Skyll dig själv

Jag vet att det var min idé men jag känner mig inte alls peppad på att åka ut och träffa släkt och familj imorgon. Jag vill mest sitta hemma och sura. Ofint av mig, jag vet. Det var ju jag som kom på't och lillebror fyller ju ändå år alldeles i närheten där (vi brukar oftast fira våra födelsedagar på den helg som ligger mellan dem), men jag vet inte. Känner mig jävligt folkskygg och ovälkommen överallt. Så fort jag är ute bland folk så kryper det i kroppen på mig och jag blir helt rastlös och får någon form av stressångest. Parat med detta en känsla av skam och skuld. Det finns alltid något annat jag hellre borde göra. Något viktigare. Något som gör att jag inte är en besvikelse.

Ganska tröttsamt. Är det så hemskt? Är jag så hemsk? Någonstans misstänker jag att jag är lite halvpåväg ner i någon form av depression. Hoppas bara att sommaren tar slut innan den knoppar upp ordentligt. Vore lite jobbigt. Jag tenderar ju inte att bli mindre instängd och asocial när det blir så.

Jaja. Det ger sig och är inte särskilt farligt. Däremot är den där oron irriterande som fan. Löjlig och irriterande.

Jag är så himla trött på att känna att jag alltid lever precis på gränsen till vad jag klarar av, om ni förstår vad jag menar.