Another Dark Easter
3 månader sedan
fredag 7 augusti 2009
tisdag 4 augusti 2009
The Blue Pill
Folk verkar inte ta saker på allvar. Folk verkar inte ta livet på allvar. Verkar tycka att det är bäst när det är småljummet. Inte för mycket. Man har ett Intresse, som man lever för. Men det verkar inte sträcka sig så långt egentligen. Kan man något så är det Jobbet. Eller är det mig det är fel på? Kan jag inte läsa människor? Förstår jag ingenting? Eller är det så att folk inte tenderar att lägga någon egentlig vikt vid det dom gör?
Folk har för lite pretentioner.
Mänskligheten gör mig förvirrad. Och sur. Folk verkar vara så rädda. Och försiktiga. Kanske är jag avundsjuk. På sätt och vis så känns en del av de val jag har gjort här i livet som det blåa pillret i the Matrix. Pretentiöst och högmodigt uttryckt, måhända. Men det är iallafall något. Ett sätt att aktivt se på, och förhålla sig till, världen. Något som många verkar sakna. Jag säger inte att de val jag gör är annorlunda, men jag vet (relativt ofta) iallafall att jag väljer. Även om valet står mellan något möjligt och något helt omöjligt så är det mitt val även om jag väljer samma sak som alla andra.
Vill jag gärna tro iallafall. Jag måste nog bena lite mer i det här. Känns som att jag är något på spåren.
Folk har för lite pretentioner.
Mänskligheten gör mig förvirrad. Och sur. Folk verkar vara så rädda. Och försiktiga. Kanske är jag avundsjuk. På sätt och vis så känns en del av de val jag har gjort här i livet som det blåa pillret i the Matrix. Pretentiöst och högmodigt uttryckt, måhända. Men det är iallafall något. Ett sätt att aktivt se på, och förhålla sig till, världen. Något som många verkar sakna. Jag säger inte att de val jag gör är annorlunda, men jag vet (relativt ofta) iallafall att jag väljer. Även om valet står mellan något möjligt och något helt omöjligt så är det mitt val även om jag väljer samma sak som alla andra.
Vill jag gärna tro iallafall. Jag måste nog bena lite mer i det här. Känns som att jag är något på spåren.
måndag 3 augusti 2009
The kingdom of heaven must be taken by storm!
Ibland glömmer jag bort det. Hur mycket jag faktiskt älskar Amebix. Världens bästa metalband. Eller punkband. Om Black Sabbath hade dykt upp tio år senare, i ett kallare, grymmare och okänsligare England. Om de hatat livet, samhället, mänskligheten mer. Om Sabbath samtidigt hade känt mer för mänskligheten och världen. Och förstått mer.
Iskallt band. Iskall konst. Men den kyler så mycket mer för att det finns något bakom det. Ett hjärta och en själ. En finess och en poäng, som levereras med ungefär samma subtilitet som en spark i ansiktet. Ett band som lyckas förmedla en stolthet och en viss känsla av krigiskhet i sina texter samtidigt som de även är fredsälskande poeter. Jag vet, det här låter sjukt pretentiöst och överanalyserande, men det är det dom är för mig. Amebix är ett av få perfekta band och när jag ser det här, men jämför dem med t ex. Crass. Crass var ett oerhört viktigt och intelligent band, men jämfört med Amebix poetiska, mörka och för mig nästan andliga ådra... Det gör dem så mycket starkare, så mycket djupare. Hade jag skrivit på engelska hade jag använt order "profound". Titta på den här intervjun så kanske ni förstår mig bättre.
Börjar ni förstå vad jag menar? Titta på den här biten ur texten till "Arise!":
"There's some hard times coming down
There's the smell of revolution on the wind
Well, we're grinding down our axes
Telling tales round the bonfire at night
We will set out with a fire in our hearts
When this darkness gives way to the dawn
In the light we're united as one
For the kingdom of heaven must be taken by storm!
ARISE! GET OFF YOUR KNEES!"
Amebix är ett så grundläggande band för mig. Precis som Nifelheim å ena sidan är precis allt jag älskar med metal nerbakade till ett band och fyra fullängdare så är Amebix allt jag älskar med punk och hårdrock, konst och musik. Amebix är frihet, men inte bara den positiva sidan utan även den negativa. Amebix är stolthet och att välja att leva sitt liv som man vill, men även att valet att göra det tvingar på en en jävla massa smärtsam skit. Amebix är Rob, som smider svärd på en gudsförgäten ö i Skottland. Amebix är Stig som (relativt) nyligen lämnat ett långvarigt heroinmissbruk. De är bandet som spelade in stor och inflytelserik musik medan de utan pengar (och de pengar de hade gick åt till diverse berusningsmedel) bodde i ockuperade hus utan el, mitt under Thatcher. Slå det.
Jag fick så jävla mycket gåshud av den här låten och videon. Det var som en liten, liten orgasm som höll på i strax över 3 minuter.
Ett av mina absoluta favoritspår med Amebix, någonsin. TEXTEN! BASEN! SYNTEN!
lördag 1 augusti 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
