Jaha

Så tittade man lite i sina källor och fick en massa idéer och blev lite pepp igen. Och så vaknade Fisen så det bidde inget gjort nu. Men han ska ju sova om ett par timmar igen, och jag har ju rätt mycket kaffe, så lite läst bör man ju få iaf.


-Penitenziagite!

Ni vet när man har en riktig depression...

...och att vakna på morgonen är dagens sämsta ögonblick? Lite så. Allt känns hopplösare, olösligare, varje tidigare ansträngning känns som bortslösad tid, varje mål och hopp känns ouppnåeligt, jag är på ett ovärdigt dåligt humör med kort stubin och mitt eget beteende äcklar mig.

Sen blir det progressivt bättre under dagen.

Det är väl det där med att skaffa sig en struktur som funkar. Hur man nu ska kunna göra det.

-Penitenziagite!

Sluta skyll ifrån dig

"Men jag är finne'!"

Nej, du är ett oansvarigt fyllo som inte går att ha i möblerade rum. Skärp dig, jävla barnunge.


-Penitenziagite!

En tanke som just dök upp. Jag har alltid tänkt mig att liv är värdigare än något materiellt, än äregirighet och ambition. Att det är bättre att besöka gamla släktingar på ålderdomshem än att göra nästan något annat.

Men folk dör ju. Och din ansträngning dör med dem. Resultatet av din äregirighet kan överleva dig.

Jag vet inte. Bara en tanke jag ville ventilera.


-Penitenziagite!

Ligger still. Känner hur mitt liv rinner bort, minut för minut, sandkorn för sandkorn. Det här är inte dödsångest, det är något annat. Det är att Löftet (alla som sett/läst Fight Club vet vilket) aldrig kommer infrias, att varje sekund försvinner det längre och längre bort, medans jag försvinner längre och längre in i någon form av självskapat kaos.

Jag har inte orken. Jag har levt såhär, från lön till lön och månad till månad i tio år och jag orkar inte längre, om jag nu någonsin gjort det.


-Penitenziagite!