En av de känslor som mest jagar mig är känslan av att inte ha tid, inte hinna med. Ombes att göra det ena eller det andra och får lite ångest, stress, panik. Planering planering planering. Jag har ju så mycket annat som måste göras.

Men jag gör ju inget med min tid. Jag fyller den med fantasier.

Nyårslöfte: att strikt reglera min tid? Vet inte. Aldrig trott på det där. Om det är något jag behöver så är det ett schema, och en förmåga att starta snabbt och koppla om mellan uppgifter.

Har ju smådruckit några dagar i sträck nu. Inte så att jag alls blivit full, men säkert nog för att lägga en viss filt över mig. Man känner för att ta sig en liten gråt.

-Penitenziagite!

Life as we know it

Jag känner mig så fruktansvärt misslyckad. Jag vill skriva den här jävla uppsatsen som hängt med i två år snart, och jag vill att den ska bli bra. Men det blir aldrig bra.


-Penitenziagite!

Mitt liv funkar inte.

Det gör helt enkelt inte det. Jag känner mig så stenskyldig hela tiden. JAg borde avsätta mer tid till att skriva, men gör jag det är jag inte hemma med Fisen och Fiat och känner mig skyldig (är skyldig). Skriver jag och inte är med Fisen och Fiat så jobbar jag inte och då lever jag på någon annans arbete. Det sköna med sommaren är att jag kommer jobba MYCKET vilket kommer innebära att jag inte kommer ligga till last längre. Det dåliga är att jag inte kommer kunna skriva och/eller läsa under den tiden, vilket jag kommer behöva göra om jag misslyckas nu i vår vilket jag antagligen kommer göra. Pch lyckas jag inte nu under våren så kommer jag inte kunna få studiemedel i höst vilket innebär att studier då, med andra saker jag behöver läsa, kommer bli väldigt svårt att få till.

Fuck My Life.

Jaha

Så tittade man lite i sina källor och fick en massa idéer och blev lite pepp igen. Och så vaknade Fisen så det bidde inget gjort nu. Men han ska ju sova om ett par timmar igen, och jag har ju rätt mycket kaffe, så lite läst bör man ju få iaf.


-Penitenziagite!

Ni vet när man har en riktig depression...

...och att vakna på morgonen är dagens sämsta ögonblick? Lite så. Allt känns hopplösare, olösligare, varje tidigare ansträngning känns som bortslösad tid, varje mål och hopp känns ouppnåeligt, jag är på ett ovärdigt dåligt humör med kort stubin och mitt eget beteende äcklar mig.

Sen blir det progressivt bättre under dagen.

Det är väl det där med att skaffa sig en struktur som funkar. Hur man nu ska kunna göra det.

-Penitenziagite!

Sluta skyll ifrån dig

"Men jag är finne'!"

Nej, du är ett oansvarigt fyllo som inte går att ha i möblerade rum. Skärp dig, jävla barnunge.


-Penitenziagite!

En tanke som just dök upp. Jag har alltid tänkt mig att liv är värdigare än något materiellt, än äregirighet och ambition. Att det är bättre att besöka gamla släktingar på ålderdomshem än att göra nästan något annat.

Men folk dör ju. Och din ansträngning dör med dem. Resultatet av din äregirighet kan överleva dig.

Jag vet inte. Bara en tanke jag ville ventilera.


-Penitenziagite!

Ligger still. Känner hur mitt liv rinner bort, minut för minut, sandkorn för sandkorn. Det här är inte dödsångest, det är något annat. Det är att Löftet (alla som sett/läst Fight Club vet vilket) aldrig kommer infrias, att varje sekund försvinner det längre och längre bort, medans jag försvinner längre och längre in i någon form av självskapat kaos.

Jag har inte orken. Jag har levt såhär, från lön till lön och månad till månad i tio år och jag orkar inte längre, om jag nu någonsin gjort det.


-Penitenziagite!

Saker jag borde ha gjort:

Anmält studieuppehåll i höstas. Alltså, jag tänkte ju göra det men jag glömde bort det. Prick hela tiden. Ansvarslöst? Antagligen, men jag kopplade liksom inte. Nu kan det misstaget stå mig dyrt.

Jag borde även ha kollat upp historiagrejerna bättre. Det kan också stå mig dyrt.

Jag vet inte hur dyrt allt det här kan stå mig men OM jag blir färdig med mastern nu till våren så KAN det bli så att jag inte får fortsätta förräns om ett år (inte bara kan, det är sannolikt). Det KAN även vara så att jag inte får fortsätta alls. I värsta fall. Och även om hela grejen bara skjuts på framtiden ett år (till) så blir det naturligtvis problem av det. Varsifrån ska cashen komma? Hur ska jag ha råd att plugga eller tid att jobba? OK, Fisen ska ju börja på dagis så då får jag/vi ju tid, men pengar behövs ju ändå. Jag går liksom på knäna ganska mycket redan. Vet inte hur mycket mer vi pallar.

Straffade ut mig själv lite

Ont! Och på ett nästan oroväckande sätt. Min högeraxel är inte så ung och oförstörd så den pallar inte riktigt vad som helst. Men kul övningar! Måste bara få någon struktur på allt jag gör. Sket i benen, fö (vilket är dumt eftersom det tar en minut, typ). Förjävla tråkigt. Måste även köpa någon form av grepp/underarmsträningsmakapär. Handlederna pallar inte riktigt allt jag gör, och man vill ju inte se oproportionerlig ut.

Nåja. Ska bli spännande att se hur jag mår imorgon.

I övrigt verkar det bli en sån natt. Hello darkness, my old friend.


-Penitenziagite!

Idag har jag

kastat macka med en liten bit ost i vasken.

Fått ett ryggmärke:



Tränat armarna så hårt att jag hade problem med att tvätta håret efteråt. Mina muckler var så manliga och ömma att det var lite svårt att nå hela huvudet. Tänkte att jag skulle göra det hela värre genom att köra igenom samma pass + ben en gång till så fort Fisen somnat.

Sett på när Fisen stått och klappat händerna:


Idag har jag INTE pluggat. Eller gått ut med Fisen (armarna, du vet. Litade inte riktigt på dem.). Eller löst något annat av mina problem.


-Penitenziagite!

Hail High the Sign of the Black Mark and of Doom

Äntligen är den här, efter mycket jävla om och men: Necromansy Hordes-tröjan!



-Penitenziagite!

Failure is always an option

För att förklara mitt lilla utbrott så har CSN tydligen skärpt sina regler, vilket kan komplicera hösten rejält för mig (om jag inte pluggar på typ 300% nu under våren). Samtidigt har min utbildning delgivit mig information som ytterligare komplicerat hösten (även om jag alltså får pengar av CSN är det inte säkert att jag FÅR plugga ändå. I ärlighetens namn är det här info jag borde ha tagit reda på redan, men underlät att göra). Ovanpå detta så vet jag inte hur jag ska dra in pengar nästa månad, för att inte ens nämna resten av tiden fram t o m höstterminen börjar. Samtidigt har jag inte ens tid, ro eller intelligens kvar för att göra det jag måste nu under våren. Dessutom går ALLT sönder just nu. ALLT som jag inte har råd att ersätta är antingen trasigt eller sjunger på sista versen. Dator, telefon, glasögon.

Inget av det här är någon annans fel. Men det får det att kännas som att mitt liv är ett misstag. Jag borde inte utbilda mig. Jag borde åtminstone ha avbrutit mina studier när Isak blev aktuell. Jag borde ha hittat ett riktigt jobb för länge sedan. Jag borde inte ha haft drömmar (jag borde även sluta vara så sentimental). Jag borde skärpa mig. Jag borde bara förlika mig med det faktum att jag kommer vara fattig och ha betalningsanmärkningar och grejer. Jag borde bara ge upp. Jag borde veta att det här är sånt andra kommer fnysa åt alldeles innan de säger "nu tycker jag att du är fånig".

Så känns det. Och det är väl inte sant. Jag vägrar tro att jag lever i ett samhälle där det här inte går att lösa. Så grovt kan jag ju inte ha sabbat mitt liv. Eller? Frågan är bara hur man ska kunna ta sig vidare. Det känns redan nu som att jag går på knäna på vartenda sätt du kan tänka dig.

Så, är det någon därute som sitter på ett välbetalt och regelbundet extraknäck (svart funkar bra) är det bara att höra av sig. Det skulle lösa en del problem. Tors-sön funkar bäst. Resten får jag arbeta mig runt.

Paniken

Framtiden alltså. Jävla skit. Framtid och utbildning och arbete och fan och hans moster. Pallar inte det här.


-Penitenziagite!

Fantiserar....

...just nu om en mörk bar, vin (!!!), cigaretter inomhus och ett problemfritt liv.

Mitt liv har väl inga jätteproblem egentligen. Eller så är det just det det har, men min egen ovilja att se mig som speciell (i brist på uttryck) och något annat än... Svag? Är det rätt uttryck? Min egen ovilja att se problemen som något annat än en känsla av att det är nog inget svårt egentligen, det är bara jag som är vek, vek och bortskämd.

Men det kan ju vara och bli krångel.

Eller inte.


-Penitenziagite!

Söndag

Trött barn spexar:


Trött katt är bara trött:



-Penitenziagite!

Touchdown!

Äntligen! Efter en förkastligt usel första halvlek fick Niners till det. Det ska dock sägas att Ravens spelade fantastiskt bra och förtjänade varje poäng de fick. Dock var jag tvungen att avvika innan matchen var över så vi får se hur det gick. Hyser inget större hopp för Niners-vinst.

På hemvägen fylldes jag naturligtvis av mardrömsvisioner om att något hänt min lilla familj. Men så är jag väl lagd.

Kvällens soundtrack är fö Henbane av Cultes des Ghoules. Fantastisk skiva.


-Penitenziagite!

Uppdatering:

Nu är det muskulaturen i ländryggen som ger sig till känna. Ländryggen, axlarna, ena skinkan och ena underbenet. Fördelen är att det verkar vara stört omöjligt att inte vara rak i ryggen.

Håhåjaja. Nu ska jag tydligen in till stan för att kolla på Super Bowl 47. Fyfan. Kommer vara hemma vid halv fem måndag morgon. Och Isak brukar vakna vid fem.


-Penitenziagite!

Smärtan

Så. Jag startade ju ett nytt liv, va. Med en relativt lätt kettlebell. Det KAN vara så att jag gick ut lite väl hårt i fredags, för igår (dvs lördag) hade jag helt fruktansvärd träningsvärk i låren. Helt otroligt fascinerande illa. Idag var jag på't igen men gjorde kanske hälften så mkt och jag vet inte om det är för att värken i benen har blivit bättre men nu känns axlarna bra mycket mer än igår.

Nåja. Ska bli intressant att se hur utfaller blir om en månad, om man håller sig till varannan dag.


-Penitenziagite!

En vinter för kanske fem år sedan satt jag på den här kyrkogården och drog i mig två vinare. Fyllan kom aldrig (jag var lite mer trimmad då) och jag var tvungen att åka 'hem' vid mina sinnens fulla bruk.


Livet har blivit mycket bättre sen dess.

-Penitenziagite!

Mitt nya liv börjar nu:

Måste köpa randig baddräkt och låta mustaschen växa till sig, bara.

-Penitenziagite!

Back at it again

Magisteruppsatsen ska som bekant handla om Blood Meridian, men jag tog ju lite "paus" i ett halvår. Tänkte att det är dags att göra något åt saken och läsa de böcker av McCarthy jag inte läst än, för att få upp farten lite (och för att jag inte riktigt pallar vare sig Blood Meridian eller Suttree just nu).


Köpte böckerna för tre timmar sedan och har redan tagit mig igenom halva Child of God. Så lätt var INTE Blood Meridian första gången jag läste den.

-Penitenziagite!

Livet är som en hästsko

Öppet i bägge ändar och hårt däremellan.

Dagens sensmoral verkar vara att inget gör det lättare.


-Penitenziagite!

Jag och avkomman

-Penitenziagite!

Ett visst mått av kreativitet har infunnit sig

Vi får se hur det utvecklar sig. Min kreativa ådra har efterfrågats från ett par olika håll. Vi får se vad jag kan bidra med. Jag tänker mig att det kan bli bättre både med övning och av att intellektet får sätta fart igen. Hursomhelst är det smickrande att folk har någon form av förtroende för mig, och chansen att kunna föreviga en bit av sig själv är tilltalande (i vilken lite form det än vara månde). Det man gör finns ju inte förrän det har setts, eller hur?

En sån dag.

Misantropi och död idag. Inte helt lättförklarligt. Eller det kanske är det det är. Vanligtvis brukar jag tycka att det är kul att jobba. Idag var det hemskt, av någon anledning. Det kan ha att göra med att jag började tidigt. Det kan ha att göra med att min arbetsuppgift försvann så jag fick improvisera mig fram. Det kan ha att göra med morgondagens frukostmöte (inkl frukost. Aldrig ett bra tecken. Det kan ha att göra med att jag är jag. Jag vet inte. Just nu sitter jag bara och tänker på all skit som har hänt, all som ska hända (nästan bara materiell, dvs jag oroar mig för vart pengarna ska komma ifrån, men även att jag återigen ska bli ett akademiskt misslyckande) och det är inte så peppande. The upside är dock att jag (återigen) inser att det enda jag bryr mig om på riktigt är människorna runt mig, och då Fiat och Fisen i synnerhet.

Nåja.


-Penitenziagite!

Klasskamrater

Antagligen inte så många som läser den här bloggen som bryr sig, men under natten hittade jag tre texter som på olika (men samma) sätt drabbade mig hårt. Igenkänningsfaktorn var hög. Och nu kommer ni säkert sitta där och fnysa och tänka för er själva att "Alex, han är ju inte underklass! Han är ju knappt arbetarklass!" men ska man sitta och haka upp sig på sånt, på mina föräldrars inkomster när jag var liten (de var inte så höga men fullt tillräckliga) eller att jag minsann har en hel del högskolepoäng nu osv så missar man poängen. Så väljer man att missa poängen. Farsta var och är inte Jordbro eller Vårby Gård, det är sant (och jag växte upp i ett av de bättre områdena i Farsta), men det betyder inte att man är skyddad mot skit runt sig eller tror att man tillhör något större, har rätt till vilken plats i samhället som helst. Har möjlighet.

Skitsamma. Här är texterna.

Vi har räknat på det här - Vårt kollektivt jävla dåliga självförtroende

Lena Andersson - Klass sitter i själen

Kartellen mellan två världar

Den Fördömda Delen

Jag har eventuellt ett nytt projekt på gång, om jag finner tiden och energin. Inspirationen är det inget fel på. Tanken är fortfarande att använda sig av det skrivna ordet, men röra sig bort från personliga grubblerier (av flera anledningar, och det handlar inte bara om att jag lämnar ut mig själv på alla möjliga vis utan också på att jag inte finner det utvecklande.). Istället ska det handla om reflektioner kring givna ämnen eller diverse kulturella artefakter (gamla som nya). Vissa texter härifrån kan säkerligen komma att återanvändas. Men vi får se. Tid och energi. Jag har fortfarande otaliga andra misslyckanden att ta itu med.

Att göra stan:

Spenderade kvällen med att kolla på CC Company och Cauldron på The Liffey, vilket var mycket trevligt. Bra band, bra musik, trevlig lokal etc. Dock insåg jag att jag någonstans HELT missat generationsskiftet i Sthlms metalscen. Jävlar vad gammal jag känner mig. Eller kanske inte gammal utan snarare att"jaha, mitt tåg har gått", vilket är helt ok. Lite synd att man började gilla bra hårdrock när det bara var poppis med dålig hårdrock. Men jävligt kul att könsfördelningen börjar närma sig 50/50 (och att alla ser bra ut! Annat var det på min tid. Då var jag den snyggaste tjejen.). Skön motvikt mot machowarmetalhelvetet som NWN var. And don't get me wrong, mitt i allt så älskar jag den festivalen, det gör jag. Däremot kan man ju inte påstå att det är en avspänd festival (en uppfattning som kan ha formats av katastrofbakfyllorna, det ska erkännas).

Hursomhelst, en trevlig kväll, men lite funderingar gav den upphov till.


-Penitenziagite!