Fick den här artikeln/recensionen om nazistiska kvinnor skickad till mig. Klart intressant. Lär ju läsa böckerna vid ett eller annat tillfälle. Det finns en viss fara i att betrakta (den gamla) nazismen/fascismen som totalt antimodern istället för att se att den inte bara var totalkonservativ utan även stod för en annan form av modernitet (en i mina ögon felaktig och ologisk modernitet, men ändå.), speciellt som termerna modern/antimodern är vinnarnas termer. Vae Victis, s a s.

Sen läste jag det här av Andres Lokko och blev glad:

"Men jag tror att det har mindre med bandets musik att göra än med deras mest hängivna fans - de som drabbades av syntpopen i sin linda har växt upp till vår tids raggare."

Men han har ju en poäng. Det finns inget så daterat som framtiden.

Näe, ska man försöka göra något av den här dagen också, eller? Inte för att sånt brukar gå så bra, men ändå. Ett par skor måste ju till skomakaren osv. Appropå raggare så måste jag få tag på ett par Elvis-brillor också.

Anti-Goth

Allas vårt favoritskivbolag Nuclear War Now! låter meddela att Villains släpper ny skiva. Jag har ingen aning om vilka Villains är eller hur det låter men vi garanteras iallafall "overt rudeness and bizarre new terrritories" och det kan ju aldrig vara dåligt. Skivan, som heter "Lifecode of Decadence" har skivnummer ANTI-GOTH 16 och ska tydligen gå att få tag på här.

I övrigt har jag, musikaliskt sett, i stort sett bara pumpat gammal kärlek. Venom, Possessed, Conqueror, Nifelheim, Repugnant osv. Mycket Venom. Venom är ett av världens bästa band. Världens tuffaste texter. Faktum är att jag älskar Venom såhär mycket.

Det har blivit en del ny kärlek också, i form av Pest och Tribulation (vars spelning definitivt INTE gick av för hackor. Fifan vad bra det var).

I övrigt finns en viss tomhet i mitt bröst. En viss brist på riktning och styrsel. Det är måhända den kvardröjande kemiska effekten av helgens förlustelser, men den ligger alltid och lurar lite på mig. Det är inte någon direkt personlig eller känslomässig brist på styrsel utan snarare så att jag är särdeles osäker på min position i världen och var jag vill vara. Om ni förstår. Det är ganska mycket en praktiskt fråga, tror jag. På sitt sätt.

Trött är jag. Men jag läste en peppande grej tidigare idag. Jag håller nämligen på att läsa typ världens krångligaste bok 'Ink' av Hal Duncan. Jag tänkte att jag skulle citera hela det peppande stycket för er.

"So what is this tree of knowledge of good and evil, my friend, if it is the twin brother of that other tree from which God said the man of clay and the mother of all living should not eat, that tree of life? What is the twin of life but death? Surely this then is the knowledge gained by Adam and Eve. It is a curse, because to understand this truly is to understand that everything is dust, to be stripped of all illusions, to face one's own mortality. The world becomes poisoned. Nothing matters. But is it not also the cure for all ills? Because to understand this fully is to understand this: it does not matter, my friend, that nothing matter."

Eller, det kanske bara är jag som tycker att det är peppande?

w00t!

Jag har lagat mitt dataTmaskin alldeles själv. Förrutom batteriet dock. Det var inte så svårt. Men lite krångligt. Men visst är jag duktig? Hejja mig.

Borde se om 'In Bruges' snart. Bra film. Om inte annat för att den innehåller det här underbara meningsutbytet, citerat ur minnet:

Ken: "-The boy is suicidal."

Harry: "-I'm suicidal! You are suicidal! Everyone is suicidal! Has he killed himself?"

Ken: "-No."

Harry: -"So he's not suicidal!"

Alla mår skit, på ett eller annat sätt, och vi hittar alla olika sätt att lösa det.

Grym film i vilket fall som helst. Ikväll, Tribulation.

Tröttma

Jaha, där gick 2 timmar åt till ingenting.

Harmageddon

Sådärja, ungdomar! Då var det kört! Eller, inte riktigt än. Men om fyra grader, ungefär. Och det ska vi väl klara av lagom till 2099? Man ser nästan fram emot det. Problemet med det är bara att det drabbar ju inte dom som det förtjänar. Kolla på bilden. Afrika är ju kört. Indien är ju kört. Vilkas industrier är det som pajjat saker? Våra. Vilka är det som kör bil överallt. Amerikanarna. Och vi. Vilka är det flyger öevr halva jordklotet bara för att få ligga på en sandstrand och gnälla över att det inte är lika bra som hemma? Vi. Vilka är det som får sina kontinenter förstörda Afrikaner och indier. Och sydamerikaner. Och en hel radda andra asiater. Ioförsig så är ju stora delar av Frankrike och hela Italien borta, så det är ju inte bara dåligt. För att inte nämna att vi blev av med Australien och man dessutom kommer kunna bo på Antarktis.

Läs mer om det här hos Indy. Läs mer hos Indy överhuvudtaget.

Appropå det här så har vi ju det härEarth Hour-tjafset. Jag vet inte hur jag ställer mig till det. Visst, vi fick snygga mjölkpaket, men det lär ju gå åt så jävla mycket energi och pangas transformatorstationer och grejer när folk ska sätta på lamporna igen. På något sätt så luktar det här som alla sånna här grejer brukar lukta: man gör något som verkar stort men inte kräver ett skit ansträngning egentligen för att säga åt andra att göra något, istället för att göra något själv, typ skaffa lågenergilampor som man håller släkta osv. Fast om det är tänkt som någon form av ekonomisk terrorism, typ "vi tänker panga tranformatorstationer, kraftverk och bara skapa lite lågintensivt kaos tills ni inser att det blir billigare att styra upp situationen" så är jag all for it. Ska bli spännande att se vad som händer iallafall. Antagligen inget.

A Walk In The Park

Kan man sy/ta in cowboy boots, tror ni? Jag har nämligen ett par men problemet med dem är att skaften är för vida/jag har för smala ben så när jag har dem på mig ser det ut som om jag har på mig gummistövlar. Och eftersom jag i 98% av fallen har på mig tajta byxor (stramar det inte om låren så mår jag faktiskt lite dåligt) går det ju definitivt inte att ha dem innaför byxorna heller. Så det jag undrar är om det, på något acceptabelt och estetiskt tilltalande sätt, går att ta in skaftet så att pjucksen går att ha på sig innaför ett par hyfsat normala jeans samtidigt som det ävern ser acceptabelt ut att ha dem utanpå ett par snortajta stretchjeans?

Man vet inte. Lär ju inte vara billigt. Jag kanske helt enkelt får bita i det sura äpplet och köpa ett par nya boots eller nått.

"We got the kingdom, we got the key"

Det här är bland det roligaste jag läst på ett tag, tror jag. Jag har nog läst hela inlägget åtminstone 8 ggr redan och det blir liksom inte mindre roligt.

Jag håller på och läser Lovecrafts "Fallet Charles Dexter Ward" i översättning av Gunnar Gällmo och fantamej om det inte känns som att räffa en gammal kompis igen. Mycket trevlig översättning. Att lyckas översätta 1700-talsengelska skriven i slutet av 1920-talet till helt lysande 1700-talssvenska är helt makalöst bra. Jag har kommit på mig själv med att sitta och läsa om de stycken som är skrivna på så sätt flera gånger, bara för att jag tycker att de är mysiga att läsa.

Apporpå Lovecraft så tipsade Håkan om det här på en annan del av internet. Lär ju bli njas. Dock skäms jag lite för att jag inte har sett Call of Cthulhu. Det är ju en såndär typisk grej man borde göra någon dag.

Appropå Sisters of Mercy så kan man sammanfatta det såhär: Såg man något så såg man ljus i rök. Ibland en flint och ibland solglasögon. Men det var bra. 'Lucretia My Reflection', 'Dominion/Mother Russia', 'First and Last and Always', 'Temple of Love' mm. Behöver jag säga mer, egentligen? Om bara killarna med stränginstrumenten hade kunnat hålla käften lite mer, men å andra sidan så sjöng Andrew ganska ansträngt så man kan tänka att han behövde avlastningen. Men ändå. Efter att Andrew förvandlade den vita kostymen till något som amfetaminstinna skithårda ockultister/vapenhandlare på jakt efter gamla sumeriska dödsförbannelseamuletter kunde ha på sig, istället för något som enbart var reserverat för plufsiga morfinberoende europeiska pederaster i Marocko med svettpärlor på överläppen så har karln fanimej frikort. Är det där en korrekt mening, förresten? Stort tack för bristen på mellansnack också.

Appropå Sisters-efterfesten så tycker jag att det är roligt att de försökte pusha för den genom att göra reklam för att en av gitarristerna skulle spela skivor. Wow. En tränad apa spelar skivor. För i Sisters-sammanhang så är det ju det han är.

En annan grej är att jag fick en flygare om Depeche Modes releaspartaj på Nalen. Av en kille i Venom-tröja. Jag funderar för övrigt på om det inte är så att Venom är ett av världens absolut bästa band, rent objektivt sett. Vatten är vått, stenar hårda, saker faller ner och inte upp, Venom är ett av världens i särklass bästa band. Vet man inte det har man ju uppenbarligen verklighetsförankring som en frireligiös.

All in all...

...så var gårdagen en trevlig dag. Fast kvällen var lite kort, kanske. Men rolig. Stort plus för Nifelheim(Nifelhein?)-halsduken. Måste skaffa mig en sådan.

Dock så resulterade det alkoholintaget i ganska skadad drömmar. Bl a. så var jag inblandad i någon slags bokklubbsmöte med Gudrun Schyman och andra människor som kändes viktigare än mig (dessutom kom jag försent). Det resulterade i en jävla massa klängande i sönderfallande brandtrappor inomhus och andra goa grejer. Allt detta i anslutning till något slags fest, där jag utan någon större framgång försökte köpa läsk. Sen vaknade jag skittörstig (som man ju gör när man druckit) och nu är jag inte sömnig.

En annan sak man ofta tänker på är att folk skjuts för lite. Alltså, inte att det skjuts för lite folk, utan att folk skjuts för lite. Det kan ni ju ta och tänka på.

Ikväll: Sisters of Mercy. Det kommer ju inte vara bra, men det kommer säkerligen vara tufft. På ett eller annat sätt.

Allt söder om Södertälje är sydeuropa och därför mesigt.

Alltså, franska... Språket, alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. För ett tag sedan så såg jag någon form av inslag om franska musiker och jag kved av illamående. Alltså, inte av musiken (lät ju ganska menlöst). Knappt av hur de såg ut ens (Sebastian Tellier ser ju ut som om han går in på second hand-barnklädesaffärer och luktar på kläderna och det är ju skoj). Jag blev irriterad av en del av sakerna de sa, typ att musik är ointressant om den inte är "sexig" och fick blixtbilder i huvudet av helgonpresentationer med folk benämnda VikingSkull_88 var intressen är "sex, hehehe" och vars vännerlista bestod av osäkra tjejer mellan 16 och 21. Nej, det som verkligen gjorde att jag mådde dåligt var hur de lät. De lät precis som jag inbillar mig att hela frankrike och alla fransmän är till sättet dvs arrogant, väldigt övertygat om sin egen förträfflighet men jävligt korkat. Ungefär som du tänker dig att en Brommabo låter när de snackar.

Näe, frankrike alltså. Jävla skithål. Frankrike lider uppenbarligen av ett genetiskt problem, på ett sätt liknande England. Ungefär en på 1000 engelsmän är ju vacker på_riktigt, medans resterande ser ut som resultatet av att en petriskål fått stå för länge. Eller som något fiskfolk som är med i en Lovecraft-novell. Fransmän är ungefär likadana, fast i huvudet. Briljans eller mentalt avskräde. Fan, alla fransmän är precis som Ami James! Precis alla. Jag lovar.

Edit: Jag kom även på att när jag beskrev fransmän så beskrev jag även 40-talister. Själv kom jag på mig själv med att vilja avsluta hela drapan med att säga "Denny Crane."

100 år sedan

Minst. Notera bristen på tatueringar.Min gamle vän och vapendragare Axel till vänster, jag till höger. Iförd Kaamos-linne (andra demoT, men även bästa demoT) som jag i skrivande stund undrar vart det tog vägen. Sålde jag det?

Antisemitex

Det har snackats mycket om den antisemitiska vänstern sen den där demonstrationen i Malmö eller vad det nu var. Vem bryr sig (det är väl inte så konstigt om vänstern anses ha vissa drag av antisemitism när någon jävla knäppskalle alltid lyckas skrika "ANTISEMIT!" såfort någon vågar påstå att Israel inte är välrdens bästa land. Jag säger inte att knäppskallarna är representativa, men nog ges de uppmärksamhet iallafall.). Hursomhelst så bör folk som snackar om en rödbrun röra och vad det nu rör sig om ta en titt på det här och det här.

Själv är jag så jävla trött på allt självgott snack överallt, så mer än såhär orkar jag inte bry mig.

I övrigt så är jag mest trött också. På så många sätt. Ner i benet.

Myself to myself.

hujedamig

Ibland slår det en med full kraft. Hur meningslös existensen är. Hur ensamma vi är. Och hur vi ljuger för oss själva för att övertyga oss om motsatsen.

Jag har alltid känt mig ensam, oberoende av vem jag har vart med. Jag kan nog räkna personerna och tillfällena jag inte har känt så på mina fingrar (njae, kanske inte riktigt så illa). Det är inte nödvändigtvis något negativt. Det är egentligen ingenting alls. Man är ensam. Existensen är på det hela ganska meningslös. Att säga att det är något positivt eller negativt över det är som att säga att det faktum att vatten är vått eller att himlen är blå är i sig positivt eller negativt. Det bara är. Och man bör väl försöka se världen och livet som de är. Eller? Ibland kommer man bara på sig själv med att fly undan det. Jag vet inte vad som egentligen gör mig illa just nu; att jag lyckades fly lite lite grann men det räckte inte eller att jag faktiskt flydde öht. Jag vet inte. Men ibland ser man sitt beteende så tydligt. Skivor, böcker, filmer, mat, kläder... Ett sätt att hålla sig upptagen. Ett sätt att bygga upp murar runt sig, på ett eller annat sätt. Att se och definiera sig. Att se och definiera allt annat. Det man (jag) brukar (just precis nu) fråga sig är: är det värt det? Och varför? Vi är blinda obetydliga varelser som kämpar oss fram i en meningslös existens i ett universum som bevisligen inte bryr sig ett skit om oss och finns det en gud i det här universumet är han uppenbarligen inte det minsta pepp på oss eller på vår sida och jag blir peppad för att "Wow, jag ska se Sisters Of Mercy om mindre än en vecka!" eller "wow, jag lyckades köpa nya skor för inte ens en fjärdedel av originalpriset!" Vad är det för fel på mig? På oss? Som art? Vi har ju uppenbarligen någon form av genetisk betingning att bry oss om skit för att inte gå under av hopplöshet (fast med tanke på det scenario jag just utmålade så kan ju ungefär allt en människa sysselsätter sig med klassas som just "skit").

På många sätt är jag nog en bättre människa än jag var för ett par år sedan. På andra sätt sämre, eftersom jag har sett och insett en del saker om mig själv och tja... Inte gjort något åt dem. Låtit dem vara, till och med njutit av dem, trots att det är destruktiva och inte alltid så trevliga beteenden. Mind you, jag försöker inte säga att jag är någon slags fullblodspsykopat här, men att det finns sidor hos mig som en människa som trodde att det fanns något att rädda i världen, som trodde att det fanns någon mening, någon poäng, antagligen hade bestämt sig för att arbeta bort. Men inte jag. Ibland upptäcker jag hurpass känslokall jag är för vissa saker och det gör mig lite ledsen. Jag blir ledsen för att jag tror att det enda sättet vi kan värdera saker på är genom känslor, det enda egentliga värdet som finns är vad vi känner. Känner jag ingenting för något jag borde känna något för så betyder det att jag har förlorat (förmågan till) något potentiellt värdefullt. Å andra sidan; alla andra dagar blir jag arg, förnedrad och ledsen för att jag känner för mycket, för att folk och saker kommer åt mig. De dagarna dominerar, de är flest. På gott och ont. Jag spenderar bra mycket mer tid med att älta något eller någon som har kommit åt mig och sårat mig än jag spenderar tid med att gråta över att jag inte tycker synd om djur i köttindustrin, barn i afrika, hemlösa narkomaner, ensamma tanter, radiakskadade katter eller what have you. Jag är arg över att någon har sårat mig mycker mer, längre och oftare än jag känner något annat. Oftast. Den senaste tiden har jag ändå haft mycket andra, mer positiva känslor, vilket väl gjorde det här lilla fallet ner i mörkret lite smärtsammare. Men det är nog över till imorgon. Iallafall den delen jag själv kan påverka, i mitt huvud. Ute i världen är ju allt som vanligt, dvs kaos och kris. Och jag vet att jag kommer hamna i kläm under den här krisen. Och jag vet inte vad jag kan göra åt saken. Det är nog min största källa till ångest, precis som det alltid har varit.

Vet ni vad den utlösande faktorn till det här var? En kärring som bad mig sluta låta i tvättstugan. Jag var dryg och kall mot henne, nära nog otrevlig och ändå var det jag som känner mig sårad och förnedrad. Skrattretande.

Alltså...

Ni vet han fräna gubben jag skrev om förrut? Jag tänkte att innan jag blev så gammal och tuff så skulle jag bli såhär halvgammal och tuff. Fast han ser ju lite slemmig ut. Å andra sidan är han italienare. Det är ioförsig förra farbrorn också. Fast han ser ju inte så slemmig ut. Eller kanske snarare slemmig på samma sätt som John Waters är slemmig.

Att ha hittat den här sidan kan aldrig vara bra. Jag har väldigt svårt för lågskor. Dels för att jag är väldigt rädd om (och lätt får skavsår på) mina fotknölar och dels för att lågskor lätt ser klumpiga ut. Så i min bok ska skor gå över fotknölen. Har jag nämnt att jag är väldigt förtjust i chelsea boots och liknande? Sen så har det väl att göra med att jag i stort sett alltid går klädd i jeans och jag är rätt skeptisk till lågskor och jeans. Det är lite som sneakers till kostym i min värld. Ganska svårt. Till byxor av andra slag känns dock något annat än lågskor fel (förrutom till min sjuttiotalskostym där det känns fruktansvärt rätt att ha cowboyboots.), men inte riktigt lika fel. Hursomhelst så hittade jag de här chelsea bootsen på just pediwear:

Jag är i vanliga fall skeptisk till brunt läder (mest för att jag är lite feg, kan man tänka), men dom här var ju inte helt fel. De fanns även i svart, men jag är lite skeptisk till att mönstret/detaljerna kommer funka lika bra.

Eller? Jo, faktiskt. Fast chelsea boots med brouge-mönster... Dom ÄR ju snygga, men i min värld är det något som skär sig lite. Fast jag gillar att det inte var några perforeringar på själva tån. Som på de här skorna, som i övrigt är skitsnygga (från Tricker's):

Mindre grejer på tån, tack. I övrigt var det nära nog full pott (hade kanske velat ha mer lyster och djup i den bruna färgen (den känns lite väl vaxig), men det kan ju vara fotografiets fel också. Eller så ser de ännu sämre ut i verkligheten.).

Vad det gäller lågskor så är det här mina drömskor:

Kommer från Lodger Footwear. Kostar i runda slängar 8000:-. Josåatte... Men visst är de snygga? En (1!) söm på skon (förutom där den fästs i sulan då) och det är i hälen. Hela ovandelen är alltså gjord i ett stycke läder. Och färgen! Är det någon därute i etern som har ett tips om vart man hittar ett par snarlika pjuck så hojta till. Och hörni... Jag har ju definitivt inte råd med ett par Lodgers, men inte heller med C & J eller Church's. Egentligen har jag inte råd med skor alls (som min käresta sa när jag svor åt de pengar min dator kommer kosta mig: "om du inte köper typ åtta par skor nästa månad så kanske det ordnar sig."), men man kan ju utforska marknaden. Göra planer. Veta vad man vill ha och kolla vem som kan ordna det bäst och billigast. Planera. Lägga upp en konsumtionsstrategi. Eller nått.

Fan, en grej till. Bilder på skor ser så jävla fula ut, oftast. Jag menar, kolla in på pediwear eller Herring Shoes och säg att skorna där är estetiska bara sådär? Jag måste säga att jag verkligen uppskattar Lodger som presenterar skorna tillsammans med en för skorna anpassad outfit.

Nåja. Det är väl läggdags nu. Imorgon ska man vara kulturell så jag tänkte ha på mig min kulturella kavaj, dvs den gråa. Tyvärr har jag ingen polotröja till den.

Tänkte återkomma med en rapport om Nefandus-skivan när jag har lyssnat på den. Tänkte göra något liknande vad det gäller Ofermods skiva också. Kanske. Om jag orkar.

PURGATORIUM

I natt har jag drömt att allt gott jag glömt
och mördat min bäste vän,
och den hand som slog, tills klibbig av blod,
kunde aldrig bli vit igen.
Det som slumrat djupt, slagit våldsamt ut
i giftig, stinkande blom,
och jag fruktade allt, men fruktade mest
den bäste vännens dom.

Jag handlat hårt, mitt fel var svårt,
och jag kallades hopplös bov,
och av hatets köld min själ sögs ut,
som en spindels sprittande rov.
Och när alla sport, hur ont jag gjort,
och hopen trätte vred,
då gick jag allen i stjärnornas sken,
och såg mot jorden ned.

Som vi minnas lek och kärlekssmek
i vår ungdoms vita vår;
som vi minnas skratt ur det gångnas natt
i älskandets heta år;
så mindes jag alla glada lag
i timmar av drucken fröjd,
då den dag vart natt i vin och skratt
under stjärnor i himlens höjd.

Och en röst av en man från ett okänt land
kom till mig i vindens vin,
och jag såg hans blick och den var så hård
och så bittert ond som min.
Och ansiktet var som mitt ansikte var
på min gärnings förbannade dag,
och jag visste då att kött av hans kött
och ben av hans ben var jag.

Och han sade: allt hederligt smått och gott
hör endast vardagen till,
men den vilja är stor som törs vilja tvärsemot vad mängden vill.
Och du som haft mod, att ej vara god,
och som hellre är svart än grå,
du ensam bor, i ondska stor,
och ditt namn skall aldrig förgå.

Dan Andersson - 'Purgatorium'

Sådärja

Tröjan som jag nämnde tidigare är påväg. Som plåste på såren för att det blev fel så får jag behålla skivan. Bra skit. Stonehard (dom jag beställde av, alltså), Sveriges motsvarighet till T-shirt Hell, har även ett gäng andra tröjor som jag starkt funderar på att köpa. Nedanför följer ett litet urval.

En sak till: är det bara jag som tycker att det är ganska roligt med en pin som det står "Make Lovecraft, not Warcraft" på? Antagligen.

Någon har gjort fel

Minns ni den där tröjan jag beställde typ i förrgår? Fick paketet idag. Pluspoäng för snabb leverans. Dock är jag ganska säker på att jag faktiskt beställde en tröja som såg ut såhär:

Inte en CD-skiva som ser ut såhär:
Någon har gjort fel någonstans. Nu har jag ioförsig hört en hel del bra om Nefandus, men inte så pass mycket att jag uppskattar när jag får skivor med dem som jag inte beställt men ändå betalat för.

Nåja. Man får väl mejla sig lite osv.

Dagens pepp

"Enligt vad Kristendomen påstår blev Jesus sin egen pappa genom att göra en oskuld gravid. Detta så att Han skulle kunna dö för att Han själv skulle förlåta oss för synder Han själv definierat. Allt för att vi ska slippa grillas för alltid och för evigt."

Jävla omständig snubbe, den där gud. Springa runt och vara allsmäktig och så lösa skiten såhär (hafsjobb, f ö), istället för att göra det perfekt från början. Men nä. Vi ska göra det krångligt. Vi ska göra det svårt och plågsamt för människorna. Jodå. Så kan man lacka ur när de beter sig just som man har programmerat dem att bete sig. För man är en kärleksfull gud.

Teodicéproblemet, någon?

Nog för att dom är knäppare än dom knäppaste, men Calivinister verkar ju ändå vara dom enda som verkligen har fattat vad det där med 'allsmäktig' faktiskt betyder.

Det var Weber som skrev om kapitalism och protestantism (och då framförallt calvinism), va?

Varför katoliker har fel

Googlade lite på krucifix och fick upp det här.

Jag säger ju det. Katoliker är dumma i huvudet. Antiintelektuella, antivetenskapliga idioter. Men dom kommer ju inte att skratta sist, det är ett som är säkert.

Huvudet på spiken

Herr 138 gör här en bra poäng om varför man bör hata katoliker. Alltså, generellt sett så bör man ju vara ganska avogt inställd till folk som tycker att deras låtsaskompisar har något att säga till om hur någon ska/bör/får/get leva sitt liv, men katoliker är ju lite värre än typ alla andra. Och äckligare. Fast dom har ju schysstast merch, om man säger så. Skulle Exorcisten vara lika bra om någon från Svenska Kyrkan hade försökt driva ut Djävulen? I think not.




Samtidigt som jag läste detta kollade jag på den där dokumentären om barnaknullande präster på TV och "Father Tucker - The Child Fucker" på datorn. Borde ha lyssnat på "Sinful Fleshspear" med Malign också. Susanna, hur går det med Malign-tröjorna? Jag måste ha en!

Heja Gud!

Beställde just den här:
Beskriver mitt förhållande till 'Gud' rätt bra.


Edit: Angående den här tröjan så sa en vän till mig följande: "Oj, vilken svår tröja. Men väldigt Alex." Man blev glad.

Helvetesjävlaskit

Min jävla dator är helt fucked och vägrar starta. Det är en mac. Som garantin gått ut på. Det kommer alltså kosta pengar. Mycket pengar. Nämnde jag f ö att batteriet är trasigt? Och måste bytas ut? Också? Och att jag vill minnas att jag haft just det här problemet med datorn tidigare och det resulterade i att man var tvungen att byta en del. Då gick det på garantin. Det kommer det inte att göra nu.

Jippie.

Det vore ju kul om man kunde ha någon form av buffert någonsin.

En annan grej. Jag älskar Lolcats. Alltså, det är här roligt och väldigt sött.

Men något som är ännu bättre är Rolcats. Eller vad sägs om det här:"Yes child, enjoy your naive appreciation of life’s novelty. Soon you will grow and so will your disdain for this banal existence you once considered beautiful."

"Do you mistake us for sincere?
We adorn ourselves thus to mock the capitalist sacrament of annual materials exchange…"

"Your inactivity is criminal, porcine gastropod…
Go back to Oklahoma!"

Ibland är jag så fruktansvärt gay.

Idag vaknade jag för övrigt runt 0600. Man vet inte riktigt varför. För att min fylla gått över, antagligen.

Total brist på fokus i mitt liv. Börjar bli lite träligt.

HÅRDROCK

Nuclear War Now, skivbolaget som har givit vinylnörderiet ett ganska irriterande (precis allt förtjänas inte att få en 'Die-Hard edition') men ändock älskvärt ansikte (det är ju onekligen något av en kulturgärning att blanda lyxiga återutgåvor av gamla klassiker med nyutgåvor med inte fullt så klassiska band) har bestämt sig för att det är ball + cool att ha en festival i Berlin 13-14 november. Och säga vad man vill om laguppställningen så är ju det intressanta något helt annat än vilka band som spelar, eller vad sägs om:

Ares Kingdom (USA): Deathrash performed with class and grace
Bone Awl (USA): Minimal black metal
Midnight (USA): 80’s black metal
Revenge (Canada): Canadian attack metal
Villains (USA): Fistful of street metal
Morbosidad (USA/Mexico): Morboso black death metal
Proclamation (Spain): Bestial legions of darkness and impurity
Blasphemophagher (Italy): Alcoholic black death
Terrorama (Sweden): Black thrash
Embrace of Thorns (Greece): Bestial black death with elements of doomy death
Hellias (Poland): True Polish evil thrash metal
Dead Congregation (Greece): Abyssic death metal
Nocturnal Graves (Australia): Australian barbarian bestial deathrash
Ignivomous (Australia): Pure doomy death
Abigail (Japan): Perverted thrashing black metal

Vem kan liksom undvika att älska ett band som spelar "attack metal"? Och det är ju ändå inte den bästa beskrivningen av musiken. Jag tror inte att jag har sett orden "black", "death" och "thrash" så många gånger på ett såpass litet utrymme. Helt underbart, faktiskt. Inga jävla kompromisser. Och allting med ordet "bestial" i måste ju vara bra.

Hursomhelst, jag vet inte hur sugen jag är i dagsläget på att åka dit, men någon gång i livet skulle jag vilja se Revenge. Vill minnas att jag har något med Proclamation på datorn och tyckte att det var ganska rått om än inte bra i ordets egentliga betydelse. Vill även minnas att Dead Congregation, Nocturnal Graves och Abigail är rätt OK (man kan dock argumentera såsomså att eftersom de inte gjort något bestående intryck på mig så kanske de inte är så bra egentligen...).
Bone Awl vore dock lite tufft att se på_riktigt.

Melodifestivalen, en kamp för folkets överlevnad.

Eller vad säger ni om det här: http://mollysandentillmoskva.blogspot.com/

Personligen så är jag av åsikten att om den vita/ariska/germanska/getrasen bestämmer sig för att schlager är lämplig och völkish nog att använda som kulturell krigföring så tatuerar jag mig svart.

Det finns ju onekligen fog för att misstänka att jag matar trollen nu (men ett troll helt i min smak).





För övrigt; tack till Steve som lyckades hitta ovanstående blogg/kampanj/länk/get och internetledes förmedlade den till bl a. mig. Steve har även den goda smaken att tycka att man ska läsa min blogg trots att jag inte riktigt har skrivit något än. Så ta och besök Steves blogg också.

Dödsmördarsvamp

Det finns något oerhört vackert och outsägligt sorgligt över den här lilla filmen.

Tuffma

En blogg som jag sporadiskt följer är The Sartorialist. Det är inte alltid så jävla bra eller så jävla spännande och alltför ofta så har dom lite gulliga fashionistas (jag avskyr verkligen gulliga människor mellan 15 och 65) som folk tycker är så sjukt vågade för att dom har en säkerhetsnål eller nagellack någonstans. Men ibland så får han till så sjukt bra bilder på så sjukt snygga människor, och då är det ofta äldre män och kvinnor som helt enkelt ser ut precis som de vill (på ett eller annat sätt).

Som den här mannen:
Kom igen. Ni kan inte säga att han inte är typ bäst. Jag vill se ut som honom när jag blir gammal. Jag vill vara honom när jag blir gammal. Ungefär allt med honom säger "Jag vet precis hur man ska klä sig i varje situation och jag skiter i det, men jag ser ändå helt underbart perfekt ut hela tiden." Jag tycker personligen att en T-shirt till kostym är ganska osnyggt och hans väst sitter ju rätt skevt, men på den här mannen så får man ju ändå en känsla av att det är meningen. Faktum är att jag tror att om man talade om för mannen ifråga att gult kanske inte är en så jävla bra färg typ någonsin så skulle han antagligen se ut precis som på bilden och den minen säger verkligen "du grabben, det är jag som skapar reglerna här. Du kan ju gå och försöka matcha bröstnäsduken med slipsen så sköter jag det riktigt svåra. OK? Hejdåmeddig."

D Ö D E N

Någon i The Accidents sa en gång i tiden att bakfyllan är värd varenda minut av fyllan. Jag håller för tillfället inte med. Min bakfylla är helt oproportioneligt stor jämfört med hur full jag var igår. Nog för att jag var ganska mycket mer än salongsberusad igår, men såhär bakfull ska man väl inte få vara? Jag står här, på jobbet, och försöker fungera som en vanlig människa men jag kan inte äta eller dricka och titt som tätt dyker en whiskydoft/smak upp i mitt svalg.

Fyfan.

Undrar om man kan operera bort sin humor? Börjar bli dags för det, tror jag. Iallafall just nu.

Men "Radikalare än Hitler?" är iallafall väldigt bra och upplysande.

Försenade tack till vänner, älskade och världen.

I julklapp fick jag en bok. Eller ja, jag fick flera böcker (min mor gav mig t ex. en bok om svenska koncentrationsläger. Jag tycker att det var rätt fint av henne, men lite läskigt att hon känner mig såpass väl.). Hursomhelst, den bok jag tänker på är en nära nog komplett diktsamling av Wilfred Owen. Poesi är inget som är särskilt lätt för mig att uppskatta, antagligen därför att så många poeter egentligen inte har något viktigt att uttrycka och/eller inte har det språkliga/tekniska kunnandet för att kunna uttrycka det. Owen är annorlunda, iallafall för mig. Han skrev om fasorna i skyttegravarna medans han ännu satt där. Han skrev om krig mitt i brinnande krig. För mig var han en vacker själ som blev svårt ärrad men ändå inte gav vika för det han ansåg vara sin plikt, hur hemskt han än tyckte att kriget var. Han dog i slaget vid Sambre en vecka innan Första Världskriget tog slut. Hans hemby fick mottaga dödsbudet samtidigt som kyrkklockorna ringde in freden.

So Abram rose, and clave the wood, and went,
And took the fire with him, and a knife.
And as they sojourned both of them together,
Isaac the first-born spake and said, My Father,
Behold the preparations, fire and iron,
But where the lamb, for this burnt-offering?
Then Abram bound the youth with belt and straps,
And builded parapets and trenches there,
And stretchèd forth the knife to slay his son.
When lo! an Angel called him out of heaven,
Saying, Lay not thy hand upon the lad,
Neither do anything to him, thy son.
Behold! Caught in a thicket by its horns,
A Ram. Offer the Ram of Pride instead.

But the old man would not so, but slew his son,
And half the seed of Europe, one by one.

"The Parable of the Old Man and the Young" av Wilfred Owen.

Jag måste för övrigt rekommendera i stort sett alla att se "Regeneration" som handlar om (bland annat) Siegfried Sassoons och Wilfred Owens vistelse på ett brittiskt militärt mentalsjukhus mitt under kriget.

Nihil Verum Nisi Mors

I december 2007 skrev jag en recension av Celtic Frost's sista skiva "Monotheist". Det är en skiva som har betytt väldigt mycket för mig och som jag fortfarande lyssnar mer på än väldigt mycket annat. Faktum är att den i mina ögon bitvis är en närapå fulländad skiva, och då ska jag tilläga att jag fullkomligen älskar Celtic Frost's tidigare material (dvs "Morbid Tales", "Emperors Return", "To Mega Therion" och "Into The Pandemonium").

Hursomhelst.

Isn't it strange how sometimes records just fit? I'm thinking about Celtic Frost and their comeback 'Monotheist'. I find it absolutely amazing that while it hardly sounds as Celtic Frost at all, it is unmistakeably a Frost album. It is enthralling in it's complexity and it's simplicity. Barbaric riffs, semi classical pieces, female vocals and they manage to pull it off! It just sounds so dark, powerful and in so many ways, deep. It sounds like Death. Although I think that metal does not need to be smart and in many cases is much better of if you stay away from intellectualism, it feels very good that such a smart and intellectual record is released. Something so full with meaning and knowledge and pain and philosophical focus. There is a point to this record. And still the delivery feels very intuitive and obscure. Actually, the most boring part on the whole album is the first two tracks. Two tracks that has classical Frost riffing and the o so lovely 'Uh!'s. A shame, but I guess it says a bit about how magnificent I think this album is. I would easily put it up there with 'To Mega Therion.' And the lyrics really speaks volumes to me these days. Although I can draw no straight paralleles to my life, it really feels like they are about me or is some kind of instruction or description. I belive Tom G. Warrior went through a similar (but probably even more devastating) situation during or just before the creation of 'Monotheist', and that probably explains a lot. But the man is obviously bipolar, so I don't know what that says about me. If I remember correctly Martin Eric Ain lost his mother previous to the making of the album and the "Death is certain, Life is not"-theme is an obvious result of that.

Come, Lord!

20090218 skrev jag en text som handlar om Funeral Mist. Som synes så skrevs den innan nya skivan "Maranatha" släpptes och mycket av texten tyngs av förväntan inför den skivan, men framförallt av Funeral Mist's betydelse för mig personligen, min syn på black metal och (viss) andlighet. Eller kanske snarare min beundran inför genren och vad den, när den är som bäst, kan uttrycka och förmedla. Hursomhelst, här är texten.

Funeral Mist will release a new album next week, entitled "Maranatha". I am really looking forward to thar record. Their previous effort "Salvation" was one of the most terrifying moments in black metal history. A violent release of pure concentrated evil. Truly, a record that in many ways scared me. Not that much music actually does that, but Funeral Mist... In the same way that you know that David Eugene Edwards mean every word he sing in 16 Horsepower or Woven Hand, in the same way that you know that what he sings is what he believes in and hopes for... In the same way you know that the death and destruction that Arioch of Funeral Mist express in his musical and lyrical blasphemy really is what rages in his soul. That he really (to put it in his own word) wishes "to kill the human within" and that he means to take you with him. There is nothing that forgives in Funeral Mist. There is nothing that isn't supposed to be there and every part is a crucial part in a prayer to the Devil (and it isn't a beautiful, misunderstood Miltonian angel but a god of total destruction death and negativity). A couple of days ago I had a discussion (severely under the influence) about evil in music and in that discussion I stood by the claim that metal is a good way to express evil. Looking back at it, that might not be the case. But I can say that the only records that have felt really evil, the only records that have felt like they had come in contact with something truly ancient and evil is "Salvation" (and hopefully "Maranatha") by Funeral Mist, "Satanic Blood Angel" by Von, "De Mysteriis Dom Sathanas" by Mayhem and, in parts, the first four black metal albums by Darkthrone. Maybe "Black One" by Sunn0))), but the feeling on that album is, although very similar, a bit different. Albeit it is dark, mysterious and ultimately evil, it isn't as malign as the previously mentioned albums. Jaculas first album might come close, but in the end it's a bit to... naïve, maybe. I am very impressed by the fact that the records sound quite menacing and very special, if nothing else just because it is made pre-Black Sabbath, but it still feels a bit... If I'd written this in swedish I would have used words like "spexigt" to describe it, basically meaning that it feels more like the musicians are trying a lot without having a real spiritual/emotional basis and understanding for what they are portraying. Sort of like white gangsta rap. I still love it, though.

Now, talking about music outside of metal that can evoke this feeling of malignant devilry, I can't really think anything. Maybe the Omen soundtrack, maybe something by Schnittke but I can't really be the judge of that since I haven't really heard that much of his work. Power electronics, noise, industrial... For all their flair for totalitarianism, serial killers etc. I don't get an "evil" vibe from them. I get a vibe of danger, of horrible things, a sense of fear and of psychosis, a sense of physical and mental harm, a sense of destroyed and corrupted minds, but not that sense of evil. Some might say that I am after a metaphysical evil, but that's not really it either. Although Funeral Mist musically can come of as chaotic, it is not. It is very structured, very thought through, very focused. What I am trying to say is that when most industrial (or related) acts come of as a total mindless psycho rapist killer just going at it with an axe, Funeral Mist is more like being strapped to an altar and surgically altered by a surgeon that hates you and enjoys cutting you up but it is not the goal, just a pleasurable road to the goal. And what is the goal? In the words of Darkthrone: "that is the Eye of Satan."

Skultuna

Jag har en viss faiblesse för Skultunas manschettknappar. Jag har förvisso aldrig ägt ett par och kan tänka mig att det kan ta ett litet tag innan jag gör det, då de kostar runt 500:-/paret. Det är förvisso inte så mycket för ett par manschettknappar, men jag är både lågavlönad och snål.

Hursomhelst:












Det finns ett antal andra färgkombinationer, och ska jag vara helt ärlig så föredrar jag nog det napoleanska biet i svart och guld framför den här inte fullt så pricksäkra och alldeles för livsbejakande lila färgen. Karl X krona är kanske inte heller det snyggaste motivet, men ändock... Dock så är den dubbelhövdade örnen väldigt mycket to my liking. Den fanns tidigare på Skultunas hemsida i en rödguldig variant som kanske var snäppet tjusigare t o m.

Håhåjaja. Måste ta tag i skjortproblemet jag har för att de här knapparna ska bli aktuella. En annan har ju för smala handleder för de flesta konfektionsskjortor med hål för manschettknappar. Följdaktligen måste skjortor beställas måttsydda. Det behöver förvisso inte bli särskilt mycket dyrare, men det är något omständigare what with all the måttagningar och allt. Men det ska man väl kunna ta sig i kragen och göra någon dag när man har tid och pengar över.

I Clavdivs

Igår natt kollade jag igenom de två första avsnitten av "I Claudius." Jag minns serien ifråga som väldigt bra, men det var å andra sidan 10-15 år sedan jag såg den. Hursomhelst, de två första avsnitten är inte så mycket att hänga i granen med och jag vet precis vems fel det är: Brian Blessed. Brian spelar Augustust (som i första hand var en titel, men även blev hans namn. Romarna hade en lite annan syn på det där.) och får honom att framstå som en godtrogen, snäll, glad och bullrig fåne. Inte korkad, men bara lite för inne på det där med "kan vi inte alla vara vänner och hålla handen"-köret. Jag har bara lite svårt att se att världens ditills mäktigaste man kunde tillåta sig att vara sådan. Ibland dyker dock en liten, liten gnista av konspirerande och intelligens upp (en liten räv bakom örat, s a s.) och det är uppskattat, men tror du inte att tjockisen strax efteråt återigen går in i ett "men han är ju en snäll grabb egentligen"-mode. Inte bra. Jag tar honom inte på allvar, och då var ju Augustus ändå en av historiens största ledare i en tid när (inbillar jag mig iallafall) lönnmord, konspirationer och korruption var mer än vardagsmord.

Anyhoodles, den kommer nog ge med sig. Lär ju inte bli helt dåligt när Caligula dyker upp och jag har ju som sagt bara kollat på två avsnitt än så länge.

Jag köpte f ö boxen för (under) 200:- på MegaStore vid sergels torg, tillsammans med Saló och en födelsedagspresent som ska förbli okänd. Jag rekommenderar ett besök eller två till den butiken ganska omgående eftersom den stänger sista mars.

I övrigt så införskaffades under gårdagen en bok om gotisk arkitektur och "radikalare än hitler." Jag har ännu inte hunnit göra mer än bläddra i den, men jag har svårt att se att den inte på något sätt skulle vara ett viktigt tillskott till min privata värld befolkad av knäppskallar.

I övrigt så är jag mest nöjd med införskaffandet av 1 par ganska så prisvärda myggjagare och 1 par ganska så prisvärda låga boots (stövletter?).

Den förste.

Jag har under en viss tid haft funderingar på att starta en blogg på svenska. Jag har tidigare, under diverse alias, på diverse mer eller mindre hemliga platser skrivit av mig på engelska. Inläggen där har vart av det mer personliga och i viss mån detaljerade slaget. Tanken med den här bloggen är att göra något annat. Mitt skrivande på engelska gick så långt att jag nästan fick svårt att uttrycka mig på svenska, mina personliga och känslomässiga inlägg slutade mest i samma slutsats (och det var att det är jävligt synd om mig). Tanken med den här bloggen är att skriva mer analytiska, mindre personliga inlägg på svenska. Därmed inte sagt att jag kommer hålla mig till endast det. Personliga tankar och inlägg på engelska är inte alls en omöjlighet.

Vad kommer jag skriva om då? Musik, antagligen. Kanske lite filosofi. Kanske lite historia. Kanske lite politik. Kanske lite konsumtion. Antagligen ganska mycket hat och misantropi.

Vi får se. Jag tänkte hursomhelst försöka leta reda på de inlägg på engelska jag tycker håller någon form av objektiv högre kvalitet och publicera dem här.

Vi hörs.