OK, en av uppsatserna börjar eventuellt ta sig. Jag försöker bevisa att kursboken vi använder har lite fel när den förklarar hur det där med identitetsskapande hos fiktiva karaktärer funkar, men någon sorts stöd i meinongiansk objektteori (asså, ja. Det finns på riktigt.). Går sådär. Mycket citat iaf. Men jag kommer nog ha något att lämna in och något som är en hyfsad idé. Däremot kommer nog kritiken att kunna vara något i stil med "om du hade läst resten av vad han hade skrivit i boken, sisådär hundra sidor senare, så hade du sett att han hade löst det här problemet" eller något liknande. Men vafan. Något måste ju in och hellre misslyckas magnifikt och ambitiöst än att misslyckas utan att ens ha försökt. Tänkt om jag kunde resonera så när det gäller allt annat jag misslyckas med för att jag inte ens vågar försöka och misslyckas?

Fick för övrigt tillbaka en gammal uppgift idag och fick ett inte helt lysande betyg på den och jävlar vad jag håller med om det. OK att jag var rätt stressad och trött när jag skrev den och att den t o m kom in för sent men ändå... Det är inte OK att helt plötsligt ba referera till Anais Nin och vad hon tycker i en text utan att nämna vilken text man norpat det ifrån och sådär. OK att jag inte tänkte på att jag blev inspirerad av Deleuze och vadhannuheter eller Barthes och därför inte hänvisade till dom (även om jag tycker att Barthes 'the death of the author' har blivit ett så allmänt koncept att man inte borde behöva göra det), men när det gällde Nin... Vad fan tänkte jag på? Jävligt klumpigt och jävligt onödigt. Nåja, resonemanget var uppskattat iaf. Alltid något.