På vägen till jobbet höll jag nästan på att börja hyperventilera och grina av... Torgskräck? Misantropi? Allmän stress? Jag vet inte. Men så var det. Så det känns jävlig sjukt att säga att det var skönt att komma till jobbet, men det var det. Jag tror att det är lite därför jag fortsätter jobba, även fast det komplicerar min tillvaro när det gäller studier och socialt liv. Det är någon sorts förankring i verkligheten. Jag kan liksom inte försvinna in i mitt eget huvud för mycket. Nog för att jag gillar det där och jag gillar min egen lilla värld, men det funkar inte alltid. Det enda nya som tillförs kommer utifrån.
EDIT: Fast med en av de dryga horkunderna jag har haft idag så vore det jävligt skönt att aldrig behöva träffa en enda människa igen. Med ett undantag.
40 Years (Part 8): The Completion Of "Morbid Tales"
2 veckor sedan
Känner igen det där. Jag har väldigt lätt för att bli extremt inåtvänd om jag inte träffar folk på en dag eller två. Så jag behöver verkligen jobba/gå i skolan/umgås med folk, fast jag egentligen tycker det är himla skönt att vara själv. Eller jag vet inte om det var så du menade men det är så för mig iallafall.
SvaraRaderaJo men nästan typ så. Eller, jag vet inte om jag blir inåtvänd, jag blir nog mest bara rätt knäpp. Det blir liksom för_mycket med folk. Och jobbet är bra, för där har jag någon form av (det här kommer inte låta bra) roll att spela. Där vet jag hur jag ska bete mig, så där kan jag liksom öva lite.
SvaraRaderaFast allra helst vill jag ju inte ens gå upp ur sängen, typ ever. Än mindre lämna lägenheten. Egentligen. Men det funkar liksom inte.