Nåja

Nu är den jävla grejen inlämnad iaf. Tror inte att det kommer gå så jävla bra men nu är det gjort iaf. Nu till att läsa Midnigh't Children. Den gillar jag.

Sitter INTE och skriver på vad jag borde

Läser istället artiklar om Blood Meridian. Är fan jävla pepp på att skriva om den, alltså. Tror att det kan bli bra. Borde dock skriva om problemen med att se Things Fall Apart som en postkoloniell roman. Går sådär, va. Asså, jag har ju lite idéer som jag tycker är bra, men att få ner dem på papper så det ser korrekt ut och så att allt hänvisas till källor bra och så att jag inte upprepr mig... Mja. Ååååh, det kommer gå så dåligt på de här kurserna. Kul att börja läsa Midnight's Children, dock. Tråkigt att den ska vara utläst tills på tisdag och att den är på 500 sidor. Åsså massa teori på det. Och till om en vecka ska jag ha läst Daniel Deronda (=tjock jävla bok). Plus teori. Nämnde jag att lägenheten ska packas ner och flyttas och grejer också?

OK, en av uppsatserna börjar eventuellt ta sig. Jag försöker bevisa att kursboken vi använder har lite fel när den förklarar hur det där med identitetsskapande hos fiktiva karaktärer funkar, men någon sorts stöd i meinongiansk objektteori (asså, ja. Det finns på riktigt.). Går sådär. Mycket citat iaf. Men jag kommer nog ha något att lämna in och något som är en hyfsad idé. Däremot kommer nog kritiken att kunna vara något i stil med "om du hade läst resten av vad han hade skrivit i boken, sisådär hundra sidor senare, så hade du sett att han hade löst det här problemet" eller något liknande. Men vafan. Något måste ju in och hellre misslyckas magnifikt och ambitiöst än att misslyckas utan att ens ha försökt. Tänkt om jag kunde resonera så när det gäller allt annat jag misslyckas med för att jag inte ens vågar försöka och misslyckas?

Fick för övrigt tillbaka en gammal uppgift idag och fick ett inte helt lysande betyg på den och jävlar vad jag håller med om det. OK att jag var rätt stressad och trött när jag skrev den och att den t o m kom in för sent men ändå... Det är inte OK att helt plötsligt ba referera till Anais Nin och vad hon tycker i en text utan att nämna vilken text man norpat det ifrån och sådär. OK att jag inte tänkte på att jag blev inspirerad av Deleuze och vadhannuheter eller Barthes och därför inte hänvisade till dom (även om jag tycker att Barthes 'the death of the author' har blivit ett så allmänt koncept att man inte borde behöva göra det), men när det gällde Nin... Vad fan tänkte jag på? Jävligt klumpigt och jävligt onödigt. Nåja, resonemanget var uppskattat iaf. Alltid något.

Y'all motherfuckers need Jesus

Just nu känns det som att det händer något i skallen. Tror att det är för att jag liksom inte kan koppla in någon form av privatliv just nu, eller vad man ska säga. Allt fokus ligger på att få pluggskiten färdig vilket i sig funkar som någon form av katalysator för att man inte ska vara helt på banan. Så igår kväll var jag svintrött när jag kom hem och la mig typ vid typ 22:30-snåret för jag kunde verkligen inte fästa blicken längre. Somnade väl kanske vid 2-3 på morgonen. Eller, somnade och somnade. Det vet jag faktiskt inte. Jag tror att jag hamnade i något tillstånd där jag inte var vaken för jag har ett vagt minne av att jag hade något som såhär i efterhand bör ha varit drömmar. Eller inte. Dessutom spenderades naturligtvis för stor del av natten med att ligga och fundera på vad jag faktiskt ska skriva samt att fantisera om olika framtidsscenarion samtidigt. Jag var alltså övertygad om min egen bästhet och min egen totala, gråa medelmåttighet samtidigt.

Det tråkigaste är att jag någonstans pendlar mellan att bry mig så jävla mycket om skolan till att inte bry mig ett skit. Eller, pendlar och pendlar. Jag känner båda sakerna samtidigt. Jag bryr mig för att jag vill ha bra betyg och få bekräftelse av folk som är bättre än mig på att jag är smart. Jag bryr mig inte för att jag är så jävla trött och jag tycker att det är pisstrist att läsa Northanger Abbey och Daniel Deronda. Jag bryr mig för att jag vill vara exceptionell och för att jag vill känna samma sak som när det var opponering på min uppsats och folk jag verkligen inte trodde ens skulle orka bry sig (folk jag har extremt stor respekt för och som verkligen utmanat mig till att tänka) var där, hade läst min uppsats och tyckte att den var väldigt intressant och fascinerande och kom med tips och grejer. Jag bryr mig inte för att det kommer ändå inte leda till något och man är ändå uppfostrad i andan det viktigaste är att man själv är nöjd (fast hade jag levt efter den regeln hade jag typ skjutit mig själv för länge sedan) och för att jag är så jävla trött. Jag bryr mig för att det här gör mig smartare och jag är faktiskt imponerad över de, enligt mig, enorma framsteg jag gjort på två år.

Den här kursen i postkolonial litteratur... Den kommer ta knäcken på mig, på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är väldigt intressant men när det gäller det här har jag då jävla dåligt självförtroende. Och det kommer naturligtvis att lysa igenom.

Ja, sen är det allt annat i livet också. Inte nödvändigtvis tråkiga grejer, men bara mycket. Mycket som kommer vara i vägen och ta upp/bort tid från mitt PRESTERANDE. Flytt och packa och packa upp och lära sig nya rutiner för resande och handlande och börja känna sig hemma i nya lyan och fan och hans moster. För att inte nämna det där med BARN. Jeeezus. Tror ni man blir kallsvettig pga det någon gång varje dag? Asså, det kommer bli jättekul och det är helt sjukt fantastiskt men det är liksom ett barn jag ska ta hand om i en jävla massa år framåt och det finns så sjukt många sätt att fucka upp på och så sjukt många saker att tänka på och det är bara jääävligt mycket. För att inte tala om att det känns som att jag inte har tid för att förbereda och ordna upp för knodden eller ens för mig själv just nu, vilket ju får en att känna sig sådär bra pappa. Så om jag bara får typ magsår innan jul så är jag nöjd.

Ååååh, det kommer gå så dåligt att skriva dom här två sakerna. Dåligt dåligt dåligt. Jag vet, jag säger alltid det och det brukar lösa sig men just nu asså... Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om Northanger Abbey och uppgiften ska vara inlämnad imorgon bitti. Jag har knappt läst boken. Jag tycker att meinongiansk teori är intressant men har ingen aning om hur jag ska kunna applicera den. Tills imorgon natt ska jag skriva 3-4 sidor om Things Fall Apart. Det är en bok jag tyckte var väldigt bra men det är som sagt i en kurs där jag har väldigt dåligt självförtroende. Plus att jag inte har hunnit läsa igenom texterna ordentligt. Eller alls, i några fall.

Alltså, för att förtydliga: problemet är inte nödvändigtvis att det händer mycket saker utan att jag funkar som jag gör vilket gör det svårt att ta hand om dem. Jag har ju även någon fånig reflex som antingen gör mig extremt trött såfort något händer eller får mig att bara sparka bakut och vilja bli full. Eller rättare sagt, gå på krogen och snacka skit. Bara reagera helt annorlunda mot vad jag kanske borde. Det är något som alltid dyker upp, som någon form av mental tourettes eller något. Det är inte alltid ett problem utan snarare bara ett personlighetsdrag som ibland är opraktiskt. Jag vet inte. Det är väl lite det som är problemet. Har väl lite någon form av självförtroendekris blandat med identitetskris light. När är jag en snorunge som bara borde ta och växa upp och när har jag rätt? Hajjar ni? Svårt det där.

Försöker komma överens med mitt liv.

Kanske fel ord. Jag är rätt överens med mitt liv. Jag fattar det bara inte riktigt. Det är jävligt mycket grejer på G just nu. Asså, som i väldigt mycket för mig, mannen som typ inte kan diska samma dag som han jobbar eftersom det blir för knepigt. Så sitter man här nu i en jävligt spännande situation: skolan har börjat och det ska tydligen bli jävligt intensivt (vilket jag lite ser fram emot). Jag har fått ett nytt litet extrajobb. Jag sitter och försöker byta bort lägenheten. Jag ska bli pappa. OK, det sista där är väl inte sådär jättejättejobbigt och knepigt just nu men det ligger ju i bakhuvudet rätt rejält mycket. Köpa vagn och barnkläder och små skor och helt plötsligt försöka ha "vill jag att min unge växer upp där? Ooh, skola alldeles bredvid!" i bakhuvudet när man tittar på eventuella lägenhetsbyten osv. Och det är ju inte helt lätt att come to terms with.

Kort sagt kan man säga att jag inte har en aning om vad jag håller på med. Det har jag ioförsig egentligen aldrig haft, men det är ju lite annorlunda annars.

Jag har liksom ingen koll på vad jag egentligen gör i skolan heller. Börjar kännas lite dumt.

I övrigt känns det rätt OK, även om självföraktet ständigt gör sig påmint. Men det är ju inget nytt. Folkskyggare än vanligt. Lite ömtåligare än vanligt också, kanske. Får se vad som händer på seminariet imorgon. Om det dyker upp någon intressant diskussion man kan lacka ur på. Jag vill verkligen inte det.

Jag vill verkligen inget annat än att ligga hemma i sängen (och varannan vecka gå till frisören). Världen känns som ett misslyckande, på något sätt.

Annan grej: jag har en idé om att skriva om vikten av att fokusera på upplevelser och vad de gör för en själv, i HELT subjektiv mening och helt förkasta någon form av objektivitet (eller nja). Vet inte riktigt hur det går med det, men det är något som återkommer i hur jag har tänkt den senaste tiden. Detta samtidigt som jag på något sätt börjar bli rent emotionellt mer... patriotisk? Fel ord kanske. Det handlar mer om jord och (i stora drag illusorisk) kontinuitet och att känna sig hemma på en rent fysisk plats (där kommer det där med jord in igen). Som att det finns vissa landskap (så svenskt) som gör något, något snabbt och kort, med mig när jag ser dem. Åt andra hållet så har vi andra landskap som jag inte alls känner mig hemma i, som jag känner mig direkt utanför i och där jag inte alls kan förstå att det kan finnas människor som känner sig hemma där. Men det handlar inte bara om att skogsmulla i en skog som känns som den man lekte i som barn eller något sånt. Det är något mer och annat. Amebix, någon?

Annan bra grej vore om mina böcker kunde dyka upp med lilla posten. Blir så mycket lättare att plugga då. Vilket ändå är det jag VILL göra. Läsa, bli smartare, bli bättre.

Häpp!

Visade sig att det där C:et jag fick på BA-uppsatsen var det lägsta betyget jag fick på hela terminen. B i poesikursen och A på man/animal/animot-kursen. Jävligt roligt. Hade varit bra mycket roligare om jag kunde ha fått ett B på uppsatsen också, men jag tog mig ju rätt mycket vatten över huvudet, så...

Jag rätt så jävla bra ibland. Faktiskt. Nu ska jag bara hitta ett jobb också.

Katten mår för övrigt bättre, tror jag. Fortfarande trött, men inte alls lika gnällig och asocial.

Inte för att vara sån...

...och jag inser att jag nog i jämförelse med väldigt många människor borde skatta mig lycklig, men jag är INTE nöjd med att uppsatsen än så länge är värd ett C, och ärligt talat så gjorde det mig väldigt ledsen. Inte bara det, utan den (skrivna) kritiken gjorde mig ledsen. Inte för att den inte hade rätt (även om jag på_allvar tycker att den ibland var rejält ute och cyklade) för det hade den ofta utan för att jag är så jävla trött på det här nu. Jag är fanimej känslomässigt utmattad och har satsat så jävla mycket på den här uppsatsen att det här inte känns bra alls. Alls. Faktum är att jag har liksom investerat så mycket i det här att jag minsann blev lite gråtfärdig på vägen hem och på_riktigt blev orolig för om jag skulle börja lipa bland främlingar på tunnelbanan.

Jag inser mycket väl att när jag har käkat lite och sovit lite så kommer jag sätta mig ner och reda ut allt det här och göra det jag kan åt uppsatsen och lämna in en ny om en vecka, men det är fortfarande inte så jävla kul när folk antyder att man missuppfattat ett grundkoncept. Men OK, jag erkänner att mitt användande av konceptet var klumpigt formulerat ibland.

Dessutom har jag en till uppsats att bli färdig med tills på måndag. Den behöver å andra sidan bara vara runt 2000 ord lång och ja... Jag vet inte. Hon som jag skriver den lilla uppsatsen för var med på opponeringen idag och tyckte att min text och mitt ämne var väldigt intressant, vilket även min examinator gjorde och det är han som vill ge mig ett C. Så jag vet inte. C är väl bättre än jag tycker att det är. "Above average", tydligen. Men jag vill fan inte bara vara över det jävla genomsnittet, jag vill vara bäst, och jag vill inte bara vara så bra jag kan eller så, jag vill vara objektivt bäst. Jag vill fanimej ha en stämpel i passet med en jävla guldstjärna, jag vill ha ett bedömande från folk som inte känner mig men kan det jag vill vara bra i, jag vill ha ett bra jävla betyg i engelska från folk som är fucking jävla proffs! Jag vill att fucking jävla proffs säger att jag också är ett proffs, inte att de säger att jag ligger mittemellan bäst och inte riktigt så dålig att de inte får några pengar för mig, men nästan. Lite jävla bekräftelse, tack! Och ja, att jag var modig som skrev en uppsats om ett så svårt ämne och att det var en väldigt intressant uppsats är ju jättekul att höra, men jag vill ha en officiell jävla lapp med en stämpel och vattenstämpel och brevhuvud och underskrifter och skit där det står hur jävla intressant den var och hur modig jag var! Intressant, förresten... Nu vet jag att de menade det som något bra och uppmuntrande och att de gillade den, men vad fan betyder intressant? Ett par mongon som knullar i en dynghög är ju en jävligt intressant syn, men inte fan får man en guldstjärna i betyget för det (kanske om man går konstfack).

Jaja. I'm going to get some cheese to go with all this whine. Men jag är/var fan stolt över det jag skrivit och har lagt ner jävligt mycket själ och tid och liv och t. o. m. hälsa i det här och så får man ett "grattis, du är nästan en medelmåtta" och en klapp på axeln.

Nej, nu ska jag sluta gnälla. Jag lovar. Nu ska jag kolla på Watchmen och tröstäta istället.

Blessed Curse

Cursed shall be the fruit of thy
body, and cursed shall be the
fruit of thy land, Cursed shalt
thou be when thou comest in,
and cursed shalt thou be when
thou goest out.

And thou shall grope at noon-
day, as the blind gropeth in
darkness, and thou shalt not
prosper in thy ways: and thou
shalt be only oppressed and
spoiled evermore, and no man
shall save thee.

The stranger that is within
thee shall get up above thee
very high; and thou shalt come
down very low, he shalt be the
head, and thou shalt be the tail.

And thy heaven that is over
thy head shall be brass, and
the earth that is under thee
shall be iron. The LORD
shall make the rain of thy land
powder and dust: from heaven
shall it come down upon thee,
until thou be destroyed.

The LORD shall make the
pestilence cleave unto thee,
until he have consumed thee
from off the land, whither thou
goest to possess it. The
LORD shall smite thee with
a consumption, and with a
fever, and with an inflammation,
and with an extreme burning,
and with the sword, and with
blasting, and with mildew;
and they shall pursue thee
until thou perish, because
thou wouldest not obey
the voice of the LORD thy God.

Stort Funeral Mist-maraton just nu. Funeral Mist och 16HP/Woven Hand är nog det närmaste andlig musik jag kommer, och då menar jag som i att det är musik/band som på något sätt någonstans i mig berör något viktigt jag inte förstår. Samtidigt som de gör det på väldigt olika sätt så gör de det på väldigt lika sätt också. Både konstigt och inte alls.

Funeral Mist är, hursomhelst, bland den obehagligaste musik jag lyssnar på. Det är musik som på något sätt sabbar själen. Man känner sig lite smutsig och förstörd. Det är genuin ondska inblandad där, inte bara våld och hat. Så känns det i alla fall.

Relaterat till detta så kanske ni minns det här?

Uppsatsen inlämnad också. Får se hur det går med det, men den blev väl kanske helt OK.

and make it my own.

OK, nu har jag fått lite mer gjort iaf. Känner mig lite säkrare. Lite lugnare. Kanske. Ingenting håller ihop alls, men det är ändå en del smarta saker skrivna. Så jag får försöka styra upp det på något snyggt sätt imorgon, skicka iväg det till mina klasskamrater, se om jag kan få ngn feedback och sen försöka att inte ta livet av mig under den där workshoppen på måndag.

Måste ge mig på TEXTERNA. Det är typ det enda jag inte gjort. TEXTERNA. TEXTERNA och försöka få in en massa muthafucking litterturteoretiker och shit inblandat där. Och så.

Förresten så är det sjukt hur konsumtionsskadad jag är. Jag kom på att jag totalt har åtminstone 9 jeansjackor, varav jag använder HÖGST 4 regelbundet. Men jag funderar på att köpa en till. Of course I do. Lite mer 30/40talsstil på den här. Spänne i ryggen och en bröstficka och så. Sen funderar jag på att köpa ny jeansbyxa också. Behöver jag det? Nej. Vill jag ha det? Ja. Nämnde jag att jag äger fyra exemplar av Autopsy's Mental Funeral? Jorå. 2 cd (digipack + jewelcase) och 2 vinyl (grön + svart vinyl). Har (minst) två ex av varje Watain-fullängdare också, förrutom Sworn to the Dark, för den är inge bra. Lyssnar bara på mp3or. Men tillbaka till byxorna.

Dom här?

Eller dom här:

Lee-jeansen är kanske lite snyggare, men det är något med midjan/stjärten som stör mig. Å andra sidan så ska man ju helt klart erkänna att jag kommer inte att köpa ett par jeans som sitter så slappt i midjan, så den passformsfrågan är väl kanske lite akademisk. Och jag har ju ändå inga pengar. Lee brukar ju fixa till det där med snykk röv ganska bra.

Hemåt. Köpa en godisbit så man klarar sig på hemvägen, bara.

"I do not believe that makes me evil"

Verkar som min uppsatsidé kanske funkar ändå. Ska snacka mer om den på torsdag. Är faktiskt jävligt nöjd med det, trots att det verkligen inte hänt något än.

On a total side note: har återupptäckt Those Poor Bastards.

Väldigt speciellt band. Goth country. Ond amerikansk folkmusik. Tyvärr håller de sällan en hel skiva rakt igenom, men när man väljer ut sina favvolåtar och gör en spellista så kan det vara ganska så skitbra. Det jobbiga är bara att jag måste lyssna igenom alla skivorna igen och välja ut godbitarna (även om länken ovan innehåller några av mina favoriter som jag kom på ba sådär).




EDIT: Ja just det! Bob Wayne and the Outlaw Carnies spelar ju på Lilla Hotellbaren (ni vet, Scandic Hotells bakficka) på torsdag! Inte så himla mycket hygglig mediamedelklassfinamericana utan riktig jävla white trash country. Kanske inte alltid så jävla bra egentligen och ibland långt ifrån texter jag ens kan börja hålla med om (skämskudde när han börjar sjunga om hur fint USA är osv). Men ändå. Har ni för övrigt tänkt på att white trash är den enda 'racial slur' som är OK i USA? Jävla lätt att hata fattig och vit arbetar/underklass. Vem står upp för folk som gillar vargtröjor, meth och Ullared, liksom? Jag menar, ajg kommer på mig själv med att göra det rätt ofta. Nåja, jag ska hursomhelst dit. Öppnar vid sju, går på scenen vid 20:30-21:00. För de som bryr sig så är det någon form av rockabilly-klubb på BO före/efter/under tiden, om man är lagd åt det hållet. Själv är jag rätt glad över att min kusin kommer hit. Det är alldeles för sällan jag träffar honom.

"Brushing of the moon/Like a chalky scab"

Så, eftersom den enda idén jag har till uppsats är att göra samma sak jag gjort fast på den litterära sidan istället så har jag känt mig lite uttråkad. Samma källor, basera en ny undersökning på en gammal etc. Dessutom har det inte känts särskilt Seriöst att skriva mer om black metal. Men, så ögnade jag igenom Bone Awl's texter lite snabbt och jävlar vad bra det bandet är. Det är som en spik in bakom ögat och rakt in i hjärtat/talgkottskörteln, hur nu det ska gå till. Så jag tror inte direkt att jag kommer få några problem med att sitta och traggla med texterna. De enda problemen är: är jag tillräckligt briljant för att fixa det här, finns det jag vill och tror verkligen i texterna, och kommer min handledare att tycka att det här går att göra. Ja, och kommer jag palla pressen med allt annat, kommer jag kunna få till tillräckligt med disciplin för det här? Kommer något annat i vanliga lifvet skita sig och gå ut över det här. De problemen är stora nog, men jag hoppas verkligen att jag klarar det här. Jag VILL verkligen klara det här av fler anledningar än att jag inte vill bli återbetalningsskyldig till CSN. Jag VILL verkligen det här för dess egen skull. Det var länge sedan jag ville något, på det sättet.

Men jag vill inte vara såhär trött och stressad redan. Jag kanske borde ha gjort som min kursare och läst den här terminen på halvfart, egentligen.

Men åååh!

Kan de rätta sista tentan någon gång så jag vet vad jag håller på med!?

Fick f.ö. A på översättningstentan. Helt jävla otroligt. HELT. JÄVLA. OTROLIGT. Men jag är inte den som är den. Inte skåda given häst i munnen osv.

Hoppas bara att jag får den handledare jag vill ha till kanditatuppsatsen. Och att jag får skriva om det jag vill.

Sådärdå

Då får den väl bedömas vara färdig då. Fast jag väntar nog med att skicka in den tills jag sovit några timmar. Den blev inte så jättebra och kanske inte så jättesnygg egentligen. Men den duger nog.

Man lackar

OK, så den här uppsatsen... Den ska vara på högst 2000 ord. Här har jag suttit och analyserat texter och plockat ut rhetorical devices (ber om ursäkt for my swenglish but jag har no idea om vad jag ska kalla det på svenska. Eller intresse.) och kollar efter foregrounding osv och ja, jag har hittat en del. Och skrivit ner det. Och försökt skriva något runt det som inte är helt jävla idiotiskt. Problemet är bara detta: är det starkt nog? Har jag alltså analyserat 'rätt'? För nu är det ju så att ja, jag har kommit på att Bone Awl upprepar sig. Jag har visat på att de använder parallellismer. De rimmar sällan. De använder sällan allitterationer. De leker en hel del med ord. De travesterar en hel del olika talesätt och uttryck. Men i en lingvistisk uppsats, som ska handla om språket, kan jag säga mer än "ja, de använder de här teknikerna." Kan jag säga att travestierna nog funkar bättre för foregrounding (dvs, de får läsaren att uppmärksamma texten i sig och inte bara fokusera på vad Geoffrey Leech kallar för den kognitiva meningen?)? Det är ju ändå rätt subjektivt.

Jaja. Jag får nog köra på det ikväll iaf. Måste ju fixa och trixa med det här imorgon också.

A Strangeness

Man känner sig ju alltid lite annorlunda. Det är inte för många ställen som den annorlundaheten inte känns som ett problem. Ibland (typ ute på SU. Fast det är ingen större fara.) känner man/jag sig/mig annorlunda nästan ner på cellnivå. Som att jag inte är uppbyggd på samma sätt som andra människor. Tanken slog mig under en fonologiföreläsning. De som satt framför mig verkade inte förstå något alls medan jag tyckte mig förstå allt. Det som även slog mig var att de här personerna säkert kommer få rätt hyfsade betyg medan jag är rätt säker på att jag kommer bomba rätt mycket. Vilket jag ju inte vill. Men. Så jag blev bara konfunderad över hur verkligheten är skapt.

Nåja.

Vi behöver ju inte förvandla det här till en självuppfyllande profetia. Jag hatar bara att vi läser så mycket samtidigt. Det förvirrar mig totalt. Ingenting av det jag gör blir så bra som det skulle kunna bli.

Och Bone Awl fortsätter att vara lika fascinerande bra och bara allmänt fascinerande. Sjukt. Tror minsann att min kandidatuppsats (om det blir av att skriva en sådan) kommer att involvera dem och deras texter på något sätt. Hoppas jag. Om jag får. Eller så kanske man får möjlighet att skriva någon annan form av litteraturuppsats.

Det där kan ju ha gått prick hur som helst.

Senaste tentan, alltså. Som var i morse. Jag är usel på grammatik. Usel, I tell you. Nästa tenta (vokabulär) är 1/6, dvs. på tisdag. För den stackars enda dagen i juni jag ägnar åt skolverksamhet får jag ca 3000:- av CSN. Det är lite sjukt.

Min hårbotten har uttryckt sitt totala missnöje med rådande varma klimat + fett i håret, vilket har resulterat i att mitt hår idag är renare än det har varit på säkert ett halvår (ja, alltså. Jag tänkte att jag skulle avhjälpa det jag kunde så jag har tvättat mig väldigt noga och mycket de senaste dagarna. Det är inte så att förjävlig hårbotten rengör barret.). Hårbotten har dock inte blivit helt blidkad av detta utan är på sina ställen fortfarande öm och irriterad. Och lite äcklig ibland. Trots improviserade behandlingar. Har det inte blivit markant bättre imorgon så är det jag som ringer vårdcentralen. Det är nog helt möjligt att jag gör det ändå. Jag menar, jag nojar över tunnårighet som det är. Plus att det här är jävligt obekvämt.

Hursomhelst; inga produkter i håret = folk påstår att jag ser ut som Ernst Billgren eller Morrissey. Pepp.

En HELT orelaterad grej: märket DePalma (ni vet, dom som gör dom där svarta workwear-jackorna med bilar på ryggen), är dom svenska eller amerikanska? Alltså, dom kör ju en stenhård amerikansk greaser/East LA-stil med Danny Trejo som modell och allt är ju LA och esé och Blood In Blood Out och bilar och "kustom" och grejer så dom borde ju vara amrisar. Men jag bär på en naggande misstanke om att de inte är det. Dels för att jag läst just uttryck som "svenska DePalma" på en del svenska webshoppar och dels för att jag aldrig hitta några grejer på eBay - däremot har jag hittat en hel del grejer på Tradera.

Anyhoodles, den här jackan skulle ju sitta rätt OK i höst/vinter. Får se hur det går med den saken. Första prioritet när det gäller vinterkläder är en ny skepparock.

EDIT: Internet låter hälsa att jag för runt 900:- (inkl. frakt) kan få en alldeles ny Alpha Industries-skepparkavaj vilket ju får anses vara ett bra pris (senast jag kollade kostade de minst det dubbla i svenska butiker), även om Alpha kanske inte är det märke det en gång var.

EDIT II: Jodå.

Hepp!

Fan vad dålig jag är ibland. Speciellt när det gäller den här uppsatsen. Nåja, jag kan ju be att få tala om att vad som än blir skrivet och förfärdigat under morgondagen kommer lämnas in, hur vedervärdigt det än är. Än så länge är det ganska låg kvalitet på det som skrivit. Alltså, på riktigt. ingen falsk blygsamhet här. Sen kommer resterande kväll/natt spenderas med att läsa vad som nu skall läsas och sen... Ja. Sen är det seminarium och sen ska jag skriva en översättning som tydligen skulle vart inne i fredags. Typ. Sen ska jag skriva något om The Road tills nästa torsdag och sen ska jag plugga arslet av mig och ja. På den vägen är det.

Fuck. I suck. Andan har gått ur en ganska rejält.

Fy för mig

Idag har jag varit på ett särdeles speciellt humör. Det hela började nog med att jag inte alls vaknade/gick upp i tid. Sen fortsatte det med att jag hade köpt fel pomada (den nya är så hård att jag nog på_riktigt kommer ha träningsvärk imorgon. Seriöst, den är nästan omöjlig att få upp ur burken. Plus att den knappt går att tvätta bort från kammen.) men OK, det ordnade till sig någorlunda. Sen, på vägen ut till SU så tycker jag att jeansjackan sitter fel och är ful samt upptäcker att höger ben inte sitter som vänster ben på nya jeansbyxan. Det är lite vridet så yttersömmen sitter ett par centimeter närmare fotryggen, om ni förstår vad jag menar (om de ändå kunde ha suttit fel på samma sätt!). Och jag är anal nog för att tycka att sånt är riktigt riktigt jobbigt. R I K T I G T . J O B B I G T. Så nu har jag suttit och tänkt på det hela dagen istället för att vara konstruktiv. Och jag fick en jättebra idé till uppsatsen (som borde bli klar ikväll eftersom jag kommer vara upptagen varje dag fram till på måndag, då den ska lämnas in.) men den verkar jag ha glömt/förlorat/tappat bort. Sen skulle man åka hem från SU, med snea byxor och funderade på om man skulle försöka byta dom, men det känns så jobbigt och pinsamt. Tänk om jag inte får det? Total förnedring. Dessutom så lyckades jag ha sönder byxorna när jag provade dom så jag fick dom lagade av Åhléns så det är ju inte omöjligt att jag kommer misstänkas för någon form av fuffens. Åh, jag hatar verkligen sånt här. Men jag måste ju dra förbi där och försöka fixa ett par nya, annars kommer jag ju bli sjukt bitter.

Nåja. Så jag känner mig helt upprörd över det här och kommer att tänka på andra saker att bli upprörd på och så blir vädret sämre och jag letar efter en snusnäsduk men hittar ingen i hela city så jag åker hem och det börjar regna på vägen från T-banan och gnäll gnäll gnäll så jag kommer hem och öppnar dörren och där sitter Sabbat. Och jag skäller på honom för att han inte flyttar sig från hallmattan. Så han kommer fram och ska kramas, vilket han gör genom att ställa sig med framtassarna på mitt ben och jag skäller på honom igen för att han är i vägen och för att han kan göra noppor i nya byxorna. Så jag går in i köket och han blir helt hispig för han tänker att han kan få blötmat och ställer sig med framtassarna mot mitt ben och jag skriker verkligen åt honom att dra och slänger undan honom. Sen får jag lite lite dåligt samvete och öppnar kylen och plockar fram blötmaten och Sabbat sticker naturligtvis in huvudet i kylen (som han ALLTID gör) och jag puttar igen dörren så han klämmer nacken. Sen så smaskar jag upp blötmaten (lite extra eftersom jag var taskig) på en tallrik och han sitter bara och tittar på och är inte alls lika på som han brukar vara. Sen går jag därifrån och då äter han. Sen så ville jag klappas och kramas med honom för att visa att jag var ledsen och så men då går han bara iväg.

Jag känner mig som världens sämsta människa. Med snea byxor. Och ett hår man kan knäcka nötter mot. Och världens konstigaste Lee-jacka. Jag blir så jävla ledsen när jag beter mig såhär. Både för att jag är taskig mot katten och för att jag är så jävla anal. Jag är så trött på mig själv på så många plan. Mig själv och så mycket annat. Så nu har jag tröstknaprat nästan ett helt tråg Euroshopper Chocolate Chip Cookies.

Jeansbyxan. Fast inte på mig. Men visst är de schuckt snügga?


Fel pomada. Som jag köpte.

Rätt pomada. Den jag inte köpte.

School of Hard Knocks

Ujujujuj. Känns som att de kan gå bra det här med pluggandet. Fast jag måste akta mig så att jag inte blir för kaxig. Grejen är den att jag fick ett A på lingvistikuppsatsen och ett D på lingvistiktentan. "Men vaddå," säger ni. "Ett D är ju inte särskilt bra." Och nej, det är ju sant. Men med tanke på hur dålig jag är på syntax och grammatik och sådär så är D ändå rätt så bra. Det är godkänt och mer än så var det liksom aldrig tal om.

Helt plötsligt så kände jag hur jag lugnade ner mig lite. Lite mindre syra i magen. Lite mindre ont i ryggen.

Rubrik

Nytt bläck i huden igår. Färg, dessutom. Bättre bildbevis kommer upp så fort någorlunda bra bildbevis finns.
Jag glömmer alltid bort hur jävla obekvämt det är att tatuera sig. Dessutom så tror jag att det blir värre och värre med åren. Jag bävar verkligen inför att sätta igång med något större projekt, något som kom kräva upprepade besök typ en gång i månaden. Då hinner man ju inte glömma bort hur jobbigt det faktiskt är och då menar jag inte bara själva tatuerandet utan att det gör så jävla ont efteråt och är svullet och vätskar sig och att man ska hålla på o smörja och skit i flera veckor. Men det får det väl anses vara värt. Rätt jobbigt att man har börjat gilla det grövre och ruffigare stuket på tatueringar; det gör tydligen ondare att göra. Tack, världen. Nåja.

Hursomhelst så utförde hantverket av Karin hos Flash Fighters i Aspudden. Gemytligt och nära hem. Och trevligt. Och ett överkomligt pris.

Det har ändå blivit ganska mycket avklarat den här veckan. Frisörbesök, tatuering, två arbeten skrivna och så. Det är ju trevligt. Men jag känner mig märkligt bakfull idag. Inte på ett fysiskt sätt, men på ett psykiskt sätt. Ömtålig och ågren. Det finns ju inte en chans på jorden att det är alkorelaterat för det var, med mina mått mätt, länge sedan jag drack. Det KAN ju ha att göra med att jag har stressat en hel del den senaste veckan (+ätit lite), sen satte mig och blev karvad i armen i minst 2 timmar på kvällen innan man för en gångs skull skulle upp tidigt (jag använder ordet en rätt lös bemärkelse här) morgonen efter. Kanske.

Nåja. Får försöka käka ngt och lugna ner mig lite.