Inter solar message broadcasted

Det finns för tillfället inget internet på hemmafronten. Hence the sporadiska uppdateringars. Jag har dessutom viktigare saker att skriva på, OM jag skulle ta mig i kragen och börja skriva på dem. I övrigt är jag på underligt humör, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Antisocial men ändå sugen på att träffa folk. Bara lite skumt. Konstigt beteende.

Jag antar att alla såg Skräckministeriet och intervjun med Watain igår? Ganska trevligt att man gör en sådan intervju på ett så odömmande sätt och på ett så... Ett sätt som inte känns tabloidpress. Där man faktiskt tar bandet/musiken/upplevelsen/filosofin som något värt att ta på allvar och värt att respektera. För dom av er som inte fick ert lystmäte där och då så hittade jag det här:

Alltså, ja.

Jag har för övrigt sökt in till typ varenda lärarutbildning som finns på SU. Nästan.

Sen så har jag, min vana trogen, naturligtvis hittat ett par (för min budget) dyra klädesplagg jag vill köpa. Antingen en olivgrön Alpha MA-1 jacka eller ett par svarta chelsea boots med brogue-mönstring (eller vad man nu ska kalla det). Det är väl lite som att fråga sig "ska jag äta lax eller Ben & Jerrys?" om man nu ska göra en jämförelse, men sån är jag. Vissa skulle säga schizofrent, jag säger eklektiskt. Eller så håller jag i stålet och jagar billiga saker på eBay.

Nåja. Det är just nu inte aktuellt att köpa något av det. Och hur som helst så ligger SIXX-skivan ("...a sound reminiscent of Joy Division, Bauhaus, Sisters of Mercy, and Samhain" och det gillar man ju.) som släpptes för några dagar sedan högst upp på inköpslistan. Med lite tur så hinner CD-versionen komma ut och LP-versionen inte ta slut lagom till att jag har råd att beställa grejer. Kanske t o m hinner knipa en die hard-version, även om jag av ren princip har svårt för sådana.

My God Bleeds Black Blood

En liten liten filmsnutt blev just skickad till mig från en av de ansvariga för förra fredagens kalabalik. Det kanske inte säger så mycket om de i mina ögon uppenbara musikaliska kvalitéerna, men förhoppningsvis lite om den utstrålning och den atmosfär som skapades den kvällen.

För övrigt så visade det sig att det fanns en poäng med min Aghorijämförelse.

Och som lite extra grädde på moset så får ni här en video med superba och närbesläktade In Solitude:

Menvafan

Jag orkar inte ta tag i livet nu. Jag borde göra det, för något kommer säkert strula till sig vilket alltså kommer leda till totalstress och eventuellt misslyckande, men jag orkar inte. "Varför göra idag det man kan skjuta upp tills imorgon?" I mitt fall blir det snarare "varför göra imorgon det du kan skjuta upp ännu längre?"

Tråååk.

Gangster of Love

Här är mitt försök till att se ut som den undangömde, homosexuelle medlemmen av familjen Corleone, alternativt en fjolligare medlem av Tony Montanas posse. Man får välja själv. Jag och den här kavajen har länge haft ett lite speciellt förhållande. Det är nog den kavaj som sitter bäst på min späda lekamen, med ärmhål så tajta/smala att det nästan blir obekvämt med skjorta under. Figursydd med tydlig midja, svart och i mohair så den skrynklar sig inte så lätt. Den har även en hyfsat grov yta, vilket i min värld är väldigt positivt. Den känns hyfsat rejäl, och det är bra. Problemen är dock (som syns på bilden) de extrema jävla slagen, som nästan sträcker sig ut till ärmsömmen. Absurt vida. Men det funkar fint med de här skjortorna, när man har såpass "dålig" smak att man har skjortkragen utanpå kavajkragen. Och det har man ju när man vill se lite extra arrogant ut (och jävlas lite med anhängare av den klassiska stilen.).

Fast man kommer ju inte undan att man ser ut som en inte så hård kokainlangare från sjuttiotalet, alternativt fransk idiot, alternativt någon form av discofjolla. Men jag tycker att jag väger upp det med min inneboende manlighet och råhet, som ju formligen väller över i parti och minut. Faktum är att det nog nästan är bra att jag bejakar mina mer extrema fåfängligheter, annars kanske kvinnfolk och homofiler skulle explodera av den oöverträffade blandningen av min djuriska utstrålning och manliga utseende.

Det här är för övrigt väldigt mycket av en budgetoutfit, kom jag på på väg hem från jobbet. Det dyraste jag har på mig är nog frisyren.

Sick Boy

Sedan i tisdags ser jag ut ungefär såhär:Ansvarig för frisyren är Magnus på Blow Out. Ett besök rekommenderas. Han hade antingen en jävla tur eller så är han sjukt skicklig (och jag väljer att tro på det senare alternativet) eftersom han fick till en frippa som verkligen passar mitt ansikte och både känns och ser ut som att jag alltid har haft den. Rätt billigt var det också och fort gick det. Runt en timma tog det att reducera mitt stolta hårsvall till det ni ser på bilden. Ett riktigt bra val från min sida må jag säga. Trots att jag var mer nervös inför det här än jag var för att tatuera mig nu senast.

Jag har dessutom två par nya glasögon, där ett par är exakt likadana som de gamla och ett annat par är förvillande lika det gamla paret. Jag har alltså två par nästan exakt likadana glasögon. Allt för att matcha alla mina nästan identiska skor och hårdrockströjor.

Idag fick jag mina skjortor från TM Lewin. De är en svart och en vit från John Francombes Rovereto-linje. Vad ska man säga? Jag har ägt dem i typ en kvart, men tyget känns helt fantastiskt, och det är väl det största pluset. Passformen är helt OK. Något snäpp större än TSFs extra slim fit i samma storlek. Kanske lite väl vida ärmar, men det funkar. Det absolut största aber jag har (men det kan mycket väl vara ett plus när jag har vant mig vid det) är kragen. Längsta snibbarna på den här sidan Goodfellas. Vem vet, det kanske funkar när jag har vant mig vid dem och de inte längre är skadade av frakten (nu stor de nämligen ut från bröst och hals), och med lite tur så krymper ärmvidden och kanske även bröstvidden lite lite. Har inte känt riktigt på ärmlängden men den är inte för kort iallafall. Kort sagt så känns de som ett jävla kap för 25 GBP styck, men jag hade nog aldrig betalat de 85 GBP som originalpriset påstås vara. Men när det är rea (vilket det är väldigt ofta/alltid, på ett eller annat sätt) så är det bara att slå till. Nu har de mest lite obskyra färger och mönster, men jag kommer nog beställa fler enkelfärgade skjortor därifrån och från den linjen när tillfälle ges till samma fantastiska pris. Eller så kanske jag beställer en vit skjorta med rosa paisleymönster. Jag är faktiskt lite sugen, även om jag nog är för feg för just det mönstret och nog istället skulle satsa på det här mönstret. Undrar om mönsterpassningen verkligen är lika bra i verkligheten som på bild?

Jaja. Nu ska jag spela TV-spel och ha ångest.

EDIT: OK, jag har hittat en grej att gnälla på när det gäller skjortorna. Knapparna är inte schyssta alls. Tjocka och klumpiga. Nästan exakt sådana som H&M har på sina billighetsskjortor. Inte OK. Under nästa vecka så är det jag som nördar loss bland Sthlms knappaffärer. Hittade dock ett plus för skjortorna: delat ok. En inte helt nödvändigt grej för en skjorta som inte är skräddarsydd, men fint ändå.

Gods Of War

Blasphemy spelade i Montreal i lördags. Här är några videos.



Bonus: Rok från Sadistik Exekution blir intervjuad i australisk TV 1986.

It's poison

Jag är så trött på att folk är så fula. Inte nödvändigtvis på ytan, utan bara grova opoetiska och fula i själen. Oattraktiva. Ingen poesi i själen.

Det är en ful och oattraktiv tid vi lever i. Det är väl det som är problemet med friheten. Människan är en grov och ogin varelse. Följaktligen blir hon bra på att sprida det när hon får friheten att göra det. Å andra sidan så får jag friheten att sprida mitt gift också.

Ozymandias

I met a traveller from an antique land
Who said: Two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert. Near them, on the sand,
Half sunk, a shatter'd visage lies, whose frown
And wrinkled lip, and sneer of cold command
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamp'd on these lifeless things,
The hand that mocked them and the heart that fed.
And on the pedestal these words appear:
"My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!"
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare,
The lone and level sands stretch far away.

-Percy Bysshe Shelley


Någon gång vill jag besöka Egypten. Besöka Karnak, Luxor och Konungarnas Dal.
Någon dag vill jag besöka Mesopotamien. Besöka Ur och Babylon och de andra gamla städerna.

Only Death Is Real

I fredags såg jag Invidious. Den första tanken jag fick när jag såg dem var "dödsdyrkan" för det var så de såg ut, betedde sig och lät. Inte som djävulsdyrkare och inte heller som motsatsen, dvs någon form av godhjärtat dödsmetallband. Det var som en dödsdyrkansrit. Som att en gäng från aghorikulten helt plötsligt bestämde sig för att Death Metal var bästa sättet att på ett konstnärligt sätt utforska Döden, både rent spirituellt såväl som estetiskt/konstnärligt. I en serietidning jag en gång läste (som jag nu har glömt namnet på, men kan det ha varit 'Death'?) fanns en grupp av degenererade men västerländska ghüler (i brist på bättre uttryck) som kallade sig "Cirque des Necrovores." Gravskändare och likätare, vars enda mål var att genom förtäringen av de döda lära känna och övervinna döden. Dock tror jag inte att Invidious mål är att övervinna döden på något sätt.

Min andra tanke var "vilda hundar", för att det var lite så interaktionen mellan band och publik fungerade. Som två flockar med vilda hundar, uthungrade och stressade, möts för första gången. En i sanning aggressiv atmosfär, på helt rätt sätt.

Jag har bara sett två andra band som har ingivit mig med samma känsla av att jag verkligen har bevittnat något speciellt, något religiöst, något där musiken och framträdandet jag får bevittna är det minsta som försiggår och det är Watain och Sunno))).

En längre recension kommer förhoppningsvis skrivas ner och publiceras någon helt annan gång någon helt annan stans, tillsammans med lite andra texter. Mer info om detta kommer när denna eventuella publicering blir aktuell.

Neolithium och Morbus Chron var också duktiga och fotografiet är taget av (och snott från) Lisa Dahlqvist.