Man syns inte ens när man fattas

De senaste dagarna har jag inte riktigt varit på topp i huvudet, s a s. Det är mycket möjligt att det är en kombination av alkohol, tidiga morgnar, sena kvällar och en ekonomisk situation som bäst kan liknas vid en dansande galning vid avgrundens rand. Kort sagt har iallafall människohatet varit enormt och det faktum att det alls existerar andra människor har i det närmaste känts som en personlig förolämpning. Till detta behövs naturligtvis ett soundtrack och gärna en speciell låt som kan identifiera hela problemet. Först så passade Tattooed Motherfuckers "Fuck you (cause I'm OK) och Discharge "Ain't no feeble bastard" men jag kom senare på att de låtarna inte beskriver problemet i sig. De beskriver min frustration och min frustrations svar på problemet, men inte problemet. Följdaktligen fick man gå tillbaka till den här gamla trotjänaren:

"Älta sitt liv i ofrivillig askes
Bida sin tid i obetydlig parantes
Dväljas i mörker och svälja sitt hat
Jämkas till döds under massors diktat
Halta genom livet med själslig protes
Ånger och änglsan i fullbordad syntes
Leva i känsla av ömhetskastrat
Istället för kärlek ett kallt surrogat
Kärlek och hat - Sorg och celibat
Allt ska med blod beskattas
Ensam och kränkt - Devalverad och sänkt
Man syns inte ens när man fattas
Tusen människor men inte en själ
Ingen har ens tid för ett patetiskt farväl
Likväl ska man offras på gemenskapens estrad
Defilera på de sorglösas parodiska parad
För idel lögner och falska gester
Ackompanjeras så mästerligt av de svurnas orkester
Toner och takt och tungomålstal
Ett kvalfyllt crescendo vid förvisningens final
Sprängda metastaser och inflammerade sår
Ensam idag och osynlig igår
Groteska hallucinationer och en värkande rygg
Stigmatiserad till döds för att få känna sig trygg
Deformerade synapser och punkterat skinn
Påtvingad tystnad som fräter sig in
Blödande magsår en öppen åder
Bland Guds gelikar får man leva på nåder"

-Siebensünden

Nu mår jag faktiskt bättre.