I want to/see blood on you

Något av ett genombrott när det gäller uppsatsen! Inte den som är akut, men ändå. Total snilleblixt/uppenbarelse som naturligtvis är sjukt svår att hålla kvar i pallet. Grundidéen är iaf att MLM är en temaskiva på ett annat sätt än jag tidigare trott, att den är en utveckling från punkt A till punkt B. Att den nästan har en handling. Att den kanske utgår ifrån ett meningslöst liv och utvecklas om inte till något meningsfullt så åtminstone till något med mer insikt.

Det andra genombrottet är att jag även tror att det finns ett motståndsförhållande mellan 'Show Me' och 'Grey Heaps...', något motstridigt. Att se samma sak från två håll och från två olika tidpunkter eller vad man ska säga.

Den tredje är att texten till 'Be Still' visst finns tryckt och är med i layouten i skivan.

Edit: Nähä. Den första idéen dör förstördes tydligen av låtordningen. Nåja, den var nog inte så givande för uppsatsen ändå.

Anthem for Doomed Youth

Nej, en annan dikt.

Men den fick mig nästan att börja gråta, mitt i SUs bibliotek.

Firade lön igår II

Rått kött och afrikansk öl på Ethiostar. Så jävla gott (men jäävligt starkt!) och billigt. Och inget jävla trams med sallad heller. Bara en skål med köttbitar i stark sås och såntdär bröd till (injira heter det, va?). Inge krångel. Kostcirkeln sket man väl i.

Nu: jobb.
Imorgon: möte med handledaren och sen skriva poesiuppsats tills fingrarna blöder. Jag har inte ens kollat närmare på materialet än. Bummer.

Firade lön igår

Först med inköp av chambrayskjorta:


Blev lite peppad på Folsom Prison Blues-kombinationen denim/chambray där. Sen två snabba glas vin på East Street och därefter öl, vänner och skinheads vid zinkensdamm. Fast roligast var nog den helt kolugna (hans vänner var däremot rätt uppspelta) och blödande killen som frågade mig varför jag var tvungen att slå honom så hårt. Ba sådär. Stor och upplyftande humor.

Konstigt

Jag var på solskenshumör tidigare idag. Inte ett bekymmer. Eller, jag hade naturligtvis samma bekymmer som alltid men det kändes som om jag hade koll och kontroll. Nu vet jag inte. Sur och känslig och nervös och jävligt ölsugen men ändå inte det minsta sugen osv. Är det för att jag jobbar igen, för första gången på typ två veckor? Spelar nog in.

Pepp i brevlådan + dagens inköp

Unholy Black Metal

En gång i tiden så läste jag en intervju med Fenriz där han sa något i stil med "folk kan omöjligt förstå den black metal-känsla som vi fann i början av nittiotalet" och det är förstås sant. Men en gång i tiden, ungefär vid samma tidpunkt som jag läste den där intervjun, så hade jag mitt eget möte med black metal-känslan och det var oerhört sublimt. Ni vet den där känslan av någon form av nästan mental svindel man kan få av att stirra upp mot stjärnhimlen en kolsvart natt? När man inser, men ändå inte riktigt gör det eftersom man ändå bara är en liten människa, precis hur stort universum är, hur liten den här planeten är, hur oerhört obetydlig man själv är, att om det finns något annat så är det i bästa fall ointresserat av oss, hur tankar och känslor bara rusar framåt för att försöka förstå den här insikten som är större än mänskligheten och det räcker inte till, det undflyr precis tycker man, hur man vet att just det här ögonblicket så tänker och känner jag något oerhört viktigt, bland det viktigaste någonsin (kanske inte bara i mitt liv) och det gäller att man försöker förstå och komma ihåg så mycket som möjligt (för det här ögonblicket kan vara skälet till att du existerar) men det rinner ändå bort som vatten ur kupade händer.
Så var det. Det tog bokstavligen andan ur mig (jag menar vad jag säger). Det satte sig på kroppen, som en panikattack, fast positivt. Det var som en lågmäld extas, den totala bristen på mänsklig mening i ett brinnande mörker och det var (och är) något av det mest imponerande och just sublima jag har varit med om. Och allt är bortglömt, förutom minnet och en liten glöd i hjärtat.
Jag har aldrig varit black metal. Jag har aldrig varit en Euronymous eller Vikernes. Men det har ändå varit bland det viktigaste för mig, även om jag ibland har varit för svag för det.

Att göra något med sig själv

Man kanske borde fixa det där fanzinet?
Man kanske borde lära sig spela gitarr eller något?
Man kanske har idéer ändå?
Man kanske faktiskt kan tillföra något och inte bara spä ut det här dravlet som kallas för (black) metal med mer skit?
Det kanske finns något att göra?
Något som inte bara kommer hamna på historiens sophög?
Något som inte bara kommer vara en förolämpning gentemot all den magnifika musik som jag har att tacka för så mycket?

Man kanske borde göra något annat?
Tänk om det visar sig att man har TALANG för något.
Tänk om man är såpass duktigt att man kanske kunde bli en Repsekterad Akademiker? Eller en Riktigt Konstnär? Eller något annat som faktiskt Har Något Att Säga?
Problemet med det där är att jag inte pallar med det sociala spelet och den lilla inblick jag har i allt det där är att det är MINST lika mycket scen som metal eller punk. Är du inte en del av den så har du inget att säga, för ingen kommer lyssna.
Jag har pysslat med det där spelet och interagerat scenmässigt (på en inte alltför hög och avancerad nivå, det ska erkännas) i ett gäng år nu och jag är inte imponerad (samtidigt som jag väl försöker imponera. Det är väl det första stycket handlar om?). Men (metal-)scenen är ärlig på den fronten. Det handlar om att stänga folk ute till stor del (nu snackar jag inte om musiken utan om kulturen/scenen, även om man definitivt kan argumentera för att även den gör det.). Det är inget hymmel om det, inte från min sida. Det finns en ärlighet i attityden. Det är inte nödvändigtvis tyst ignorans som möter dig, det är aktivt motstånd. Är det att föredra? Är jag en del av den här scenen och kulturen? Man kan argumentera både för och emot att jag skulle vara det, det kan man definitivt. Det spelar egentligen ingen roll. Men jag tycker att hela konceptet presenteras bra i den här intervjun som jag tillåter mig citera ett par stycken ifrån:

“Black metal is elitism. But elitism is a falsity. There is no one who is truly elite, it is simply the act of pushing everyone else away that makes it real. You have to take the opportunity to utilize black metal for what it really is. It is the great moment to disregard life and civilization and do what you want and partake in this tradition of antisocial destruction and selfish beauty.”

“In a sense, all good art should function along these guidelines, but black metal does a better job of being honest than most other genres. Elitism should be an unwavering ambition to see your vision realized. "

Förstår ni vad jag menar? "black metal does a better job of being honest than most other genres."

Ok, så mitt 'extended argument' ska vara inne på måndag

Någon som har koll på vad det är? Och kan fixa det åt mig?


In other news så måste jag säga att Waiting for the Barbarians var en riktigt bra bok som på många sätt känns väldigt viktig och sann. Fast jag vet inte alls hur.

Total Deass

Jättestarka chips. Jag åt två. Nu vågar jag inte äta mer. Dessutom råkade jag pilla mig lite lite i ena näsborren med ett av fingrarna som helt snabbt hade råkat nudda chipset och nu känns det som att det saknas hud där.



Har fått reda på att Raspberry Bulbs nya skiva har börjat skickas ut och tagits emot. Varför har inte jag fått den än, undrar man? Jag beställde ju för fan skitsnabbt. Pang ba, pengar överförda. Men har jag fått någon skiva? Icke. Så nu har jag laddat ner den iaf. Riktigt bra. Bättre än demosarna. Fortfarande samma punkblack, fast mer postpunk den här gången.

Death by Chili

Eftersom jag var hos tandläkaren och borrade ett par hål (utan bedövning! Macho man!) så fick jag shoppa lite till mig själv.



Nu jävlar. Fast den där såsen ska tydligen höra till en av de "mer användbara" som killen i kassan sa. Kort sagt kallade han mig gör tönt. Anyhoodles, H-tull is where it's at.

Ouff

Så jävla mkt saker just nu och jag är... Ja. "Like too little butter spread over too much bread." Och som alltid reagerar min kropp och mitt sinne med att bli ännu mer förvirrat och oproportionerligt trött. Är det mitt öde att vara såhär? Är det det här som är mitt Jag? Jag menar, jag blir ju alltid såhär och det brukar ju alltid gå bra men kan jag tänka att det gör det? Nej. Nu är det snarare såhär att jag även nojar över att jag omedvetet kanske intalar mig att det kommer att gå bra och just därför kommer att misslyckas den här gången.

Jag blir så jävla trött på mig själv. Och nu har jag liksom målat in mig i något hörn.

Jag borde kunna bättre. Å andra sidan borde folk anta att man inte beter sig 'illa' bara av ren bekvämlighet.

Var just lite dryg/otrevlig mot en tant. Inte för att jag sa något, eller egentligen gjorde något men jag gjorde en lite arrogant gest med munnen (nej, jag lipade inte. Jag önskar att jag hade gjort det.) när hon med hjälp av improviserat teckenspråk påpekade att det var olämpligt att jag pratade i telefon just där jag gjorde det. Hon gjorde väl rätt. Jag var i ett bibliotek. Dock var jag i en del av biblioteket där det är socialt accepterat att tala i telefon och inom några meters radie från mig (ännu mindre från henne) befann sig minst två personer till som talade i telefon. Men hon var tvungen att påpeka det för mig. Av någon anledning (och jag har varit lite extra paranoid de senaste dagarna ska väl påpekas) så antar jag iskallt att skälet till detta är att min visuella uppenbarelse idag uppfattades som mer störande, eller åtminstone mer iögonfallande, än det sammanlagda telefontjattret från övriga närvarande. Men det är väl kanske bara jag.

Fast man ska inte dryga sig mot små tanter och farbröder. Det är inte schysst alls. Så nu har jag lite dåligt samvete, trots att jag småfnissade förtjust i telefonen tidigare. Å andra sidan så bör småHitlers sättas på plats. Fast inte när dom är små tanter som måste ta hissen för att det är för jobbigt att gå i trappen. Å andra sidan så försöker jag ju gärna på något sätt, utan att framstå som en plump och otrevlig idiot, att anstränga mig för att faktiskt bete mig mot folk som jag tycker att dom förtjänar. Kort sagt, verkar jag glad att se dig så är jag glad att se dig. Snäser jag av dig så tycker jag väl att just då var du lite dum i huvudet. Å andra sidan så är det ju så a att sånt där nog mest sitter i det enskilda huvudet. Att hur folk beter sig och hur folk reagerar på det ofta inte är samma sak, på både gott och ont. Jag menar, hade folk reagerat korrekt på hur jag betedde mig ibland så hade jag nog fått bra mycket mer stryk än jag fått i livet. På andra sidan av det så kan jag ju säga att jag fått stryk och förnedrats när jag inte alls förtjänat det, när jag bara varit svag och ett lätt byte. So it swings both ways, va.

Den här bilden tog jag för att se hur min nya tatuering ter sig för omvärlden, men lägg märke till halsen:
Jag har lagt märke till att mängden skärsår jag får när jag rakar mig står i rätt hyfsad proportion till hur stressad jag är. Kan jag inte fokusera mig ordentligt så skär jag mig, helt enkelt. Så ser ni linjen där, som nästan löper parallellt med skägglinjen? Det var mycket länge sedan jag skar mig så mycket och det var ett tag sedan det var så svårt att få något att sluta blöda. Det är dock inte alls ett djupt sår, och tur är väl det.

Kul grej i övrigt: häromdagen skulle jag skriva 'indefenetively' av någon anledning och lyckades naturligtvis inte stava det på ett snyggt sätt. Och nog för att firefox stavningskontroll är inställd på svenska, men jag vet inte riktigt om jag förstår varför den föreslog 'judeförintelse' som alternativ.

Å en till grej, va! Så ni förstår hur lifvet pissar mig i ansiktet (nu ska vi då inte tänka på att jag lyckades göra mig av med två stycken arbetspass i nästa vecka). Min fina fina gråa hillbillybikerväst visade sig vara sned. På riktigt. Skräddaren sa det. Jag lämnade nämligen in västen där för att han skulle sy på mitt Hank III-märke då jag fick för mig att det var min egen inkompetens med nålen som på något sätt hade vridit västen. Det var det nu då inte utan den är helt enkelt felkonstruerad. Inköpt på rea, inget kvitto kvar osv. Men ändå. Det är fan en Levi's-väst/jacka, ingen tattig cheap monday-historia (jag inser också att båda märkena nog tillverkas i samma fabriker av samma personal och av likvärdiga material, men kom igen. Låt mig ha några illusioner kvar, tack). Tur att jag bestämde mig för att köpa en till jacka för samma billiga pris, men jag vill ju ha den som jacka och inte som väst. Jaja. Det kanske går att laga eller fixa på något smidigt sätt. Ska hämta'n på torsdag så vi får se om det är något han kan göra något åt.

I am a crooked man

To all the folks I cannot relate/I can try but I ain't/People just want fancy cars/Fancy houses/Expensive clothes/Fuck that shit/It's fucking wrong/All I want is to live real long/I wanna watch my body decay/My healt suffer/and my head turn grey/Then the devil can take me away/Satan, you can have your way/I am a crooked man bent down by sin.

Har köpt seriemördaranteckningsböcker

Mår lite bättre. Önskar mest att jag kunde få upp någon form av mentalt ramverk för vad jag faktiskt ska hålla på med, men det enda jag kommer på är frågor till den här intervjun jag kanske ska gå göra.

Det här släpper verkligen inte taget. Det har inte gått en natt utan att jag legat och tänkt på vad jag gör.

Jaja. Det är väl så det är. Just nu verkar det dock som att jag återuppväckt min tinnitus när jag försökt dränka bruset i min hjärna. Skoj.

Ill at ease

Det här är inte en så bra dag, tror jag. Det är en sån dag där jag önskar att jag istället för att plugga och noja över min egen otillräcklighet samt den per definition kaotiska tillvaron bara kunde ha en åttatimmars arbetsdag som bilmeck eller som garvare eller som vad som helst som bara gjorde mig trött på riktigt och tog slut så jag slapp den här känslan av att varje sekund jag inte sitter med näsan i en bok jag inte förstår är bortslösad och att det enda jag gör är skjuter upp det oundvikliga totala misslyckandet.

Och allt tar sån tid. Tunnelbanan är extra långsam, gatorna är extra hala, klockan går snabbare och jag får ingenting gjort.

Tatuerade mig igår. Igen.

Scumbags

Nog för att country är en av de absolut mest formulaiska (kan man säga så?) genrer som finns men fan vad roligt det är när folk behärskar formeln ordentligt och kan utvidga "all skit händer mig"-temat och ordlekarna till nya highs/lows. Case in point: Hellbound Glory. Eller vad sägs om titlar som 'Too Broke to Overdose', 'Gettin' High & Hittin' New Lows', 'One Way Track Marks', 'Hello Five O' och 'Chico's Train' (som då rimmar med 'cheap cocaine')? Detta parat med texter som aldrig handlar om att vara lagom fyll/påtänd och riktigt klyschig glad bonnarock... Så jävla kul. Och bra. Det blir liksom så mycket bättre när det inte är så jävla 'bra' men ärligt.