Ibland hatar jag verkligen den här staden och alla i den. Det är som en totalt ocharmig Tyler Durden vill klösa sig ut genom pannloben , ta kontroll över mig, slå ner varenda person jag ser och vråla "hur mycket vill du leva!? Tror du att det här är verkligt? Tror du att det här spelar någon roll?" rakt i ansiktet på dem när de ligger där på marken, krälandes och frustandes blod genom tandlösa munnar och krossade näsor. Ibland föraktar jag verkligen allt och alla jag ser för deras svaghet och ytlighet, deras materialism och idioti, deras stolta roll som konsumenter istället för människor, den fernissa de tror att världen är. Ibland vill jag bara sätta den här staden i brand bara för att göra folk hemlösa, göra folk verkliga.
Så tänker man på sig själv och de fällor man så ivrigt faller i och hur mycket värre jag är. Jag vet om problematiken, känner problemet i mitt hjärta och beter mig precis som alla andra. Jag sitter här i ett par märkesjeans, en flanellskjorta, sotarmössa och Buddy Holly-brillor och skriver på/från en iphone, liksom.
"Our Great War us a spiritual war. Our Great Depression is ourselves."
Nietszche hade rätt, fast fel. The Last Man är snart här, och det finns inga nobla instinkter kvar. Någonstans. Har nog aldrig funnits.
Vi lever i en fånig tid, fylld av nånting värre än barn, nånting mindre försvarbart än djur. Och jag skulle kunna vara deras kung.
Location:Stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar