Jag undrar var den här staden är på
väg någonstans. Och jag som en del i den. Mitt liv, som inte alls bara är mitt
val, känns ofta underligt. Ofokuserat. Jag har inte haft ett fast
schema sen jag gick ut skolan. Helg eller vardag, det är samma sak
för mig. Jag är trettio. Två dagar här, en vecka ledigt, fjorton
dagar där, två dagar ledigt. Ena dagen börjar det innan solen går
upp, andra dagen börjar jag när solen går ner. Jag har aldrig haft
en karensdag, bara inte fått betalt. Alltid bakom kassan eller på
golvet, alltid med ett leende. Samma lönenivå i tio års tid (värre än så, faktiskt. Jag har de facto gått ner i lön varje gång jag bytt jobb.). Så
säger folk att jag inte är arbetarklass, att jag inte är en
knegare. Att jag är medelklass, eller till och med ”övre
medelklass”. För att jag har smak och stil. Är kulturell och
intellektuell. För att jag inte sitter på pizzerian i Huddinge
Centrum varje dag, för att jag skiter i fotboll, för att jag inte
har mjukisbyxor på mig offentligt. Vad fan vet dom? Å andra sidan,
deras version av arbetarklassen håller ju med dem. Men jag är långt ifrån den enda i den här staden som lever såhär, som arbetar såhär.
I mitt arbete hoppar jag rätt mycket
mellan butiker för att få ihop timmar, pengar. Man ser mycket av
den här staden. Häromdagen bytte jag tunnelbanelinje och gav mig ut
mot en av butikerna. Det spännande med just den här linjen är att
de som bor på den inte är svenskar. Det i sig är förvisso inte så
spännande eller ovanligt i den här staden. Det spännande är att i
den stadsdel där invandrarna bor jobbar svenskar. Välbetalda jobb.
Landets högsta tekniska utbildning har en filial där. Ett av
världens största mjukvaruföretag har kontor där. Och så vidare.
Mycket pengar, hög utbildning. Så på vägen ut där får man se
den här stadens två sidor sida vid sida. Jag vet inte om de ser
varandra, om det spelar någon roll.
På perrongen: en grabb i
tjugoårsåldern. Kan vara yngre. Grå mjukisbyxor, grå hoodie.
Inte något dyrt eller ballt märke. Försök till gangsterattityd.
Rädda ögon. När han ser att jag stirrar på honom tänker jag att
det kommer bli problem. Men han viker av med blicken. Bredvid honom
på bänken den äldre svarta mannen i kaftan och rött skägg. Han
stirrar framför sig och munnen rör sig som om han mumlade. Bara
lite, lite.
På andra sidan, på väg in i samma tåg som
jag har vi något annat. Vit man i Barbourjacka.
Hästtäckevarianten, inte jaktvarianten. Dock en jacka som är gjord
för stadsbruk. Insydd. Skräddad. ”Dressad”, som man säger.
Mörkgrå byxor. Incotex? Skorna är iallafall italienska. Brunt
läder. Munkskor. Blankputsade. Motsatts till håret. Det är
förvisso bakåtkammat men inte slickat, inte glansigt. Portfölj som
matchar skorna. Skägg. Välvårdat och trimmat, men naturligtvis
inte så att det syns. Precis som håret så syns det inte hur dyrt det är att se ut såhär, och det är det som är grejen. Inget blatteskägg med skarpa kanter.
Naturligt. Som kvinnor som sminkar sig ”naturligt”. Krävs dyrt smink för att få till det. Fin hud. Inte
babystjärtsfin, inte orörd av livet, men inte det minsta fnasig
eller flammig. Hösten berör honom inte. Glasögon, så klart.
Hornbågade, rundade. En modern båge, men ändå tidlös. Ser han
mig? Ser han grabben i mjukiskläder, han som inte har en frisyr som
är så välklippt att man inte lägger märke till den? Han som HAR
fnasig och flammig hud? Ser han den muslimska tjejen som står och
gafflar med sina kompisar bredvid, alla iförda niqab? Ser de honom?
Eller de andra kontorsjobbarna? Om de ser varandra, vad är det de
ser? Om de inte ser varandra, är det för att de är för vana vid
varandra? Eller är det för att de inte alls är delar av varandras
värld? Namngivande är en viktig del i att se. Verkligheten blir
strukturerad av språket. Jag har uppenbarligen språket för att
kunna se mannen i skägg, men har de det? Och vad hos dom har jag
inte språk nog att se? Här och nu och alltid är jag osynlig. En
spöklik betraktare.
