La Haine

En gång för kanske inte så länge sedan var jag så arg så att jag skrev det här:

"I hate the class system. I HATE IT. I. HATE. IT. I hate it so much that it hurts and makes me cry sometimes. I hate it so much that at times I fantasize about parts of this town being engulfed in flames and every fucking traitor and suck up suffering a faith worse than those they suck up to. I fantasize about people being crucified and smashing peoples faces in with bottles and seeing their faces freeze in fear when they realize that "no, daddys money won't get me out of this one" and then they die and I wear their well groomed fucking faces as a bloody mask, and their oily scalps as decorations and their credit cards as medals on a spear. "TRY LOOKING DOWN ON ME WHEN MY BOOT IS ON YOUR NECK AND YOUR MOUTH IS ON THE CURB!""

Så arg är jag nuförtiden också. Iband. Jag har inte blivit särskilt mycket mer nyanserad med åren heller. Däremot har jag nog blivit mer uppgiven, och ilskan och hatet har spritt sig och blivit kallare. Mer föraktfullt. Inte helt nöjd med den utvecklingen, kanske. Kanske inte.

Med tanke på hur jag ibland framställer mig i den här bloggen så kanske det jag skriver nu att framstå som helt wack, men jag dömer sällan folk. Jag ser inte ner på folk. Jag står inte över folk. Visst, jag kanske har bättre smak, är snyggare, lite smartare, är bättre på vissa saker, men jag ser inte ner på lite korkade, fulare människor med sämre smak. Det är helt enkelt ett subjektivt konstaterande och eftersom det är subjektivt så är det värdelöst. Och jag lägger ingen värdering i det heller. Jag värderar sällan folk. Det är sällan jag tycker att folk är 'sämre' saker (in want of a better word), de är helt enkelt vad de är. Vad de, enligt sina förutsättningar, måste göra och vara. Typ så. Det är inte bättre eller sämre, det är bara annorlunda. Same shit, different haircut. Jag har vänner som är smartare än mig och som är dummare. Jag har vänner som är fulare och som är snyggare. Som är rikare och som är fattigare. Som är tuffare och som är mesigare. Och jag älskar dem alla. Sen har ju naturligtvis även solen sina fläckar, det måste jag erkänna. Jag kan vara arrogant, stöddig, enkelspårig och vilja impa på folk mer än vad som kanske anstår mig. Jag är medveten om det, om att jag på en hel del plan är väldigt fånig men jag jobbar på det också. Ofta hinner jag dock inte hindra mig, men ja. Det blir väl ändring på det också. Har man spenderat en halv livstid på... ...något annat, så...

Det jag dock ser ner på är folk som ser ner på folk. Det är kanske det jag hatar mest av allt i hela världen. Som tror att de är så jävla mycket mer värda, av någon obskyr anledning. Ingenting i hela skapelsen gör mig mer förbannad än översittarfasoner och jag skulle inte bli förvånad om jag någon dag i framtiden blir så satans arg att jag faktiskt gör något jävligt drastiskt. Något jag har drömt om sen barnsben. Förhoppningsvis hinner världen på något mirakulöst sätt bli ett bättre ställe innan dess, men jag tvivlar på det.

Jag är inte arg nu. Jag konstaterar helt enkelt vem jag är och hur jag är. Inte alltid så mycket, men ofta.

Svammel. Svammel på arbetstid och svammel på fritiden. En mycket god vän sa en gång till mig, när jag mådde väldigt dåligt och sörjde mig själv (mer eller mindre) samt undrade vart fan jag hade hamnat, om jag var långt före eller långt efter resten av mänskligheten: "Det är vare sig före eller efter. Det är bredvid." Det är nog bland det mest stärkande någon någonsin har sagt till mig.

Men jag hatar fortfarande klassamhället och varenda jävla samhällsklass. Vissa mer, vissa mindre.