Hade rätt kul i somras.

-Penitenziagite!

Stockholm C, del II

Jag undrar var den här staden är på väg någonstans. Och jag som en del i den. Mitt liv, som inte alls bara är mitt val, känns ofta underligt. Ofokuserat. Jag har inte haft ett fast schema sen jag gick ut skolan. Helg eller vardag, det är samma sak för mig. Jag är trettio. Två dagar här, en vecka ledigt, fjorton dagar där, två dagar ledigt. Ena dagen börjar det innan solen går upp, andra dagen börjar jag när solen går ner. Jag har aldrig haft en karensdag, bara inte fått betalt. Alltid bakom kassan eller på golvet, alltid med ett leende. Samma lönenivå i tio års tid (värre än så, faktiskt. Jag har de facto gått ner i lön varje gång jag bytt jobb.). Så säger folk att jag inte är arbetarklass, att jag inte är en knegare. Att jag är medelklass, eller till och med ”övre medelklass”. För att jag har smak och stil. Är kulturell och intellektuell. För att jag inte sitter på pizzerian i Huddinge Centrum varje dag, för att jag skiter i fotboll, för att jag inte har mjukisbyxor på mig offentligt. Vad fan vet dom? Å andra sidan, deras version av arbetarklassen håller ju med dem. Men jag är långt ifrån den enda i den här staden som lever såhär, som arbetar såhär.

I mitt arbete hoppar jag rätt mycket mellan butiker för att få ihop timmar, pengar. Man ser mycket av den här staden. Häromdagen bytte jag tunnelbanelinje och gav mig ut mot en av butikerna. Det spännande med just den här linjen är att de som bor på den inte är svenskar. Det i sig är förvisso inte så spännande eller ovanligt i den här staden. Det spännande är att i den stadsdel där invandrarna bor jobbar svenskar. Välbetalda jobb. Landets högsta tekniska utbildning har en filial där. Ett av världens största mjukvaruföretag har kontor där. Och så vidare. Mycket pengar, hög utbildning. Så på vägen ut där får man se den här stadens två sidor sida vid sida. Jag vet inte om de ser varandra, om det spelar någon roll.

På perrongen: en grabb i tjugoårsåldern. Kan vara yngre. Grå mjukisbyxor, grå hoodie. Inte något dyrt eller ballt märke. Försök till gangsterattityd. Rädda ögon. När han ser att jag stirrar på honom tänker jag att det kommer bli problem. Men han viker av med blicken. Bredvid honom på bänken den äldre svarta mannen i kaftan och rött skägg. Han stirrar framför sig och munnen rör sig som om han mumlade. Bara lite, lite.

På andra sidan, på väg in i samma tåg som jag har vi något annat. Vit man i Barbourjacka. Hästtäckevarianten, inte jaktvarianten. Dock en jacka som är gjord för stadsbruk. Insydd. Skräddad. ”Dressad”, som man säger. Mörkgrå byxor. Incotex? Skorna är iallafall italienska. Brunt läder. Munkskor. Blankputsade. Motsatts till håret. Det är förvisso bakåtkammat men inte slickat, inte glansigt. Portfölj som matchar skorna. Skägg. Välvårdat och trimmat, men naturligtvis inte så att det syns. Precis som håret så syns det inte hur dyrt det är att se ut såhär, och det är det som är grejen. Inget blatteskägg med skarpa kanter. Naturligt. Som kvinnor som sminkar sig ”naturligt”. Krävs dyrt smink för att få till det. Fin hud. Inte babystjärtsfin, inte orörd av livet, men inte det minsta fnasig eller flammig. Hösten berör honom inte. Glasögon, så klart. Hornbågade, rundade. En modern båge, men ändå tidlös. Ser han mig? Ser han grabben i mjukiskläder, han som inte har en frisyr som är så välklippt att man inte lägger märke till den? Han som HAR fnasig och flammig hud? Ser han den muslimska tjejen som står och gafflar med sina kompisar bredvid, alla iförda niqab? Ser de honom? Eller de andra kontorsjobbarna? Om de ser varandra, vad är det de ser? Om de inte ser varandra, är det för att de är för vana vid varandra? Eller är det för att de inte alls är delar av varandras värld? Namngivande är en viktig del i att se. Verkligheten blir strukturerad av språket. Jag har uppenbarligen språket för att kunna se mannen i skägg, men har de det? Och vad hos dom har jag inte språk nog att se? Här och nu och alltid är jag osynlig. En spöklik betraktare.

Stockholm C

Stockholm C en timma innan det är dags att vara på jobbet. Det finns något postmodernt-demokratiskt över sådanahär ställen. Alla är lika främmande. Ingen är hemma, alla är här i egenskap av främlingar för varandra. Ingen relation stabiliseras, inget är menat att existera längre än väntetiden på ett tåg. Främlingskapet utjämnar. Allt detta övervakas av den förmenta eliten i SJ Lounge, som även geografiskt ligger en våning över resten. Och, spännande nog, under loungen ligger McDonalds som antagligen är det ställe här för de flesta känner sig någorlunda hemma.

Påminner mig naturligtvis även om Ezra Pounds "In a Station of the Metro":

The apparition of these faces in the crowd;
Petals on a wet, black bough.


-Penitenziagite!