Ouff

Så jävla mkt saker just nu och jag är... Ja. "Like too little butter spread over too much bread." Och som alltid reagerar min kropp och mitt sinne med att bli ännu mer förvirrat och oproportionerligt trött. Är det mitt öde att vara såhär? Är det det här som är mitt Jag? Jag menar, jag blir ju alltid såhär och det brukar ju alltid gå bra men kan jag tänka att det gör det? Nej. Nu är det snarare såhär att jag även nojar över att jag omedvetet kanske intalar mig att det kommer att gå bra och just därför kommer att misslyckas den här gången.

Jag blir så jävla trött på mig själv. Och nu har jag liksom målat in mig i något hörn.