En dokumentär om ett av världens bästa och vackraste band:
En väldigt sympatisk dokumentär, och Neurosis-killarna lyckas någonstans sätta fingret på ett av skälen till att Amebix är ett så mäktigt band: det finns något keltiskt i dem, någon form av fri krigarpoetsjäl. Jag tycker inte att det svenska ordet 'andlighet' är en en bra översättning av engelskans 'spirituality' men i brist på ett bättre uttryck så får man väl säga att det finns något andligt över Amebix. Jag vill inte att ni i en trångsynt humanistanda ska övertolka det begreppet och tro att det faktiskt handlar om metafysik. Snarare är det besläktat med Alan Moore's definition av ockultism och att ockultism i slutändan handlar om att lära känna sig själv, att bli, identifiera och vara sitt eget Jag och det är få band som i så stor utsträckning är sig själva. Det låter flummigt men som Rob förklarar sin egen historia så är det helt självklart att han gick från att spela bas i Amebix till att bli svärdssmed. Det är helt självklart att de är punk, att de är metal, att de gillade Crass och Black Sabbath och Crowley, att de inte passade in men är så inflytelserika, att de skrev låtar om biker-liv, att alla dessa olika delar så väl kunde passa in i en helhet utan att det någonstans är ytligt eller konstigt. Amebix är Amebix, gör Amebix och det är det enda som betyder något. Amebix är deras kollektiva, intuitiva Jag.
Under de nästkommande dagarna så kanske jag uppdaterar den här posten med lite Nietzsche-citat och analyser, men inte just nu.
Ibland/ganska ofta har jag svårt att känna igen mig i den konsekventa empati så många människor verkar ha. Jag förstår liksom inte om de känner den, om det är en princip eller om de någon gång i livet har på något sätt gått för långt och därför hamnar där de gör (i.e. de måste ta ställning, därför att den andra extremen är för skrämmande.)
Eller är det mig det är fel på? Man önskar ju rätt ofta att man kände starkt för något på ett principfast och konsekvent sätt, men det gör jag inte för särskilt mycket. Jag menar, rent intellektuellt så tycker jag att det är 'fel' att äta kött. Men jag bryr mig liksom inte om djur. Jag hyser väldigt få känslor för dem (jag har börjat bli blödigare med åren, dock), så jag äter kött. Jag dömer ut folk som idioter eller liknande därför att jag inte bryr mig om dem nog för att orka analysera dem (dock ska man säga att jag lägger rätt lite värdering i uttrycket 'idiot' här, om ni kan tro på det).
Det enda som är någorlunda konsekvent är hatet. Och även det flackar. Men här kommer den audiella och textmässiga tolkningen av just den känslan.
Å andra sidan så kanske hela empatigrejen och allt är lättare om man någonstans känner att man är en del av något, något jag aktivt har bekämpat hos mig själv i tio års tid. Don't get me wrong, det är inte så att jag inte har några vänner eller att de personer jag umgås med inte är underbara människor eller så. Det är mer så att jag är vän med dom baserat på att vi gillar varandra, inte nödvändigtvis för att vi tänker likadant, gillar samma saker eller så. Att av min vänkrets tillverka en homogen grupp har aldrig varit intressant. Faktum är att jag uppskattar verkligen att den är så brokig som den är. Nackdelen med det är väl att man inte har något egentligt hem och att man som sagt tappar lite av empatidelen för man har för många olika sorters värderingar runt om sig hela tiden att man aldrig någonsin kan tycka eller känna som andra (vilket ingen någonsin kan, men många kan nog ha en illusion av att de kan det). Men man vinner även en hel del och den främsta vinsten är att man inser att vart man än vänder sig så är människor så väldigt lika. WP eller hip hop. Tomejto tomaato. Det finns väldigt lite sämre och bättre (förutom attityder och förutsättningar). Folk gör samma saker hela tiden. Folk ÄR samma saker hela tiden (nu menar jag inte att varje individ är likadan som varje annan individ, men att samma mönster och samma typer av finns representerade överallt.), och det är en rätt bra grej att ha insett (samtidigt som jag nog tror att jag skulle vara lyckligare om jag inte hade insett det).
And on a lighter note så tycker jag att Samsons svar i gårdagens avsnitt av Carnivale (e2s2) var det roligaste på länge: "Well, I ain't funnin'". Funnin'. Bästa verbet (en liten anekdot som kanske får er att förstå ungefär hur förvirrad jag är när det kommer till grammatik och sånt: först trodde jag att det var ett verb, sen att det var ett substantiv och sen att det var ett verb igen. Jobbigt, sånt där. Både verb och substantiv skulle ju kunna vara möjliga, men inte i det här sammanhanget. Fast jag vet inte riktigt vilka andra sammanhang som ordet 'funnin' skulle kunna figurera i.).
Låt mig säga såhär: musikaliskt sett så var Darkthrone ett av världens absolut bästa band när de fattade det inte så genomtänkta beslutet att kalla sig för "Norsk Arisk Black Metal" och har sen dess haft både upp- och nedgångar. De senaste årens halvslappa, trötta, oinspirerade punkskivor är rent ut sagt skit. Men nu kommer vi in på grejen här: Textraderna ”Got no problem with manual labour” och ”don’t need no fucking favour”. Precis varför jag äskar Fenriz och precis varför inget kan få mitt hjärta att svalla som arbetarklassromantiserande.
S t o l t h e t.
En korkad stolthet, måhända. Men stolthet, nonetheless. Är det det enda man har, så är det det enda man håller fast vid.
Rubriken är f ö tagen från en Tattooed Motherfuckers-text ("I'm OK" har jag för mig att låten heter). Också arbetarklass och med ett högerextremt förflutet.
Kanske därför jag alltid känner mig så nära misslyckandets rand, eftersom I ”don’t need no fucking favour”.
