"Some goddamn point a man's due to stop arguing with his-self and feeling twice the goddamn fool he knows he is..."

"... 'cause he can't be something he tries to be every goddamn day without once getting to dinnertime and fucking it up."

Av någon anledning, jag vet faktiskt inte vilken, så är jag väldigt ointresserad av omvärlden nu. Jag läser inga bloggar, jag läser inga tidningar, jag kollar inte på nyheterna, jag har ingen lust att kommunicera något med någon. Trots det så fylls mitt huvud med bra prylar jag tänker att jag borde skriva om här men jag finner inte den ro som skulle behövas. Tankarna är extremt välformulerade och på många sätt är jag högt upp på en mental formkurva, men allt är extremt flyktigt. Mer så än vanligt. Inget, inte ens en sådan sak som att höra av sig till nära och kära lyckas hålla sig kvar i mitt huvud någon längre tid och när själva akten i sig är redo att utföras ställer sig mitt jag frågande inför vad akten egentligen ska fyllas med.

Ja, precis... Där dog det resonemanget också.

Jag har, som så ofta förr, kommit till ett stadium där jag tittar på mig själv i spegeln och inte ser vad jag vill se. Fast jag vet inte vad jag vill se istället. Jag ser bara begränsningarna i spegeln. Jag ser mig själv och undrar vem det är jag tror att jag lurar och varför. Det spelar ingen roll. Min enda tröst är att bära saker som folk inte fattar hur det ska se ut.

Jag är så trött på mig själv. Det är tur att konsten finns. Hatiskt, misantropisk konst. Läsa "Mörkrets Hjärta" och lyssna på Wolfpack och röka med neddragna gardiner. Hoppas att man kanske, både fysiskt och rent metaforiskt, skulle kunna dra upp dem imorgon. Men nej, det blir väl som vanligt. Sitta på tunnelbanan och inte vara säker på om folk i mig ser ett osäkrat vapen eller en clownnäsa. Åka till ett jobb som hånar mig genom att finnas. Veta att världen kan försvinna under mina fötter precis när som helst. Skita i att äta något riktigt en dag till.

Det sjuka är att jag inte ens känner mig särskilt deppig eller nere. Jag känner mig klarsynt och ensam. Det jobbiga är att jag vet att det mycket väl kan vara början på något lite jobbigare. Vi får se. Jag har ett hum om vad som behöver göras (det här kan mycket väl vara en del av det). Frågan är om jag har orken. Orken att bryta ner mig själv igen. Att bryta ner mitt "Acta non verba"-resonemang. Ett problem till är att jag inte vet VAD som ligger bakom det här. Grundproblemet. Om det finns något. Det kan ju också ha att göra med att jag har druckit för mycket under för lång tid och att min seratoninhalt är helt ur balans. En vit månad, kanske?

Jag vet inte. Jag är bara lite ofokuserad på allt. Och den här bloggen blev just vad det var meningen att den inte skulle bli, men jag är inte förvånad. Sådana här saker har en förmåga att börja leva sitt eget liv och vad vore väl poängen med att skapa något om det inte gjorde det?

Arg. Bara sådär i största allmänhet. Känner ilska och hat och avsky och frustration bubbla upp i halsen som någon form av jävla halsbränna. Adrenalinet börjar pumpa så fort jag tänker på något annat än praktiska göromål eller dödar hjärnan med TV. Önskar att hela mänskligheten var samlad i en person som stod på knä framför mig. Folk fattar inte. Människor fattar inte. Ge dig inte in på saker du inte vågar dra till sitt logiska slut. Konsekvens.

Ska försöka sova nu. Sluta svamla.

H A T E T

Min kärlek till Venom måste vara välkänd vid det här laget, speciellt med tanke på vad bloggen heter och vad adressen hit är. Gissa hur jag mår efter att ha snubblat över det här:

Någon måste dö. Så är det bara. Jag vet inte riktigt vem, men någon måste dö. Jag vet inte vad som är värst; att en stylist satte på honom den här tröjan eller att han valde att ha den på sig själv för att han gillar Venom?

Håll till godo

Jag kommer att besöka Hednaland (dvs Skåne följt av Örebro) i en veckas tid. Därför kommer jag inte uppdatera här eller någon annan stans i någon större utsträckning. Medans ni saknar mig så kan ni ta och titta på Bone Awl's live videos från Philadelphia 23/6 i år.
Ett av världens kanske bästa band. Inte ett av de snyggaste banden, dock. Men i den miljön de spelar och med den intensiteten så förlåter jag dem.

Syns och hörs om drygt en vecka. Om jag överlever.

Och tack till de (den) tappra fåtal som orkar läsa och kommentera den här bloggen, och som är skälet till att jag kan länka till den där Bone Awl-videon. Det borde ligga en rätt schysst Bone Awl-tröja uppe på eBay i detta nu.

Show Me The Face Of Uttermost Madness

Jag gillar folk och saker som är fel. Som sticker av. Som är fula. Som är extrema. Framförallt extrema. Kanske. Jag vet inte riktigt varför. Någonstans i mig finns en förväntan och en tro på att de människorna och de sakerna är mer äkta. Att någon som har valt att leva sitt liv på ett sätt som sticker av från normen är mer av en människa. Eller kanske på ett beundransvärt sätt, är mindre av en människa. Jag vet inte. Jag finner dem ofta intressantare, men det kanske är en synvilla.

På sistone har jag dock haft lite funderingar över det här. En av dem är att man blir hemmablind. Helt plötsligt är man i en situation där man faktiskt träffar folk som på allvar tycker att det finns saker som RÄTT och FEL huggna i sten. Där folk faktiskt blir rädda eller stötta eller äcklade för olika estetiska uttryckssätt. Eller där det tror att uppskattningen för en sak säger något om vem man är på ett annat plan. Eller vad som helst. Man tappar lite spärrar. Kanske spärrar som egentligen inte är verkliga eller bra eller nödvändiga, men som ändå markerar någon slags gräns mellan en själv och världen. Och helt plötsligt har man klirrat den och man märkte det inte ens. Man går runt och tänker att man är som alla andra och sen helt plötsligt inser man att så är det inte. Det man tycker är harmlöst eller kanske vackert ligger HELT bortom fattningsförmågan för andra. Så långt bort att man verkligen knappt hittar varandra. Fast så är det väl för alla på ett eller annat sätt, så jag ska väl inte tro att jag är så jävla speciell. För det är jag ju inte. SÅ extrem och konstig är jag ju definitivt inte.

En annan fundering är att man/jag söker sig till sånt för att inte behöva tänka på min egen personlighetsutveckling. Man utvecklar någon form av nöderihobby och pressar någon form av gränser framför sig så man inte behöver bry sig om sig själv och vad som faktiskt rör sig inom en.

Dessa funderingar parat med en del moraliska/filosofiska funderingar angående begrepp som rätt och fel, ont och gott osv. har de senaste veckorna och månaderna gjort mig... Hård men skör till sinnes. Smått aggressiv och ganska konfrontativ. Utan att egentligen kanske vilja det. Jag lackar, helt enkelt. Och kör på det hårda sättet, eller vad man ska säga. Med det här, eller på grund av (jag vet inte) har en känsla av isolering (med stor rätt, säkerligen) infunnit sig. Vad vill jag ha sagt med det här? Inte så mycket, egentligen. Inte mer än att jag är i ett litet och till stor del självgrävt hål som jag måste ta mig upp ur. Och jag är ledsen om jag är lite fjär, avvisande eller på andra sätt en pain in the ass under tiden. Med lite tur tar jag mig ur det snart. Antagligen. Det är inte helt själsligt upplyftande att tänka som jag gör hela tiden. Men på sina sätt givande.

Så var man helt plötsligt 27

Jag fyllde nyss år. Igår, faktiskt. Fast jag firade den i förrgår. Picknick + fest. Sjukt lyckat, sjukt kul och utan några större missöden. Inte ens ett krossat glas. Inget bråk. Jag tror att min något burdusa fyllehumor kan ha fått ett visst utrymme, men jag är inte säker. Kvällen blev något luddig. Nåja, jag hade väldigt roligt iallafall, trots långa promenader och så. Jag hoppas verkligen att mina gäster hade trevligt också, trots platsbristen hemma hos mig och Fiat.

Sen fick jag så många tuffa saker så jag är helt överväldigad (en tatuering, massa sprit (Pimms, vit rom, tre flaskor vin, presentkort på systemet + ngn form av flaska till tror jag), 'Att hata allt mänskligt liv', ett par riktigt trevliga skoblock (de passar perfekt i ett par av mina Mentor-skor), en Tribulation-LP, en Stench-7", en Jonah Quizz-samling, en 1982-samlingsskiva, 'Det grymma svärdet' #4, en bok om Jack the Ripper, en Deadwood-box på väg och säkert ett gäng saker jag för tillfället glömt bort eller bestämt mig för att inte nämna) och bäst av allt var att J + norsk roomie hade bestämt sig för att besöka Stockholm över dagen, bara sådär (de bor alltså i Stavanger och det ligger 14 timmars bilfärd västerut.).

Poängen med det här inlägget? Jag hade jävligt roligt och hoppas att mina gäster gick därifrån fulla och glada. Bilder kommer kanske senare.

...Of Doom...

"ALLA katter heter "Church" å ärom inte ondskefullt grå från början så åker sprayburken fram. Ungefär som getter, heter alltid "Första, bästa" å ärom inte gula åker sprayburken fram."

-Jowan

Sanningssägare

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag anade alltid att Knugen var ansvarig för amfetamininförseln i Sverige. Vet dock inte riktigt hur jag ska ställa mig till att kungen ska vara Satansdyrkare, ritualmördare och människoköttätare men det är nog inte omöjligt alls. Det låter troligt.

Kali-Ma!

Hittade just upp en intervju med nya semifavoritbandet Teitanblood där de på så många sett verkligen slår huvudet av spiken när det gäller det esoteriska och ockulta inom de extremare formerna av hårdrock. Läs mer här.

Fick för för första gången övrigt se bilder på Bone Awl igår. Depressing shit. Jag hade förväntat mig fula och nördiga amrisar, men... Nåja, ni ska få se dem så fort jag orkar skriva ett lite längre inlägg.

Såg även 'The Wrestler' igår. Bölfest deluxe. Fyfan. Sjukt vacker och sjukt sjukt sorglig. Så bra filmad och så mycket detaljer som bara gjorde att ångesten, tröttheten och sorgen kom krypande. Som att Mickey Rourke stönar, flämtar och andas tungt prick hela tiden vilket bara ger en känslan av att inte kan få i sig tillräckligt med syre för att försörja sin stackars trötta sargade kropp. Som att det finns något väldigt vackert och poetiskt i wrestling, i det faktum att det är smärta och blod och våld enbart för publikens nöje, utan att artisterna/idrottsmännen någonsin egentligen få reda på vem som egentligen är bäst. Som i det faktum att de gör sig illa för publikens skull, för publikens nöje. Som i att det faktiskt är gladiatorspel på riktigt. Ingen tävlan, bara blod och våld för underhållnings skull.

Naturligtvis går det att betrakta Randy 'The Ram' som en sorglig förlorare, men jag tycker att det finns något stolt och vackert hos honom också. Livet kommer gå hårt åt oss alla, men med lite tur hamnar man i en situation där man faktiskt kanske kan bli något mer. Där smärtan kanske kan vara värd något i det längre loppet. Där du kanske dör för tidigt och ditt liv är en sorglig pöl blöt skit men där ditt dödsögonblick ändå är vackert på något sätt. För sista scenen i 'The Wrestler' (även om vi inte vet precis vad som händer) är på samma gång som den är fruktansvärt sorglig även oerhört vacker. Eller som Blitz skaldade en gång i tiden: "Never surrender, never give in, never let the enemy win!" Dö som du har levt.

Om man ser objektivt på hela grejen är The Ram naturligtvis en feg jävla idiot som har förstört sin kropp, sitt liv, sin dotters liv och sina chanser till lycka på att blöda för andras nöjen och helt enkelt inte vågar ta den svåra osäkra vägen till något som kanske skulle göra honom lycklig. Han orkar inte jobba på det. Men som han själv säger i filmen: "The only place I get hurt is out there. The world don't give a shit about me." Vem av oss har inte handlat så och vilka är vi att förneka någon rätten att välja sitt eget liv? Att låta en trött gammal man må bra på det enda sättet han fortfarande kan och orkar?

Det finns något väldigt vackert i att böja sig under sitt öde. Att leva ut konsekvenserna av sina handlingar till det yttersta. Samtidigt som det även kan vara en feg väg ut.

Sjukt bra film, i vilket fall som helst. Har nästan börjat gråta ett flertal gånger när jag har skrivit det här.

Inte bara för LOTR-fans

Saxat från eminenta Copyriot, som rapporterar från Almedalen:

"Vi smög upp för trappan och hamnade i ett lajvrollspel i borgerlig salongsmiljö, där en liten handfull lajvare spelade rollen av borgerlig intelligentia, levandes det goda borgerliga livet. Vi flydde."

Ja, se på fan. Dom finns överallt.

Stopp och belägg!

Nu är fan spenderbyxorna totalt av. Jag tänker fan knappt köpa mat i framtiden.

Black Metal Gods

Ramlade över den här gamla Kerrang!-serien:

Thor vs. Cronos, alltså. Såklart.

Den rafflande upplösningen finner ni här.

Min iPod har givit sig iväg på villovägar. Helt sjukt obra. Nu måste man ju stå ut med omvärlden när man ger sig ut i den.