Såg just en dokumentär om Hunter S. Thompson. Jävla snygg man, på ett ganska absurt sätt. Imponerande liv. Framförallt att så mycket av det han gjorde och det han var var HANS val. Man kan tänk att han gjorde många människor väldigt illa, men man kan även tänka att för honom var det nog svårt att inte göra det. Jag kan tycka att han betedde sig som en idiot ibland, men å andra sidan så respekterar och uppskattar jag honom väldigt mycket just för att han valde att vara en idiot just då och det faktiskt var hans val. T o m självmordet. Det var kanske inte rätt, det var kanske inte smart, men det var hans val. Förstår ni vad jag menar? Jag skulle kunna dra paralleller till Paradise Lost här ("All is not lost, the eternal will and study of revenge, immortal hate and what else is not to be overcome? That never shall His wrath or might extort from me." om jag minns rätt) men jag kommer nog inte ge mig in djupare i det.
Av någon anledning så kom jag att tänka på Jon Nödtveidt när jag tittade på dokumentären. Don't ask me why. I postbakfyllan så tror jag att jag på något sätt såg någon form av paralleller i deras liv. Eller så var det för att de hade liknande frisyrer.
Och apropå ingenting alls så börjar jag fundera på om jag har någon form av moralisk kompass alls. Dopaminbristen som talar, men ändå. Ibland måste man ha sönder sig själv för att kunna bygga något starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar