The Abombination of Desolation

Min far ligger på sjukhus just nu. Inget jätteallvarligt och inget jag har varit sådär jätteorolig över. Min mamma meddelade mig just att allt var OK. Jag föreslog att vi skulle besöka honom tillsammans imorgon. Och helt plötsligt blev jag väldigt sorgsen. Inte för att min far har varit så illa däran att han är på sjukhus. Nej, jag vet inte om jag klarar av att se honom svag, i en sjukhussäng med allt vad det innebär. Min far är en stark man. Att se honom i ett tillstånd där han inte är det... Det påminner mig om när min farmor begravdes och jag blev mer ledsen över att min far var såpass ledsen att han grät och var förvirrad än över att min farmor var död. Inte så att han inte borde ha gråtit, det var bara väldigt sorgligt för mig att se och inte kunna göra något åt. Och att se karln i en sjukhussäng med dropp och allt... Jag vet bara att jag skulle personligen nog ha svårt för besökare om jag var i samma situation. Fast kanske inte, å andra sidan.

Nåja, jag har ju uppenbart en hel del att jobba med när det gäller mig själv. Men för mig ligger omsorg, medlidande och förödmjukelse nära varandra. Det finns något förnedrande över en reaktion som inte är ett kallt konstaterande av situationen. Å andra sidan finns det ju definitivt något förnedrande över ett kallt konstaterande också. Slutsats? Hur man än vänder sig har man rumpan bak and somewhere down the line it's going to get severely fucked åt vilket håll du än riktar den.