The Straight Story

Har du någonsin haft den där känslan av att du är ett jäva svin, men du kan inte komma på vad det är du har gjort? Så känner jag väldigt ofta. Jag har dåligt samvete, men vet inte för vad. Ganska jobbigt och irriterande. Som en konstant bakisångest.

En av fördelarna är dock att man rannsakar sig själv samt sitt liv och t ex. upptäcker att man har fler och bättre vänner än man trodde att man skulle ha när man gick i grundskolan. Det är något som jag behöver påminna mig själv om rätt ofta.

Man upptäcker också att man kan vara ganska arrogant och alldeles för intresserad av min egen prestige. Det är en sida hos mig själv jag inte uppskattar och om du någonsin utsätt för den så hoppas jag att du förstår det.

Jag vet inte om jag kan eller kommer förändras, men det räcker rätt långt att jag har någon form av aning om varför jag beter mig som jag gör och är som jag är.

c'est la vie

Så. Första tentan. 60 meningar som man skulle pilla in ett ord i. Man fick välja på totalt 100 ord. Allt uppdelat i 10 olika avdelningar. I flew right through the motherfucker. Hoppas att jag inte gjorde några slarviga högfärdsmisstag. Jag ser dock INTE fram emot övriga tentor. Syntax och grammatik... Usch. Jag har absolut ingen magkänsla eller fingertoppskänsla för den tekniska delen av språk. Men jag har åtminstone börjat öva mig lite varje dag genom att försöka (lite löst) identifiera de olika ordklasserna när jag läser saker. Lågstadienivå på det hela, men det är typ där jag befinner mig. Nåja, bite the bullet, push on through osv.

Har en, för mig, obscen summa pengar till mitt förfogande. Det enda det gör (ja, förutom att ge mig en större materiell/ekonomisk säkerhet än annars) är att ge mig noja. Jag är verkligen skitnervös hela tiden. Fast det har ju inte bara med pengar att göra, utan även med plugget. Jag blir verkligen stressad av att plugga. Jag menar, nog för att jag nog aldrig haft en avslappnad och ostressig livssituation någonsin men pluggande vässar liksom eggen lite extra. Så att säga.

Nåja. This too shall pass. Jag har i alla fall kommit på att täta och regelbundna besök till frisören verkar vara bra för den mentala hälsan. Det kan även ha att göra med att mitt hårs inneboende monchichi-kvalitéer är dåliga för den mentala hälsan (dvs fåfängan).

Militan livshataruniform på ingång, förresten. Man vill bara skaffa kåkfarartatueringar i ansiktet, men det känns som en dum idé.

Jag vill ha Old Spice!

"Big sunglasses, not Emperor sunglasses!"

Tidigare idag så googlade jag på den amerikanska ölen Porkslap. Jag har ingen aning om hur den smakar, men etiketten föreställer två grisar som hoppar in i varandra, bröst mot bröst. Och den kommer på burk. Very hipster och old school tattoos. Så om den går att pröva bör man ju göra det, bara för att.
Hursomhelst. Därifrån är steget naturligtvis inte långt från att komma in på Artifical Swedeners blogg (fråga inte hur), en blogg som handlar om Megans öden och äventyr under ett halvår i Stockholm. Av någon anledning så fann jag den väldigt fascinerande. Alltid kul (eller nja) att se hur andra ser en och ens kultur. Roligt nog så påpekar hon något som vi delvis tog upp på ett seminarium idag (och som de yngre deltagarna i min grupp ställde sig väldigt frågande till), nämligen sociolekter. Eller rättare sagt, finns det några speciella uttal av ljud som går att härleda till olika klasser i samhället? Jag anser ju att det gör det, även om det kanske inte är lika tydligt i Stockholm som det är i t ex London eller vad vet jag? Det är även lite svårt att avgöra VAD som är definierande för de övre klasserna, medan man ganska lätt kan avgöra vilka som kommer från de lägre klasserna. T ex. har jag lite svårt att se att en bankdirektör skulle prata som någon fron "Dom kallar oss mods", men å andra sidan så har jag märkt att många av de manliga Brommabor som handlar på mitt jobb har lite mer av söder/arbetartugg, vilket säkert är lite av en manlighetsfråga (det finns ju fortfarande någon rest av att det är manligare med handfasta arbeten osv. och att arbetarklassmän inte är så... Bortklemade. Jag har någon form av kompendium här någonstans som handlar precis om det (fast i USA och förra sekelskiftet och mer om boxning än språk, så jag överdrev nog lite) om någon vill fördjupa sig i ämnet. Eller så diskuterar vi i kommentatorsfältet). Hursomhelst, Megan tar upp (eller anmärker lite på) det och lite till om Sveriges jämställda klassamhälle (in want of a better word) i den här och den här posten. Jag menar, jag är ju ändå lite hemmablind för öfverklassljud så det är kul när någon som är helt ny vad det gäller språket märker sådant.

Anyhoodles. Rätt kul blogg. Ibland.

Men: Vore det helt retarderat av mig att köpa dom här solglasögonen? Jag menar, jag använder ju aldrig solglasögon, eftersom jag aldrig använder linser och 45 USD + frakt för en sån sak jag aldrig/sällan använder är väl kanske lite... Å andra sidan, om de vore riktigt perfekta så kanske jag skulle använda dom hela tiden. Det är ju tufft med solglasögon. Solglasögon och ärr. Synd att de inte är helt mörka bara, men man kan inte få allt.

Vanan trogen.

Såhär va. Jag kommer få en rätt hyfsad klumpsumma CSN-pengar snart. Plus lön. Plus att CSN inte vill ha pengar av mig i år. Alls. Känns ju bra. Och det är det väl. 2 grejer, bara.

1. Sånt här gör mig ännu säkrare på att jag kommer misslyckas.

2. Jag har redan börjar spendera dem. Eller nej. Men jävlar vad jag virtuellt känner på tyger och klämmer på jackor och funderar på skor.

Nåja. Med lite tur kommer jag kunna/palla lägga undan lite pengar. Jag menar, något kommer ju definitivt skita sig under våren, och om det inte gör det så vore det ju soft om man kunde ta tag i det där med tatuerandet eller kanske faktiskt kunna ta någon form av semester för en gångs skull.

And so it goes

Den här baksmällan... Alltså, själva smällan har väl gått över, men det finns ju inte en gnutta dopamin i kroppen plus att jag har nog fortfarande stresshormoner upp till ögonbrynen plus att jag inte sov särskilt mycket elelr länge inatt plus att jag har varit aktiv sedan klockan 9-10 imorse plus att jag inte ätit något plus att jag jobbar just nu. Plus att jag var ute på SU idag, vilket är något jag ofta har svårt för att vara. Man tycker att om killen med skinnrock, promenadkäpp och cowboyhatt har en plats där så borde det inte vara så svårt för mig att hitta en plats, men det ska det tydligen vara. I alla fall i mitt huvud. One is not blessed with an abundance of confidence, antar jag.

Och någonstans över det så hänger ett moln av misslyckande. Det är liksom en konstant när det gäller så mycket. Jag har aldrig haft en plan för något i hela mitt liv och det beror på en total skräck för atyt misslyckas. Om man inte anstränger sig för att vilja ha något, så... Det är inte en fråga om att förlora en tävling, det är en fråga om att inte ens vilja/våga vara med i tävlingen.

Så. Nu står man här. Och har något av en plan. Vet ni vad det enda jag ser är? Misslyckanden. Det finns liksom inte en chans att jag ens misstänker att jag skulle ha en chans att fixa det här. Något kommer att knulla upp sig och sen kommer jag sitta där med studieskulder och en massa bortslösade poäng.

Men vaddå? Sämre människor än jag lyckas ju varje dag? Varför skulle det inte kunna gå bra för mig? Jag menar, jag VET ju att jag inte är dum i huvudet. VArför skulle det inte kunna gå? Jag vet inte. Men jag vet att bättre män än jag misslyckas varje dag.

Vi hade iallafall en väldigt bra/trevlig/gemytlig/lärorik föreläsning idag om något som var intressant idag. Mycket trevligt. Man blev pepp.

Nu ska jag sluta mata den här bakisångesten. Snart dags att dra hem. Pluggtajm deluxe imorgon.

Papipapipapipapi

Folk som gillar jazz tenderar ju att vara idioter. Långt ifrån alla, men ganska många. Det är lite som Oi! på det planet, fast olika sorters idioter. Hursomhelst, står man i en skivaffär så lär man sig känna igen och avsky jazzmongot. Oftast en gubbe, men kan även vara en kärring (som även har en förkärlek för klassiskt och blir chockad när man refererar till det dom "seriemördarmusik") som inte alls har en "same shit different haircut"-attittyd till musik (som jag själv i mångt och mycket har lyckats utveckla. Förrutom när vi kommer till (99% av all) jazz och Bob Dylan) utan på allvar tycker att jazz är bättre musik för bättre människor. Anyhooo så har jag kommit på det perfekta svaret till dylika mentala Brommabor: "gå hem till din dator och googla på Shooby Taylor. Så tycker jag att ALL jazz låter."

"We got kids on our dicks lika a Michael film"

Just nu är det nästan bara hip hop som gäller. Nästan lite jobbigt. Annars? Både och. Pluggprylarna verkar både lätta och så jävla krångligt (syntax och grammatik är inte min grej. Alls.).

Det jag definitivt vet är att det nästan har blivit ett knark att klippa sig. Typ, är man snygg i håret så kan resten se ut lite som det vill. Sen gillar man ju frisörsalonger där det lyssnas på Nas på hög volym och kollas på Romper Stomper/Mupparna.

I övrigt så försöker jag mest komma ikapp mig själv och hela pluggrejen och allt sånt. Visst, läsa sociolingvistik (antar jag att den svenska termen blir) och The Great Gatsby och The Road är ju inga problem alls, utan snarare väldigt intressant, men det blir ju väldigt mycket jobbigare när man måste börja kunna och komma ihåg all skit som man har förträngt sen typ mellanstadiet. Men jaja. Det är la bara att börja plöja skiten. Artonde februari är det dock dags för Jedi Mind Tricks. Det är ball + bra. Önskar bara att man pallade ta sig lite mer i kragen och faktiskt fixa lite mer av det som förväntas av en och det man lovat att göra. Samtidigt så ska man vara en utvilad och social person som har råd att gå ut osv. Känns ju görbart. Speciellt för mig som typ inte kan diska samma dag som jag ska jobba, eftersom det blir alldeles för mycket saker att hålla reda på.

BTW; på förekommen anledning, kanske något av det bästa sin sin genre i Sverige:


Samt min absoluta favoritlåt just nu:

Everlast och Slaine, fy fan vad bra de är.

Bonusvideos:

Svaret

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här bandet. Alls. KLF-inspirerad sunkig eurotechnohiphop? Jag förstår mig inte på dem och jag vet inte vad jag tycker om dem. Är det bra? Är det dåligt? Är det tufft? Är det töntigt? Är det hippt? Är det misslyckat? Är det ett skämt? Är de allvarliga? Jag vet inte. Jag vet mest att det är ganska absurt. Och att de har en jävligt rippad/deffad progeriadvärg med och en MC med jävligt skabbiga gaddningar. Och det gillar jag.


Jag är för tillfället trött på hårdrock och metalattityd. Den inneboende och inbyggda konservatismen som är en stor del av dess styrka gör mig just nu mest väldigt trött.

"I lifted it up on the temple! Now I'm going to eat it!"

Såhär va. Ni måste se The Vice Guide to Liberia nu. Eller snart. Men ni måste se den. Våldtäkt, krig, mord, hor, knark, mer krig, fattigdom, kannibalism, korruption och människooffer.
"Hur kan man bete sig så omänskligt?" kanske ni tänker när ni har kollat klart på den. Men då har ni missat något. Det där är väldigt mänskligt beteende. Mänskligare än iPhones, latte, lokaltrafik, mode, livsstilsmagasin, Stockholm...
Så se den. Och se Johnny Mad Dog. Och inse sedan att "there but for the grace of God goes I."




Förresten, har ni tänkt på att franska är ett rätt vidrigt språk? Varje gång jag hör en fransman tala så vill jag bara slå ut tänderna på honom med en hammare och önska honom lycka till. Däremot så är de flesta sorters kreolfranska jättefint. Och parisförortsblattefranska gillar jag också. Det är väl för att det är en form av franska som inte låter så himla "je suis sexy, hehehehe" (ni vet. Typ Phoenix eller han Sebastian med kiddyfiddlerskägg) eller översitterifånig.

ROC!

Det är när man ser sånt här som man dels (lite) ångrar att man klippte av sig håret och dels funderar på att börja röka pipa. Dessutom blir man ganska förundrad över hur många absurda människor det finns i världen som ändå på något sätt skapar sig ett eget utrymme att vara konstiga i. Och det verkar ju funka alldeles utmärkt.

Tack till Pär för klippen och för att han, likt Jesus, räddade min dator (så att jag kan missköta den ännu mer).

Refuse!

N. Finkelstein visar vart skåpet ska stå.




Jag är så jävla förkyld så det finns inte. Döende, nästan.