I fredags såg jag
Invidious. Den första tanken jag fick när jag såg dem var "dödsdyrkan" för det var så de såg ut, betedde sig och lät. Inte som djävulsdyrkare och inte heller som motsatsen, dvs någon form av godhjärtat dödsmetallband. Det var som en dödsdyrkansrit. Som att en gäng från
aghorikulten helt plötsligt bestämde sig för att Death Metal var bästa sättet att på ett konstnärligt sätt utforska Döden, både rent spirituellt såväl som estetiskt/konstnärligt. I en serietidning jag en gång läste (som jag nu har glömt namnet på, men kan det ha varit 'Death'?) fanns en grupp av degenererade men västerländska ghüler (i brist på bättre uttryck) som kallade sig "Cirque des Necrovores." Gravskändare och likätare, vars enda mål var att genom förtäringen av de döda lära känna och övervinna döden. Dock tror jag inte att Invidious mål är att övervinna döden på något sätt.
Min andra tanke var "vilda hundar", för att det var lite så interaktionen mellan band och publik fungerade. Som två flockar med vilda hundar, uthungrade och stressade, möts för första gången. En i sanning aggressiv atmosfär, på helt rätt sätt.
Jag har bara sett två andra band som har ingivit mig med samma känsla av att jag verkligen har bevittnat något speciellt, något religiöst, något där musiken och framträdandet jag får bevittna är det minsta som försiggår och det är Watain och Sunno))).
En längre recension kommer förhoppningsvis skrivas ner och publiceras någon helt annan gång någon helt annan stans, tillsammans med lite andra texter. Mer info om detta kommer när denna eventuella publicering blir aktuell.
Neolithium och Morbus Chron var också duktiga och fotografiet är taget av (och snott från) Lisa Dahlqvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar