The kingdom of heaven must be taken by storm!

Ibland glömmer jag bort det. Hur mycket jag faktiskt älskar Amebix. Världens bästa metalband. Eller punkband. Om Black Sabbath hade dykt upp tio år senare, i ett kallare, grymmare och okänsligare England. Om de hatat livet, samhället, mänskligheten mer. Om Sabbath samtidigt hade känt mer för mänskligheten och världen. Och förstått mer.

Iskallt band. Iskall konst. Men den kyler så mycket mer för att det finns något bakom det. Ett hjärta och en själ. En finess och en poäng, som levereras med ungefär samma subtilitet som en spark i ansiktet. Ett band som lyckas förmedla en stolthet och en viss känsla av krigiskhet i sina texter samtidigt som de även är fredsälskande poeter. Jag vet, det här låter sjukt pretentiöst och överanalyserande, men det är det dom är för mig. Amebix är ett av få perfekta band och när jag ser det här, men jämför dem med t ex. Crass. Crass var ett oerhört viktigt och intelligent band, men jämfört med Amebix poetiska, mörka och för mig nästan andliga ådra... Det gör dem så mycket starkare, så mycket djupare. Hade jag skrivit på engelska hade jag använt order "profound". Titta på den här intervjun så kanske ni förstår mig bättre.


Börjar ni förstå vad jag menar? Titta på den här biten ur texten till "Arise!":

"There's some hard times coming down
There's the smell of revolution on the wind
Well, we're grinding down our axes
Telling tales round the bonfire at night
We will set out with a fire in our hearts
When this darkness gives way to the dawn
In the light we're united as one
For the kingdom of heaven must be taken by storm!

ARISE! GET OFF YOUR KNEES!"


Amebix är ett så grundläggande band för mig. Precis som Nifelheim å ena sidan är precis allt jag älskar med metal nerbakade till ett band och fyra fullängdare så är Amebix allt jag älskar med punk och hårdrock, konst och musik. Amebix är frihet, men inte bara den positiva sidan utan även den negativa. Amebix är stolthet och att välja att leva sitt liv som man vill, men även att valet att göra det tvingar på en en jävla massa smärtsam skit. Amebix är Rob, som smider svärd på en gudsförgäten ö i Skottland. Amebix är Stig som (relativt) nyligen lämnat ett långvarigt heroinmissbruk. De är bandet som spelade in stor och inflytelserik musik medan de utan pengar (och de pengar de hade gick åt till diverse berusningsmedel) bodde i ockuperade hus utan el, mitt under Thatcher. Slå det.


Jag fick så jävla mycket gåshud av den här låten och videon. Det var som en liten, liten orgasm som höll på i strax över 3 minuter.



Ett av mina absoluta favoritspår med Amebix, någonsin. TEXTEN! BASEN! SYNTEN!