hujedamig

Ibland slår det en med full kraft. Hur meningslös existensen är. Hur ensamma vi är. Och hur vi ljuger för oss själva för att övertyga oss om motsatsen.

Jag har alltid känt mig ensam, oberoende av vem jag har vart med. Jag kan nog räkna personerna och tillfällena jag inte har känt så på mina fingrar (njae, kanske inte riktigt så illa). Det är inte nödvändigtvis något negativt. Det är egentligen ingenting alls. Man är ensam. Existensen är på det hela ganska meningslös. Att säga att det är något positivt eller negativt över det är som att säga att det faktum att vatten är vått eller att himlen är blå är i sig positivt eller negativt. Det bara är. Och man bör väl försöka se världen och livet som de är. Eller? Ibland kommer man bara på sig själv med att fly undan det. Jag vet inte vad som egentligen gör mig illa just nu; att jag lyckades fly lite lite grann men det räckte inte eller att jag faktiskt flydde öht. Jag vet inte. Men ibland ser man sitt beteende så tydligt. Skivor, böcker, filmer, mat, kläder... Ett sätt att hålla sig upptagen. Ett sätt att bygga upp murar runt sig, på ett eller annat sätt. Att se och definiera sig. Att se och definiera allt annat. Det man (jag) brukar (just precis nu) fråga sig är: är det värt det? Och varför? Vi är blinda obetydliga varelser som kämpar oss fram i en meningslös existens i ett universum som bevisligen inte bryr sig ett skit om oss och finns det en gud i det här universumet är han uppenbarligen inte det minsta pepp på oss eller på vår sida och jag blir peppad för att "Wow, jag ska se Sisters Of Mercy om mindre än en vecka!" eller "wow, jag lyckades köpa nya skor för inte ens en fjärdedel av originalpriset!" Vad är det för fel på mig? På oss? Som art? Vi har ju uppenbarligen någon form av genetisk betingning att bry oss om skit för att inte gå under av hopplöshet (fast med tanke på det scenario jag just utmålade så kan ju ungefär allt en människa sysselsätter sig med klassas som just "skit").

På många sätt är jag nog en bättre människa än jag var för ett par år sedan. På andra sätt sämre, eftersom jag har sett och insett en del saker om mig själv och tja... Inte gjort något åt dem. Låtit dem vara, till och med njutit av dem, trots att det är destruktiva och inte alltid så trevliga beteenden. Mind you, jag försöker inte säga att jag är någon slags fullblodspsykopat här, men att det finns sidor hos mig som en människa som trodde att det fanns något att rädda i världen, som trodde att det fanns någon mening, någon poäng, antagligen hade bestämt sig för att arbeta bort. Men inte jag. Ibland upptäcker jag hurpass känslokall jag är för vissa saker och det gör mig lite ledsen. Jag blir ledsen för att jag tror att det enda sättet vi kan värdera saker på är genom känslor, det enda egentliga värdet som finns är vad vi känner. Känner jag ingenting för något jag borde känna något för så betyder det att jag har förlorat (förmågan till) något potentiellt värdefullt. Å andra sidan; alla andra dagar blir jag arg, förnedrad och ledsen för att jag känner för mycket, för att folk och saker kommer åt mig. De dagarna dominerar, de är flest. På gott och ont. Jag spenderar bra mycket mer tid med att älta något eller någon som har kommit åt mig och sårat mig än jag spenderar tid med att gråta över att jag inte tycker synd om djur i köttindustrin, barn i afrika, hemlösa narkomaner, ensamma tanter, radiakskadade katter eller what have you. Jag är arg över att någon har sårat mig mycker mer, längre och oftare än jag känner något annat. Oftast. Den senaste tiden har jag ändå haft mycket andra, mer positiva känslor, vilket väl gjorde det här lilla fallet ner i mörkret lite smärtsammare. Men det är nog över till imorgon. Iallafall den delen jag själv kan påverka, i mitt huvud. Ute i världen är ju allt som vanligt, dvs kaos och kris. Och jag vet att jag kommer hamna i kläm under den här krisen. Och jag vet inte vad jag kan göra åt saken. Det är nog min största källa till ångest, precis som det alltid har varit.

Vet ni vad den utlösande faktorn till det här var? En kärring som bad mig sluta låta i tvättstugan. Jag var dryg och kall mot henne, nära nog otrevlig och ändå var det jag som känner mig sårad och förnedrad. Skrattretande.