Läst lite i boken under morgonen och än så länge så känns det faktiskt mest som att kapitlet om Dead och kanske det om Watain är det som har något extra. Och naturligtvis det om Dissection. I övrigt är det lite... Det är bra intervjuer men det är lite dåligt problematiserat här och där. Tror att författarna hade kunnat göra bättre ifrån sig om de hade läst typ Extreme Metal av Keith Kahn-Harris. Nu faller en del av resonemangen bort innan de knappt blivit synliggjorda. Saker avslutas innan de ens börjat förklara något. Lite mera teori på fötterna, helt enkelt. De gjorde bra ifrån sig i det där Shining-kapitlet där de snackade med en psykolog som fick hjälpa till att förklara varför. De borde ha kunnat göra något liknande i ganska många av kapitlen. Framförallt tänker jag på kapitlet med lite genustema och det som handlade om högerextremism. Kahn-Harris skrev bra om det. De hade kunnat ha ett kapitel om satanism eller så hade de på ett effektivare sätt kunnat baka in förklaringar om precis vad som avses med uttryck som satanism och djävulsdyrkan i sammanhanget. Det är liksom i kontexten inga oviktiga grejer och det finns en hel del duktiga människor inte ens en armlängd bort som hade kunnat hjälpa till med sådana förklaringar. Att t ex. låtit någon religionshistoriker kommentera intervjun med Jon och beskriva Watains (såväl som Jons) satanism i någon form av system hade inte skadat och hade nog kunnat förklara hur det blev som det blev: hur det kom sig att en genre som handlade om att festa, ha kul och bejaka livet utvecklades till sin (lika passionerade men ändå) diametrala motsats. Man hade även kunnat läsa t ex. den här bloggen för att få en lite djupare bild av Euronymous än bara 'killen som drev Dead till att ta livet av sig' ("In retrospect," Butcher muses. "I think Øystein was shocked by Dead's suicide. And taking the photograph was the only way he could cope with it, like, 'if I have to see this, then everybody else has to see it too'."). Fast jag har väl blivit skadad av all kurslitteratur, kan man tänka. Och jag har inte läst boken ordentligt heller. Eller ens hela. Plus att jag har läst kapitlen huller om buller. Men det är en bra bok och bättre än t ex. Lords of Chaos. Den hade bara kunnat vara lite bättre.
På frågan om "hur praktiserar Watain sin satanism egentligen" som ställdes någonstans (alltså, inte i boken utan någonstans ute på the interwebz) så skulle jag som utomstående tro att den praktiseras genom att medlemmarna s a s gör och är Watain på daglig basis. Att vara Watain är att praktisera satanism samt en katalysator för den. Skapandet och förverkligandet av samt lyssnandet på konsten är en religiös handling och upplevelse (Deena Weinstein har skrivit en artikel om rock som religion där hon tar upp det här. Den hittas säkert genom Jstore eller liknande). Det är ganska ointressant att veta hur det gör det i övrigt (om man då jämför med andra religioners religiösa praktiker/sedvanor/uttryckssätt). Vad jag menar med det är att det är inte särskilt intressant (alls) att veta hur kristna eller muslimer ber, det intressanta är att veta varför. Som Erik själv tog upp så är det inte alls särskilt intressant att aghorikulten äter människokött, det intressanta är varför. Sen så är ju Watains satanisms uppenbara likheter med t ex. Dissection's kaosgnosticism (och även delar av det tankegods en sådan syn delar med t ex. den tidiga gnosticismen, hermeticismen samt hinduiska och hellenistiska idéer om gudomligheter som avspeglingar av en större gudomlig sanning) sådan att jag tycker att frågan inte ens behöver ställas, om man nu inte är sådan att man tycker att det är viktigt att folk gör saker med svarta ljus medan de är iförda kåpor. Man bör även i det hela betänka en såpass viktig men bortglömd sak som det faktum att vi i Sverige ändå är uppvuxna i ett relativt kristet land där, även om ingen längre är troende, vissa former av kristet beteende fortfarande sitter i oss. Jag tänker i det här fallet på kristendomens ortodoxi (rätt tänkande) jämfört med islams och judendomens ortopraxi (rätt handling). Då nästan alla inblandade i boken är uppvuxna under ungefär samma omständigheter som mig och därför (antar jag iskallt) blivit påverkade av den värld vi lever i så tycker jag själv att det på många sätt klargör vad som kan kallas för satanism: det är ortodoxi som (nu mer än någonsin, får jag intrycket av) spelar roll, och här menar jag ortodoxi i en väldigt vid bemärkelse som inte alls bara innehåller avgränsade koncept som 'tanke' utan även innehåller saker som känslor och andlighet. Det förklarar också varför varför är intressantare än hur.
Nåja. Jag rekommenderar även den här intervjun med spanska Teitanblood som kanske kan ha någon form av illuminerande verkan på någon. Jag vet inte. Jag tycker att det beskrivs klockrent i den iaf.
