själv är, att om det finns något annat så är det i bästa fall ointresserat av oss, hur tankar och känslor bara rusar framåt för att försöka förstå den här insikten som är större än mänskligheten och det räcker inte till, det undflyr precis tycker man, hur man vet att just det här ögonblicket så tänker och känner jag något oerhört viktigt, bland det viktigaste någonsin (kanske inte bara i mitt liv) och det gäller att man försöker förstå och komma ihåg så mycket som möjligt (för det här ögonblicket kan vara skälet till att du existerar) men det rinner ändå bort som vatten ur kupade händer.
Så var det. Det tog bokstavligen andan ur mig (jag menar vad jag säger). Det satte sig på kroppen, som en panikattack, fast positivt. Det var som en lågmäld extas, den totala bristen på mänsklig mening i ett brinnande mörker och det var (och är) något av det mest imponerande och just sublima jag har varit med om. Och allt är bortglömt, förutom minnet och en liten glöd i hjärtat.
Jag har aldrig varit black metal. Jag har aldrig varit en Euronymous eller Vikernes. Men det har ändå varit bland det viktigaste för mig, även om jag ibland har varit för svag för det.
Så var det. Det tog bokstavligen andan ur mig (jag menar vad jag säger). Det satte sig på kroppen, som en panikattack, fast positivt. Det var som en lågmäld extas, den totala bristen på mänsklig mening i ett brinnande mörker och det var (och är) något av det mest imponerande och just sublima jag har varit med om. Och allt är bortglömt, förutom minnet och en liten glöd i hjärtat.
Jag har aldrig varit black metal. Jag har aldrig varit en Euronymous eller Vikernes. Men det har ändå varit bland det viktigaste för mig, även om jag ibland har varit för svag för det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
