The Second Coming

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: a waste of desert sand;
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Wind shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?

-W.B Yeats

En dikt som passar mitt sinnelag ganska rejält just nu. Jag är på ett rätt nihilistiskt humör. Inte så att jag mår dåligt, jag bara mår inte alls, direkt. Typ. Det enda jag egentligen känner är beklagligt (när jag inte mer eller mindre bara iaktar världen utan att försöka känna något alls) är att jag önskar att jag inte kände något slags behov/fick impulsen att köra upp den här negativa intigheten i ansiktet på folk. Jag känner helt enkelt för att vara dryg och otrevlig mot folk. Inte ett så sympatiskt drag. Dryg, otrevlig och fånig. I min värld ligger de orden så pass nära varandra att de är synonymer.

Men jag vet inte. Förhoppningsvis så kommer en högre seratoninhalt att leda till ett något mer avslappnat förhållande till världen.

Men dikten är ändå ganska beskrivande för den vertigokänsla jag allt för ofta får när jag försöker överblicka mitt liv och så stora delar av mänskligheten.

Är det så att jag analyserar mig själv för lite eller för mycket? Gudarna ska veta att jag inte har några problem med att hitta fel hos mig själv, vilket jag inte nödvändigtvis tycker är en negativ egenskap. Man kan knappast utvecklas till en bättre och mer värdig människa om man inte känner till felen hos sig själv. En del av de kan man ändra snabbt, andra tar längre tid och en del av dem är helt enkelt delar av en själv man inte kan göra så mycket åt och då får man lära sig att arbeta runt dem. Eller inte. Men på något sätt så får det mig ibland att känna mig allt för speciell, på fel sätt, för det känns inte som att det är något folk engagerar sig i. Eller så har de gjort det och tror/beter sig som att de är färdiga nu.

Eller så är det helt enkelt brist på kommunikation. Det är något jag vet att jag är dålig på.

Skitsamma.

Det finns planer på några, lite mer ambitiösa, inlägg. Ett om konst, ett om en artist jag är imponerad av och ett om varför poppen måste dö (som jag hoppas kan bli ett definitivt avslut för mina funderingar angående den "alternativa" kulturens existensberättigande och hur man knappast kan tycka att man är speciell för att man lyssnar på miljonsäljande artister). Får se om något av de publiceras. Än så länge så är de alldeles för ofokuserade och med för otydliga poänger för att läggas upp. Kanske ett inlägg om moral och om vissa jämförelser jag gjort med mig själv och litterära personer. Kanske kanske kanske. Det har jag inte ens börjat skriva ner stödord för.

Just det! Med lite tur så läggs en grej jag skrivit upp på en annan blogg inom en nära framtid, men det får ni reda på mer om så fort den har lagts upp.