"Some goddamn point a man's due to stop arguing with his-self and feeling twice the goddamn fool he knows he is..."

"... 'cause he can't be something he tries to be every goddamn day without once getting to dinnertime and fucking it up."

Av någon anledning, jag vet faktiskt inte vilken, så är jag väldigt ointresserad av omvärlden nu. Jag läser inga bloggar, jag läser inga tidningar, jag kollar inte på nyheterna, jag har ingen lust att kommunicera något med någon. Trots det så fylls mitt huvud med bra prylar jag tänker att jag borde skriva om här men jag finner inte den ro som skulle behövas. Tankarna är extremt välformulerade och på många sätt är jag högt upp på en mental formkurva, men allt är extremt flyktigt. Mer så än vanligt. Inget, inte ens en sådan sak som att höra av sig till nära och kära lyckas hålla sig kvar i mitt huvud någon längre tid och när själva akten i sig är redo att utföras ställer sig mitt jag frågande inför vad akten egentligen ska fyllas med.

Ja, precis... Där dog det resonemanget också.

Jag har, som så ofta förr, kommit till ett stadium där jag tittar på mig själv i spegeln och inte ser vad jag vill se. Fast jag vet inte vad jag vill se istället. Jag ser bara begränsningarna i spegeln. Jag ser mig själv och undrar vem det är jag tror att jag lurar och varför. Det spelar ingen roll. Min enda tröst är att bära saker som folk inte fattar hur det ska se ut.

Jag är så trött på mig själv. Det är tur att konsten finns. Hatiskt, misantropisk konst. Läsa "Mörkrets Hjärta" och lyssna på Wolfpack och röka med neddragna gardiner. Hoppas att man kanske, både fysiskt och rent metaforiskt, skulle kunna dra upp dem imorgon. Men nej, det blir väl som vanligt. Sitta på tunnelbanan och inte vara säker på om folk i mig ser ett osäkrat vapen eller en clownnäsa. Åka till ett jobb som hånar mig genom att finnas. Veta att världen kan försvinna under mina fötter precis när som helst. Skita i att äta något riktigt en dag till.

Det sjuka är att jag inte ens känner mig särskilt deppig eller nere. Jag känner mig klarsynt och ensam. Det jobbiga är att jag vet att det mycket väl kan vara början på något lite jobbigare. Vi får se. Jag har ett hum om vad som behöver göras (det här kan mycket väl vara en del av det). Frågan är om jag har orken. Orken att bryta ner mig själv igen. Att bryta ner mitt "Acta non verba"-resonemang. Ett problem till är att jag inte vet VAD som ligger bakom det här. Grundproblemet. Om det finns något. Det kan ju också ha att göra med att jag har druckit för mycket under för lång tid och att min seratoninhalt är helt ur balans. En vit månad, kanske?

Jag vet inte. Jag är bara lite ofokuserad på allt. Och den här bloggen blev just vad det var meningen att den inte skulle bli, men jag är inte förvånad. Sådana här saker har en förmåga att börja leva sitt eget liv och vad vore väl poängen med att skapa något om det inte gjorde det?

Arg. Bara sådär i största allmänhet. Känner ilska och hat och avsky och frustration bubbla upp i halsen som någon form av jävla halsbränna. Adrenalinet börjar pumpa så fort jag tänker på något annat än praktiska göromål eller dödar hjärnan med TV. Önskar att hela mänskligheten var samlad i en person som stod på knä framför mig. Folk fattar inte. Människor fattar inte. Ge dig inte in på saker du inte vågar dra till sitt logiska slut. Konsekvens.

Ska försöka sova nu. Sluta svamla.