Var just lite dryg/otrevlig mot en tant. Inte för att jag sa något, eller egentligen gjorde något men jag gjorde en lite arrogant gest med munnen (nej, jag lipade inte. Jag önskar att jag hade gjort det.) när hon med hjälp av improviserat teckenspråk påpekade att det var olämpligt att jag pratade i telefon just där jag gjorde det. Hon gjorde väl rätt. Jag var i ett bibliotek. Dock var jag i en del av biblioteket där det är socialt accepterat att tala i telefon och inom några meters radie från mig (ännu mindre från henne) befann sig minst två personer till som talade i telefon. Men hon var tvungen att påpeka det för mig. Av någon anledning (och jag har varit lite extra paranoid de senaste dagarna ska väl påpekas) så antar jag iskallt att skälet till detta är att min visuella uppenbarelse idag uppfattades som mer störande, eller åtminstone mer iögonfallande, än det sammanlagda telefontjattret från övriga närvarande. Men det är väl kanske bara jag.
Fast man ska inte dryga sig mot små tanter och farbröder. Det är inte schysst alls. Så nu har jag lite dåligt samvete, trots att jag småfnissade förtjust i telefonen tidigare. Å andra sidan så bör småHitlers sättas på plats. Fast inte när dom är små tanter som måste ta hissen för att det är för jobbigt att gå i trappen. Å andra sidan så försöker jag ju gärna på något sätt, utan att framstå som en plump och otrevlig idiot, att anstränga mig för att faktiskt bete mig mot folk som jag tycker att dom förtjänar. Kort sagt, verkar jag glad att se dig så är jag glad att se dig. Snäser jag av dig så tycker jag väl att just då var du lite dum i huvudet. Å andra sidan så är det ju så a att sånt där nog mest sitter i det enskilda huvudet. Att hur folk beter sig och hur folk reagerar på det ofta inte är samma sak, på både gott och ont. Jag menar, hade folk reagerat korrekt på hur jag betedde mig ibland så hade jag nog fått bra mycket mer stryk än jag fått i livet. På andra sidan av det så kan jag ju säga att jag fått stryk och förnedrats när jag inte alls förtjänat det, när jag bara varit svag och ett lätt byte. So it swings both ways, va.
Den här bilden tog jag för att se hur min nya tatuering ter sig för omvärlden, men lägg märke till halsen:
Jag har lagt märke till att mängden skärsår jag får när jag rakar mig står i rätt hyfsad proportion till hur stressad jag är. Kan jag inte fokusera mig ordentligt så skär jag mig, helt enkelt. Så ser ni linjen där, som nästan löper parallellt med skägglinjen? Det var mycket länge sedan jag skar mig så mycket och det var ett tag sedan det var så svårt att få något att sluta blöda. Det är dock inte alls ett djupt sår, och tur är väl det.
Kul grej i övrigt: häromdagen skulle jag skriva 'indefenetively' av någon anledning och lyckades naturligtvis inte stava det på ett snyggt sätt. Och nog för att firefox stavningskontroll är inställd på svenska, men jag vet inte riktigt om jag förstår varför den föreslog 'judeförintelse' som alternativ.
Å en till grej, va! Så ni förstår hur lifvet pissar mig i ansiktet (nu ska vi då inte tänka på att jag lyckades göra mig av med två stycken arbetspass i nästa vecka). Min fina fina gråa hillbillybikerväst visade sig vara sned. På riktigt. Skräddaren sa det. Jag lämnade nämligen in västen där för att han skulle sy på mitt Hank III-märke då jag fick för mig att det var min egen inkompetens med nålen som på något sätt hade vridit västen. Det var det nu då inte utan den är helt enkelt felkonstruerad. Inköpt på rea, inget kvitto kvar osv. Men ändå. Det är fan en Levi's-väst/jacka, ingen tattig cheap monday-historia (jag inser också att båda märkena nog tillverkas i samma fabriker av samma personal och av likvärdiga material, men kom igen. Låt mig ha några illusioner kvar, tack). Tur att jag bestämde mig för att köpa en till jacka för samma billiga pris, men jag vill ju ha den som jacka och inte som väst. Jaja. Det kanske går att laga eller fixa på något smidigt sätt. Ska hämta'n på torsdag så vi får se om det är något han kan göra något åt.
