måndag 31 oktober 2011

Crash and burn

Min hjärna håller på att explodera. Eller implodera. Jag vet inte. Båda samtidigt. Så. Jävla. Mycket. Nu. Med allt. Inte nog med att jag har svårt att motivera mig till att göra något i plugget, jag märker även att något har kollapsat i huvudet på mig. Jag förstår liksom inte vad jag gör. Idag satt jag och försökte skriva och jag kunde inte tänka! Jag glömde ord, jag glömde uttryck, jag glömde vad jag höll på med. Samtidigt så var precis allt annat hyperaktivt. Rätt konstigt.


-Penitenziagite!

torsdag 27 oktober 2011

Dagen till ära

Världens bästa Hal Duncan



De här videosarna handlar inte bara om homosexuella, kan jag be att få tala om. Inte för mig iaf.

onsdag 26 oktober 2011

tisdag 25 oktober 2011

Jag är ledsen...

...men jag mår faktiskt dåligt av att folk jobbar inom media. Och nu menar jag inte sådär uppenbart dåligt för att dom fyller världen med skit (jag drar alla över aftonbladetkammen nu, och enligt mig av goda skäl) utan för att alla de här människorna är helt vanliga människor och antagligen trevliga att umgås med och har barn och husdjur och normala och allt sånt och sen åker de till jobbet och skändar mänskligheten under glada tillrop till varandra. Sen åker dem hem, pussar sin partner på kinden och stoppar om sina barn. Det är väl kanske samma illamående som en djurrättsaktivist får när den tänker på att det finns folk som jobbar som slaktare och trivs på jobbet. Det finns väldigt få saker som skulle rädda det här för mig och få mig att återfå någon form av tro på mänskligheten och det är om någon kan få fram någon form av statistik som visar på att folk som jobbar med reklam/aftonbladet i större utsträckning begår självmord, käkar lyckopiller och lider av självskadebeteenden.












Alltså, det här är inget skämt. Jag försöker inte vara lite gulligt lustig eller någon sådan skit.

måndag 24 oktober 2011

Blev helt plötsligt så väldigt ledsen

Fick just det här från min syster: "Mamma sa förut att pappa var rätt nere, brydde sig inte om min lägenhet innan försäljning när vi skulle lägga in golv etc. Vart lite grinig tydligen. Hmmm..."

Min lilla pappa. Eller, han är inte alls liten. Han ska inte få må dåligt.

Jag hoppas att han bara är trött. Jag hoppas att det är något som kan botas med ett köp av en till leksak, eller att han kanske bara behöver få något ur systemet. Att han kanske har någon form av existentiell kris eller något. Jag hoppas att det inte har att göra med att han hade sig en släng av kräfta förut, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Sen finns det saker jag hoppas att det inte är som jag inte skriver här. Eller knappt erkänner för mig själv.

En så jobbig grej, för mig, är att vi har liksom ingen tradition av att i vår familj. Förutom några dödsfall så har liksom inget dåligt hänt och vi har liksom aldrig varit bra på det där med att prata om saker. Det har varit varmt och kärleksfullt, men på just det sättet har det inte varit nära. Och det är liksom bara så det är och sån jag är rätt ofta, men det jobbiga är att jag inte vet hur eller vad jag ska göra nu. Hade jag fått reda på att en vän hade varit deppig så hade jag helt enkelt kunna fråga hur läget vara och göra gällande lite underförstått att jag finns där. Men så kan jag inte göra med min far. Han är världens finaste pappa men det är ändå snubben som gick och hämtade min mamma för att hon skulle trösta mig när jag fick ett hyperventilerande gråtanfall framför honom för ett gäng år sedan för att min värld just höll på att falla sönder. Sen ställde han sig och diskade. Det är mannen som inte hörde av sig till oss för att berätta att han hade prostatacancer (mamma fick göra det) och som när farmor hade dött (jag skulle egentligen åkt ut och träffat henne) ringde upp mig och helt enkelt och rakt på sak öppnade med att "nu är det så att farmor dog under natten". Hur pratar man med en sån person om deppighet och nedstämdhet? Det är inte så att han är känslokall eller ser ner på en för att man är kärring nog att gråta eller något sådant. Han, och vi, hanterar helt enkelt inte jobbiga saker på ett bra sätt. Vi hanterar dom inte alls. Och det är inte alls särskilt kul eller bra. Vi vet inte hur man gör och allra minst han. Och allra minst gör vi nog det när det gäller varandra.

söndag 23 oktober 2011

lördag 22 oktober 2011

måndag 17 oktober 2011

Pepp i brevlådan!

Ett helt oväntat pepp, faktiskt.



-Penitenziagite!

fredag 7 oktober 2011

The strangest thing

Har just identifierat den lukt som svagt svagt hängt efter mig hela dagen. Det är den lukt som min gamla Merciless-tröja hade när jag köpte den. Aldrig känt den lukten innan och aldrig efter, förrän nu. Spännande. Och konstigt. Det är liksom ingen obehaglig eller äcklig lukt. Bara konstig.

Bra grej med gårdagen var att man någonstans kom in på rätt djupa, personliga och givande ämnen. Det var trevligt och säkert bra. Dåligt var att allt var tvunget att skrikas fram och tillbaka. Dåligt flyt i diskussionen då, liksom.

Nåja. Man får aldrig allt.

Jag har för övrigt kommit fram till att jag hatar fenomenologi. För att det är svårt.

-Penitenziagite!

onsdag 5 oktober 2011

Den gemensamma nämnaren för de flesta i min grupp:

"I'm so into serial killers and stuff."


-Penitenziagite!

Vad fan.

Bra omdöme på inlämningsuppgiften (förvånansvärt bra, faktiskt). Ändå på muppigt humör. Ska träffa familjen i helgen. Ändå på muppigt humör. Ligger inte efter nämnvärt mycket i plugget. Ändå på muppigt humör. Ska träffa god vän nu. Ändå på muppigt humör. Är snygg. Ändå på muppigt humör. Ätit och fått kaffe. Ändå på muppigt humör.

Vad fan är det egentligen?


-Penitenziagite!