OK, för att börja någonstans. Jag gillar hårdrock. Jag har långt hår. Och läderjacka. Och en jävla massa bandtröjor, tygmärken, pins, skivor, en handfull tatueringar och så vidare. Jag har t o m en jeansjacka med tygmärken på, en jeansväst och en läderväst samt en svart jeansjacka på G och jag kommer njuta av att sy fast tygmärken på den. Skitnördigt, jag vet. Och lite skitnödigt. Det är dock inte det enda jag gillar och det utgör heller inte hela min identitet, men det lämnar vi därhän för tillfället.
Hursomhelst. Jag gillar hårdrock. Jag gillar den som den är. Jag gillar att den är utanför. Jag gillar flörtar med satanism och andra hemskheter. Att den klarar sig själv utan resten av jävla musiksverige. Jag blir inte glad när man får läsa om Sweden Rock i aftonbladet. Jag tycker generellt sett att folk ska hålla sig jävligt långt borta om de inte är beredda att köpa den på dess egna premisser. Därmed inte sagt att jag tycker att ALLT är bra. Det finns en jävla massa idioter där. En massa svenne banan-fyllon. Så är det. Jag väljer att anse att de inte har något med mig eller det jag pysslar med att göra, men man blir ofrånkomligen jämförd med, tja, Sabaton.* Eller så börjar folk snacka om Metallicas svarta skiva. Eller nått sånt. Det är lite som att jag skulle gå fram till ett Smiths-fan och fråga om skälet till att han gillar the Smiths är att han inte får ligga och behöver ett alibi för det? Eller kanske snarare som att jag skulle börja snacka om Robbie Williams med ett popsnöre, för att vaddå, det är ju pop det också? Eller så. Men det är tydligen OK att bete sig så mot folk som gillar hårdrock. Och det lär man sig ta, på ett eller annat sätt. Jag menar, på ett sätt finns det nog ingen subkultur som är så inklusiv som metal (=man får in en massa spån) men samtidigt så exklusiv (jag har nog inte stött på särskilt många andra ställen där du bedöms så mycket efter din koll på musik och (framförallt) hur du signalerar att du kan din musik genom tygmärken, tröjor, pins osv. Jag skulle faktiskt våga påstå att i detaljnörderi så ligger heavy metal-uniformen inte långt ifrån klassiskt herrmode med alla dess konstiga små regler.), vilket gör att folk ser idiotin och idioterna (för den är ju alltid uppenbar var den än visar sig) men inte subtiliteterna. Jag menar, så funkar det. Så funkar folk. Framförallt, så funkar folk som inte har varit del av en bespottad minoritet för de har aldrig behövt fundera på skiten. Det är inte alltid kul, man utvecklar inte alltid trevliga sidor av sin personlighet när man utsätt för sånt, men tja... Så är det ibland. Ingen går genom livet oskadd.
Hur som helst. Jag älskar hårdrock. Den har gjort väldigt mycket för mig och är kanske den enskilt viktigaste självvalda faktorn, tillsammans med punk och en viss form av filosofisk djävulsfascination (alla de tre går f ö in i varandra en hel del), för min självbild och min personliga utveckling. Jag har upptäckt väldigt mycket pga hårdrocken i dess olika former, avarter och underkategorier. Inte bara det självklara, dvs musiken utan litteratur, konst, film, kläder, vänner, annan musik, kroppskonst, filosofi. Och jag är väldigt glad för det. Det har berikat mig (det har ioförsig inte bara gjort det, utan på en del sätt skadat mig känslomässigt också, men det är ett annat inlägg). Men någonstans är måttet rågat. Nu känns det verkligen som att något hemskt och äckligt har infiltrerat och tagit över mitt livs kärlek. "Vad har hänt?" tänker ni nu.
Det här har hänt. Måttet är jävligt nära rågat nu. Frågan som återstår är om det är dags att ta till vapen eller om man helt enkelt ska ge upp?
Ja, sen har vi ju
det här också. Jag vet inte vilket som är värst, 200:- i inträde till en jävla klubb, 68 spänn för vanlig jävla bärs eller det faktum att folk från Gemini Five är inblandade och att någon av de anakronistiska arrangörerna definierar sig som ett
"rockfan som brinner för musik som glam, sleaze och AOR." Fuck Forever Off. Betala 200:- för att lyssna på när farbröder spelar
Faster Pussycat,
Warrant, samma gamla uttjatade
KISS-dängor och om de känner sig vågade kanske introt till
Slayer´s 'Raining Blood' (eller kanske
Sabaton?) för ett gäng jävla spexande överklassmähän och mähäwannabees samtidigt som man måste få i sig minst 10 öl för att inte spy av bara det vedervärdiga musikvalet (AO-fuckingjävla-R!? Vad FAN har det ens med musik att göra?), känns det värt eller? 1000 spänn blåsta på en kväll av totalt undermålig kvalitet? När man kan köpa en jävla massa jävligt fin öl för hälften av det priset, komma hem till mig och lyssna på
VON, Venom, G'n'R (ja, jag vet att jag gnällde på åttiotalsrocken, men skärp dig. Vissa saker står över kritik.)
, Bathory, Motörhead, Nifelheim, Misfits, Celtic Frost, Judas Priest, Blasphemy, absolut inte under några som helst omständigheter
Gemini gubb
Five, slippa idioter (eller ja, man måste ju umgås med mig), ha en helt lagom ljudnivå och bra diskussioner?
Asså, don't get me wrong. Jag har ioförsig svårt för stureplan, men det har inte så mycket att göra med att det skulle vara dyrt eller överklass eller så. Det har mer att hela prylen känns som ett par
designerjeans. Dvs. ganska fula, alldeles för dyra med tanke på vad det faktiskt är, men man får iallafall en stor logga på röva som visar att man i brist på riktigt smak iallafall har pengar. Vulgärt. Dekadent. De faktiska priserna är helt oväsentliga. Jag har inga problem (eller jo, det är dyrt och jag har dåligt med stålar. Det är ju ett rent praktiskt problem.) med att betala +60:- för en öl för jag gillar god öl. Men av samma anledning som jag inte tänker köpa kläder baserat på märkets status utan baserat på märkets kvalitet så tänker jag inte betala 70:- för en vanlig jävla bärs för att den serveras inom ett visst geografiskt område.
Så. Jag bryr mig inte om ditt uteliv. Eller din musik. Eller din kultur. Så länge jag slipper beblanda mig med den (och om jag nu gör det så tänker jag göra det på din kulturs villkor). Men det är ju så att om man tycker att den ovannämnda klubben verkar som en bra och kul idé så är man antagligen en människa som 1935 hade tyckt att Nürnberglagarna var ett sansat och rationellt sätt att försöka lösa Tysklands imaginära problem på, ya know. Körd i huvudet och en jävla medlöpare. En idiot. Och det är inte okej. Det är inte okej att ni tar något viktigt och fint i mitt liv, mitt livs första stora kärlek och vampyriserar på det tills det förvandlas till något jävla dekadent överklasspex. Att ni sätter en hel kultur i någon form av jävla zoo (som när Kolmården ville ha massajer som bodde på deras låtsassavann tillsammans med gnuer och elefanter), att ni exotiserar och lajvar och spexar sönder något som inte tillhör er. Fuck jävla off. "Men vaddå" tänker ni nu, "vi tycker ju att det här är kul och roligt, vi sabbar ju inte något." Och det är just det. Ni tycker att det är lite roligt. En rolig grej. Som någon form av maskerad som ni har på er hemmaplan. Ta det på allvar och visa lite jävla respekt så ska vi nog komma överens.
Fast vad håller jag på med, egentligen? Gnäller jag för att idioter kommer betala överpriser för att lyssna på skitmusik? Egentligen borde en örfil och en loska i ansiktet ingå i det priset. Så kör hårt. Men nu är ni upplysta om objektiva fakta: Lyssnar man på AOR är man lite sämre som människa. Spelar man det på en klubb så är man ännu sämre. Betalar man för att gå på en klubb och lyssna på't så är man riktigt dålig. Om man återvänder till en sån klubb är man en sämre människa än Hitler.
* Det är alltså lite som att t ex. tycka att Vanilla Ice eller Just D har något att göra med typ, NWA eller 2Pac.
