Den växer på en, det gör den faktiskt.

Framförallt för att sångerskan ser så läskigt genuint jävla skitförbannad ut.

UNDERGÅNGSCOUNTRY

Leroy Virgil från Hellbound Glory sjunger om samtiden. ALLA måste titta/lyssna för det här är så jävla fantastiskt bra, och jag tror att om man inte gillar genrebenämningen undergångscountry så kanske genren dödsblues ligger närmare. Eller nått. Lyssna, hursomhelst. Och dyrka.

Five Empty Chambers

"Five Empty Chambers" - by Jay Berndt from Rusty Knuckles on Vimeo.

Tyckte man att det här var ganska bra så kan man hitta mer här.

“I want to burn, give me the funeral pyre
Long was life, but my life’s waking short
The highest of my father’s sacraments
To climb towards heaven on a towering flame
And scream out the injustice by which
My nation with fiery iron was beset and slaughtered”

Chemical Warfare

Har lagat chiligryta till familjen. Den var inte särskilt stark, men den känns på ganska många ställen i kroppen. Mycket gott blev det iaf, även om det kändes som att något fattades.

Känns som att det är en glasskiva mellan mig och allt. Det var väldigt länge sedan jag hade den känslan, på det här sättet. Hoppades att jag skulle slippa den, men inget är ju som bekant för evigt.

Någonstans i bakgrunden av det här ligger en form av ensamhet. En ensamhet som inte bara är alla andras fel. Så är det. Eller kanske isolering av något slag. Ett mentalt avstängande. Har väl med de här skuldkänslorna jag lider av och det faktum att jag nog har ganska stor och instabil hybris. Jag är ju rätt ofta övertygad om att jag är den intelligentaste människa jag träffat och det gör ju inte alla misslyckanden särskilt lätta att ta. De är ju liksom bara mitt eget fel.

Jag vet inte. Är för trött för att analysera mig själv. Kommer dock inte kunna somna lätt.

Är ni väldigt besvikna på mig?

Skyll dig själv

Jag vet att det var min idé men jag känner mig inte alls peppad på att åka ut och träffa släkt och familj imorgon. Jag vill mest sitta hemma och sura. Ofint av mig, jag vet. Det var ju jag som kom på't och lillebror fyller ju ändå år alldeles i närheten där (vi brukar oftast fira våra födelsedagar på den helg som ligger mellan dem), men jag vet inte. Känner mig jävligt folkskygg och ovälkommen överallt. Så fort jag är ute bland folk så kryper det i kroppen på mig och jag blir helt rastlös och får någon form av stressångest. Parat med detta en känsla av skam och skuld. Det finns alltid något annat jag hellre borde göra. Något viktigare. Något som gör att jag inte är en besvikelse.

Ganska tröttsamt. Är det så hemskt? Är jag så hemsk? Någonstans misstänker jag att jag är lite halvpåväg ner i någon form av depression. Hoppas bara att sommaren tar slut innan den knoppar upp ordentligt. Vore lite jobbigt. Jag tenderar ju inte att bli mindre instängd och asocial när det blir så.

Jaja. Det ger sig och är inte särskilt farligt. Däremot är den där oron irriterande som fan. Löjlig och irriterande.

Jag är så himla trött på att känna att jag alltid lever precis på gränsen till vad jag klarar av, om ni förstår vad jag menar.