En under det senaste året uppmärksammad konstskoleelev går upp i rätten idag anklagad för falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Men hon förnekar brottsligt uppsåt. OK. Vi måste reda upp i lite grejer här först känner jag. Först, uppsåt: Om jag kör över någon med min bil (som jag inte har) så kommer jag fortfarande åka dit för det även om jag inte hade uppsåt att köra över någon. Vare sig eleven satt och mös innan och tänkte "yeah! Call me a rebel, jag ska bryta lagen" eller inte så kvarstår faktum: hon såg till att det krävdes en utryckning för att ta hand om henne när hon inte behövde vård. Oredligt förfarande har jag mindre koll på vad det innebär och våldsamt motstånd är en jävla gummiparagraf (en vän till mig blev dömd för våld mot tjänsteman för att han, utan möjlighet att ta emot sig, landade på en polis som sparkade undan benen för honom.) så det ska jag väl inte gå in på mer. Kontentan av det hela är att brottet finns och är utfört, vare sig det var meningen eller inte, vare sig Eleven visste om att det var olagligt eller inte.
Min poäng är denna: do the time. Ställ inte till med ett jävla liv om du inte kan ta konsekvenserna. Och med konsekvenserna menar jag straff. Att man får ett straff, att man bryter mot lagen behöver inte betyda att man gör fel. Visst, jag tycker att det här var ett ganska korkat och grymt tilltag som mer verkar ha mer med personliga demoner som behöver exorceras att göra än med några altruistiska motiv. Men det är gott så. Det enda jag kräver för att på något plan kunna respektera människan och tänka att hon ändå gör det hon känner att hon måste göra är i stort sett att hon säger "jag är medveten om vad jag gjorde, vad det kommer att kosta mig och andra och jag tycker att det var värt det". Jag kan respektera jävligt många olika sorters idioter som står för, och gör, jävligt många dumma saker men jag kan inte respektera folk som försöker slingra sig undan. Jag kan inte respektera någon som gör något sånt här och inte är villig att säga "jag bestämde att det jag vill är viktigare än andra människors känslor" och stå för det. Kanske mest för att jag inte förstår hur en person som inte gör det kan respektera sig själv. Sluta bortfärklara! Det finns en i sammanhanget intressant fråga: bröt du mot lagen? Inte "ville du bryta mot lagen?", "tycker du att det var värt att bryta mot lagen för att filma ett polisingripande?", "tycker du att det inte var ett lagbrott eftersom du skapade konst?". Bara en intressant fråga: bröt du mot lagen? Ja eller nej. Resten är upp till ditt eget samvete.
Nåja. Det är ju ganska roligt att i stort sett alla bedömmare anser att hon har misslyckats i sitt uppsåt. Extra roligt blir det eftersom det kanske kanske innebär att vi ändå har en rätt bra tvångsvård och att det största missförhållandet inom den är att fler inte får utsättas för den (
" Poliserna i filmen är heller inte påfallande brutala. Att de så småningom brottar ner XXX på marken och sätter på henne handfängsel framstår i sammanhanget som rätt rimligt.")
. Personligen känner man ju att spännbälte, handfängsel och lugnande är att föredra framför typ DÖDEN. Det är nog skitjobbigt att utsättas för sånt (handfängsel osv). Det är nog jobbigt nog att bli handfängslad och/eller omhändertagen när man INTE har en psykos, av den enkla andleningen att det är rätt förnedrande att bli frihetsberövad. Men det är att föredra framför att någon faktiskt gör sig själv eller någon annan jävligt illa.
Som examensarbete kanske hon gör ett arbete om vilket övergrepp det är att få ett brutet ben draget på plats innan det gipsas.
Ni kanske undrar varför jag inte har skrivit ut namnet på eleven? Jag ger henne helsty inte fler träffar på google.
Kolla förresten upp vad Torbjörn Tännsjö skriver i ämnet. Tilläggas bör väl att jag inte är helt 100% övertygad om utilitarism. Det främsta skälet är att jag inte tycker att den tar ansvar för sin egen grymhet, eller att den bortförklarar den. Å andra sidan har jag aldrig orkat sätta mig in i skiten till 100% så jag ska väl inte säga för mycket.
