And so it goes

Den här baksmällan... Alltså, själva smällan har väl gått över, men det finns ju inte en gnutta dopamin i kroppen plus att jag har nog fortfarande stresshormoner upp till ögonbrynen plus att jag inte sov särskilt mycket elelr länge inatt plus att jag har varit aktiv sedan klockan 9-10 imorse plus att jag inte ätit något plus att jag jobbar just nu. Plus att jag var ute på SU idag, vilket är något jag ofta har svårt för att vara. Man tycker att om killen med skinnrock, promenadkäpp och cowboyhatt har en plats där så borde det inte vara så svårt för mig att hitta en plats, men det ska det tydligen vara. I alla fall i mitt huvud. One is not blessed with an abundance of confidence, antar jag.

Och någonstans över det så hänger ett moln av misslyckande. Det är liksom en konstant när det gäller så mycket. Jag har aldrig haft en plan för något i hela mitt liv och det beror på en total skräck för atyt misslyckas. Om man inte anstränger sig för att vilja ha något, så... Det är inte en fråga om att förlora en tävling, det är en fråga om att inte ens vilja/våga vara med i tävlingen.

Så. Nu står man här. Och har något av en plan. Vet ni vad det enda jag ser är? Misslyckanden. Det finns liksom inte en chans att jag ens misstänker att jag skulle ha en chans att fixa det här. Något kommer att knulla upp sig och sen kommer jag sitta där med studieskulder och en massa bortslösade poäng.

Men vaddå? Sämre människor än jag lyckas ju varje dag? Varför skulle det inte kunna gå bra för mig? Jag menar, jag VET ju att jag inte är dum i huvudet. VArför skulle det inte kunna gå? Jag vet inte. Men jag vet att bättre män än jag misslyckas varje dag.

Vi hade iallafall en väldigt bra/trevlig/gemytlig/lärorik föreläsning idag om något som var intressant idag. Mycket trevligt. Man blev pepp.

Nu ska jag sluta mata den här bakisångesten. Snart dags att dra hem. Pluggtajm deluxe imorgon.