Back at it again

Magisteruppsatsen ska som bekant handla om Blood Meridian, men jag tog ju lite "paus" i ett halvår. Tänkte att det är dags att göra något åt saken och läsa de böcker av McCarthy jag inte läst än, för att få upp farten lite (och för att jag inte riktigt pallar vare sig Blood Meridian eller Suttree just nu).


Köpte böckerna för tre timmar sedan och har redan tagit mig igenom halva Child of God. Så lätt var INTE Blood Meridian första gången jag läste den.

-Penitenziagite!

Livet är som en hästsko

Öppet i bägge ändar och hårt däremellan.

Dagens sensmoral verkar vara att inget gör det lättare.


-Penitenziagite!

Jag och avkomman

-Penitenziagite!

Ett visst mått av kreativitet har infunnit sig

Vi får se hur det utvecklar sig. Min kreativa ådra har efterfrågats från ett par olika håll. Vi får se vad jag kan bidra med. Jag tänker mig att det kan bli bättre både med övning och av att intellektet får sätta fart igen. Hursomhelst är det smickrande att folk har någon form av förtroende för mig, och chansen att kunna föreviga en bit av sig själv är tilltalande (i vilken lite form det än vara månde). Det man gör finns ju inte förrän det har setts, eller hur?

En sån dag.

Misantropi och död idag. Inte helt lättförklarligt. Eller det kanske är det det är. Vanligtvis brukar jag tycka att det är kul att jobba. Idag var det hemskt, av någon anledning. Det kan ha att göra med att jag började tidigt. Det kan ha att göra med att min arbetsuppgift försvann så jag fick improvisera mig fram. Det kan ha att göra med morgondagens frukostmöte (inkl frukost. Aldrig ett bra tecken. Det kan ha att göra med att jag är jag. Jag vet inte. Just nu sitter jag bara och tänker på all skit som har hänt, all som ska hända (nästan bara materiell, dvs jag oroar mig för vart pengarna ska komma ifrån, men även att jag återigen ska bli ett akademiskt misslyckande) och det är inte så peppande. The upside är dock att jag (återigen) inser att det enda jag bryr mig om på riktigt är människorna runt mig, och då Fiat och Fisen i synnerhet.

Nåja.


-Penitenziagite!

Klasskamrater

Antagligen inte så många som läser den här bloggen som bryr sig, men under natten hittade jag tre texter som på olika (men samma) sätt drabbade mig hårt. Igenkänningsfaktorn var hög. Och nu kommer ni säkert sitta där och fnysa och tänka för er själva att "Alex, han är ju inte underklass! Han är ju knappt arbetarklass!" men ska man sitta och haka upp sig på sånt, på mina föräldrars inkomster när jag var liten (de var inte så höga men fullt tillräckliga) eller att jag minsann har en hel del högskolepoäng nu osv så missar man poängen. Så väljer man att missa poängen. Farsta var och är inte Jordbro eller Vårby Gård, det är sant (och jag växte upp i ett av de bättre områdena i Farsta), men det betyder inte att man är skyddad mot skit runt sig eller tror att man tillhör något större, har rätt till vilken plats i samhället som helst. Har möjlighet.

Skitsamma. Här är texterna.

Vi har räknat på det här - Vårt kollektivt jävla dåliga självförtroende

Lena Andersson - Klass sitter i själen

Kartellen mellan två världar

Den Fördömda Delen

Jag har eventuellt ett nytt projekt på gång, om jag finner tiden och energin. Inspirationen är det inget fel på. Tanken är fortfarande att använda sig av det skrivna ordet, men röra sig bort från personliga grubblerier (av flera anledningar, och det handlar inte bara om att jag lämnar ut mig själv på alla möjliga vis utan också på att jag inte finner det utvecklande.). Istället ska det handla om reflektioner kring givna ämnen eller diverse kulturella artefakter (gamla som nya). Vissa texter härifrån kan säkerligen komma att återanvändas. Men vi får se. Tid och energi. Jag har fortfarande otaliga andra misslyckanden att ta itu med.

Att göra stan:

Spenderade kvällen med att kolla på CC Company och Cauldron på The Liffey, vilket var mycket trevligt. Bra band, bra musik, trevlig lokal etc. Dock insåg jag att jag någonstans HELT missat generationsskiftet i Sthlms metalscen. Jävlar vad gammal jag känner mig. Eller kanske inte gammal utan snarare att"jaha, mitt tåg har gått", vilket är helt ok. Lite synd att man började gilla bra hårdrock när det bara var poppis med dålig hårdrock. Men jävligt kul att könsfördelningen börjar närma sig 50/50 (och att alla ser bra ut! Annat var det på min tid. Då var jag den snyggaste tjejen.). Skön motvikt mot machowarmetalhelvetet som NWN var. And don't get me wrong, mitt i allt så älskar jag den festivalen, det gör jag. Däremot kan man ju inte påstå att det är en avspänd festival (en uppfattning som kan ha formats av katastrofbakfyllorna, det ska erkännas).

Hursomhelst, en trevlig kväll, men lite funderingar gav den upphov till.


-Penitenziagite!