Hittade just upp en intervju med nya semifavoritbandet Teitanblood där de på så många sett verkligen slår huvudet av spiken när det gäller det esoteriska och ockulta inom de extremare formerna av hårdrock.
Läs mer här.Fick för för första gången övrigt se bilder på Bone Awl igår. Depressing shit. Jag hade förväntat mig fula och nördiga amrisar, men... Nåja, ni ska få se dem så fort jag orkar skriva ett lite längre inlägg.
Såg även 'The Wrestler' igår. Bölfest deluxe. Fyfan. Sjukt vacker och sjukt sjukt sorglig. Så bra filmad och så mycket detaljer som bara gjorde att ångesten, tröttheten och sorgen kom krypande. Som att Mickey Rourke stönar, flämtar och andas tungt prick hela tiden vilket bara ger en känslan av att inte kan få i sig tillräckligt med syre för att försörja sin stackars trötta sargade kropp. Som att det finns något väldigt vackert och poetiskt i wrestling, i det faktum att det är smärta och blod och våld enbart för publikens nöje, utan att artisterna/idrottsmännen någonsin egentligen få reda på vem som egentligen är bäst. Som i det faktum att de gör sig illa för publikens skull, för publikens nöje. Som i att det faktiskt är gladiatorspel på riktigt. Ingen tävlan, bara blod och våld för underhållnings skull.
Naturligtvis går det att betrakta Randy 'The Ram' som en sorglig förlorare, men jag tycker att det finns något stolt och vackert hos honom också. Livet kommer gå hårt åt oss alla, men med lite tur hamnar man i en situation där man faktiskt kanske kan bli något mer. Där smärtan kanske kan vara värd något i det längre loppet. Där du kanske dör för tidigt och ditt liv är en sorglig pöl blöt skit men där ditt dödsögonblick ändå är vackert på något sätt. För sista scenen i 'The Wrestler' (även om vi inte vet precis vad som händer) är på samma gång som den är fruktansvärt sorglig även oerhört vacker. Eller som Blitz skaldade en gång i tiden: "Never surrender, never give in, never let the enemy win!" Dö som du har levt.
Om man ser objektivt på hela grejen är The Ram naturligtvis en feg jävla idiot som har förstört sin kropp, sitt liv, sin dotters liv och sina chanser till lycka på att blöda för andras nöjen och helt enkelt inte vågar ta den svåra osäkra vägen till något som kanske skulle göra honom lycklig. Han orkar inte jobba på det. Men som han själv säger i filmen:
"The only place I get hurt is out there. The world don't give a shit about me." Vem av oss har inte handlat så och vilka är vi att förneka någon rätten att välja sitt eget liv? Att låta en trött gammal man må bra på det enda sättet han fortfarande kan och orkar?
Det finns något väldigt vackert i att böja sig under sitt öde. Att leva ut konsekvenserna av sina handlingar till det yttersta. Samtidigt som det även kan vara en feg väg ut.
Sjukt bra film, i vilket fall som helst. Har nästan börjat gråta ett flertal gånger när jag har skrivit det här.
