Har inte längre något att tillföra

förutom att det jag trodde kunde vara magkatarr/magsår i vardande försvann (nästan lite deppigt för det hade på sitt sätt varit skönt att få någon form av kvitto på att man faktiskt stressar lifvet ur sig (mer än att min jävla hårbotten beter sig mer sepe än typ ever before)) och istället ersattes av mancolden från hell. I övrigt är jag precis lika misslyckad och ännu fattigare än tidigare. Jag har sen senast inte ens lyckats läsa ens en av Ligottis noveller.

Men Fisen är världens bästa människa och han finns i mitt liv. Om jag misslyckas med allt annat än att vara en bra far... Det kan vara värt det, alltså.