måndag 31 augusti 2009

Bitteratur

När det kommer till depression, bitterhet, människohat och apati är nog Kings egen mästerkatt i stövlar, Claes Juhlin min favorit. Claes är en av mina favoritbloggare även när han inte är bitter och misantropisk eftersom Claes skriver både bra och roligt. Lagom självförnedrande men samtidigt insiktsfullt. Dessutom är han snygg.

Hursomhelst. Grejen är den att han i mångt och mycket satt pilen i bulls eye i sitt senaste inlägg (20090827) och jag kan definitivt relatera till det mesta. Jag måste dockpåpeka att där det känns som att hans missunsamhet är en form av avundsjuka (även om det snarare är så att han är avundsjuk på att folk kan känna sig lyckliga, stolta och framgångrika än han kanske är avundsjuk på själva framgången) så är min missunsamhet snarare ett utlsag av misantropi och förakt. Delvis självförakt, misstänker jag. I övrigt så har jag varit, och är nog på många sätt, just där han är.


Så. Lästvång råder. Inte bara av inlägget från 27/8. Sen kan ni ju ta och läsa deras denimblog för att se hur man kan totalt förstöra ett potentiellt intressant ämne (även om det nördar iväg för mycket för mig) med ett värdelöst språk.

Man syns inte ens när man fattas

De senaste dagarna har jag inte riktigt varit på topp i huvudet, s a s. Det är mycket möjligt att det är en kombination av alkohol, tidiga morgnar, sena kvällar och en ekonomisk situation som bäst kan liknas vid en dansande galning vid avgrundens rand. Kort sagt har iallafall människohatet varit enormt och det faktum att det alls existerar andra människor har i det närmaste känts som en personlig förolämpning. Till detta behövs naturligtvis ett soundtrack och gärna en speciell låt som kan identifiera hela problemet. Först så passade Tattooed Motherfuckers "Fuck you (cause I'm OK) och Discharge "Ain't no feeble bastard" men jag kom senare på att de låtarna inte beskriver problemet i sig. De beskriver min frustration och min frustrations svar på problemet, men inte problemet. Följdaktligen fick man gå tillbaka till den här gamla trotjänaren:

"Älta sitt liv i ofrivillig askes
Bida sin tid i obetydlig parantes
Dväljas i mörker och svälja sitt hat
Jämkas till döds under massors diktat
Halta genom livet med själslig protes
Ånger och änglsan i fullbordad syntes
Leva i känsla av ömhetskastrat
Istället för kärlek ett kallt surrogat
Kärlek och hat - Sorg och celibat
Allt ska med blod beskattas
Ensam och kränkt - Devalverad och sänkt
Man syns inte ens när man fattas
Tusen människor men inte en själ
Ingen har ens tid för ett patetiskt farväl
Likväl ska man offras på gemenskapens estrad
Defilera på de sorglösas parodiska parad
För idel lögner och falska gester
Ackompanjeras så mästerligt av de svurnas orkester
Toner och takt och tungomålstal
Ett kvalfyllt crescendo vid förvisningens final
Sprängda metastaser och inflammerade sår
Ensam idag och osynlig igår
Groteska hallucinationer och en värkande rygg
Stigmatiserad till döds för att få känna sig trygg
Deformerade synapser och punkterat skinn
Påtvingad tystnad som fräter sig in
Blödande magsår en öppen åder
Bland Guds gelikar får man leva på nåder"

-Siebensünden

Nu mår jag faktiskt bättre.

onsdag 26 augusti 2009

Ur askan i elden

Revolutionära Fronten har i mitt grannskap satt upp klistermärken där de står att de kämpar för "ett nazifritt Hägersten".

Jaha.

Har jag missat något? Jag visste inte att det behövdes i Aspudden. Correct me if I am wrong, men senast jag kollade så röstade (I EU-valet, alltså) 10% av Aspuddens befolkning på FI. En hyfsad andel på miljöpartiet och vänsterpartiet också. Ingen större grogrund för högerextrem idioti. Ganska mycket åt någon form av vänster eller iallafall ganska direkt motsatt fascistiska idiotier. Ganska mycket grogrund för mediamedelklasshippieekologiidioti, men inte så mycket grogrund för flaggviftande lågpannade kretiner med dåligt själförtroende. Så varför klistermärken här? För att visa upp sig? Jag ska ärligt talat säga att jag inte är förtjust i att RF är aktiva här i närheten, men jag är inte förtjust i att några våldsromantiker gör reklam för sig själva där jag bor. Det faktum att det suttit SRM-klistermärken i Axelsberg gör mig jävligt äcklad det med, men det var typ 2 stycken för 1 år sedan. Och dom åkte ner snabbt nog.

Jag vet inte. Jag gillar helt enkelt inte när folk försöker pissa in revir.


P.S. Jag är stolt över att jag var en del av de 10% som röstade på FI.

måndag 24 augusti 2009

Konst

En under det senaste året uppmärksammad konstskoleelev går upp i rätten idag anklagad för falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Men hon förnekar brottsligt uppsåt. OK. Vi måste reda upp i lite grejer här först känner jag. Först, uppsåt: Om jag kör över någon med min bil (som jag inte har) så kommer jag fortfarande åka dit för det även om jag inte hade uppsåt att köra över någon. Vare sig eleven satt och mös innan och tänkte "yeah! Call me a rebel, jag ska bryta lagen" eller inte så kvarstår faktum: hon såg till att det krävdes en utryckning för att ta hand om henne när hon inte behövde vård. Oredligt förfarande har jag mindre koll på vad det innebär och våldsamt motstånd är en jävla gummiparagraf (en vän till mig blev dömd för våld mot tjänsteman för att han, utan möjlighet att ta emot sig, landade på en polis som sparkade undan benen för honom.) så det ska jag väl inte gå in på mer. Kontentan av det hela är att brottet finns och är utfört, vare sig det var meningen eller inte, vare sig Eleven visste om att det var olagligt eller inte.

Min poäng är denna: do the time. Ställ inte till med ett jävla liv om du inte kan ta konsekvenserna. Och med konsekvenserna menar jag straff. Att man får ett straff, att man bryter mot lagen behöver inte betyda att man gör fel. Visst, jag tycker att det här var ett ganska korkat och grymt tilltag som mer verkar ha mer med personliga demoner som behöver exorceras att göra än med några altruistiska motiv. Men det är gott så. Det enda jag kräver för att på något plan kunna respektera människan och tänka att hon ändå gör det hon känner att hon måste göra är i stort sett att hon säger "jag är medveten om vad jag gjorde, vad det kommer att kosta mig och andra och jag tycker att det var värt det". Jag kan respektera jävligt många olika sorters idioter som står för, och gör, jävligt många dumma saker men jag kan inte respektera folk som försöker slingra sig undan. Jag kan inte respektera någon som gör något sånt här och inte är villig att säga "jag bestämde att det jag vill är viktigare än andra människors känslor" och stå för det. Kanske mest för att jag inte förstår hur en person som inte gör det kan respektera sig själv. Sluta bortfärklara! Det finns en i sammanhanget intressant fråga: bröt du mot lagen? Inte "ville du bryta mot lagen?", "tycker du att det var värt att bryta mot lagen för att filma ett polisingripande?", "tycker du att det inte var ett lagbrott eftersom du skapade konst?". Bara en intressant fråga: bröt du mot lagen? Ja eller nej. Resten är upp till ditt eget samvete.

Nåja. Det är ju ganska roligt att i stort sett alla bedömmare anser att hon har misslyckats i sitt uppsåt. Extra roligt blir det eftersom det kanske kanske innebär att vi ändå har en rätt bra tvångsvård och att det största missförhållandet inom den är att fler inte får utsättas för den (" Poliserna i filmen är heller inte påfallande brutala. Att de så småningom brottar ner XXX på marken och sätter på henne handfängsel framstår i sammanhanget som rätt rimligt.")
. Personligen känner man ju att spännbälte, handfängsel och lugnande är att föredra framför typ DÖDEN. Det är nog skitjobbigt att utsättas för sånt (handfängsel osv). Det är nog jobbigt nog att bli handfängslad och/eller omhändertagen när man INTE har en psykos, av den enkla andleningen att det är rätt förnedrande att bli frihetsberövad. Men det är att föredra framför att någon faktiskt gör sig själv eller någon annan jävligt illa.

Som examensarbete kanske hon gör ett arbete om vilket övergrepp det är att få ett brutet ben draget på plats innan det gipsas.

Ni kanske undrar varför jag inte har skrivit ut namnet på eleven? Jag ger henne helsty inte fler träffar på google.

Kolla förresten upp vad Torbjörn Tännsjö skriver i ämnet. Tilläggas bör väl att jag inte är helt 100% övertygad om utilitarism. Det främsta skälet är att jag inte tycker att den tar ansvar för sin egen grymhet, eller att den bortförklarar den. Å andra sidan har jag aldrig orkat sätta mig in i skiten till 100% så jag ska väl inte säga för mycket.

lördag 22 augusti 2009

Did someone just say my name?

Sådärja

"Enligt Sydsvenskans reporter på plats har deltagarna i Reclaim Rosengård körts bort från rondellen av en uppretad folkmassa. Samtliga tvingades att fly till McDonalds.

...

– De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn, säger Mohammed Aburid och undrar varför Reclaim-deltagarna är maskerade.

Hans vän Ali Finjan instämmer.
– De vill bara sabba och förstöra. Jag hoppas aldrig att de kommer hit igen. Vi vill ha det lugnt och vi är glada för att polisen är här, säger han. "



Av någon anledning så kommer jag att tänka på Stuff White People Like när jag läser det här. Och den här filmen... Rååålit.

Extra roligt är det att de flydde till McDonalds. Och jävligt respektfullt av palestinasjalarna att börja bråka/"festa" i ett muslimskt område samma dag som ramadan startar.

torsdag 13 augusti 2009

Landet

En schysst tweedkavaj, det vore något det. En mörkgrå eller mörkbrun, med schysst midja. Något man kan våga slita på litegranna. Skulle funka bra som jacka.

Man får väl ge sig ut bland second hand-butikerna och kolla.

fredag 7 augusti 2009

tisdag 4 augusti 2009

Synthare!


Ungefär 1:15 in i videon började jag fnissa okontrollerat.

LOL

Q: -"Pull My Finger and iFart have attorneys ?"

A: -"Yes."

Q: -"Real attorneys?"

A: -"Yes."

Q: -"Jewish attorneys?"

A: -"I have no idea."

Q: -"So you are not sure that they are real attorneys."

The Blue Pill

Folk verkar inte ta saker på allvar. Folk verkar inte ta livet på allvar. Verkar tycka att det är bäst när det är småljummet. Inte för mycket. Man har ett Intresse, som man lever för. Men det verkar inte sträcka sig så långt egentligen. Kan man något så är det Jobbet. Eller är det mig det är fel på? Kan jag inte läsa människor? Förstår jag ingenting? Eller är det så att folk inte tenderar att lägga någon egentlig vikt vid det dom gör?

Folk har för lite pretentioner.

Mänskligheten gör mig förvirrad. Och sur. Folk verkar vara så rädda. Och försiktiga. Kanske är jag avundsjuk. På sätt och vis så känns en del av de val jag har gjort här i livet som det blåa pillret i the Matrix. Pretentiöst och högmodigt uttryckt, måhända. Men det är iallafall något. Ett sätt att aktivt se på, och förhålla sig till, världen. Något som många verkar sakna. Jag säger inte att de val jag gör är annorlunda, men jag vet (relativt ofta) iallafall att jag väljer. Även om valet står mellan något möjligt och något helt omöjligt så är det mitt val även om jag väljer samma sak som alla andra.

Vill jag gärna tro iallafall. Jag måste nog bena lite mer i det här. Känns som att jag är något på spåren.

måndag 3 augusti 2009

The kingdom of heaven must be taken by storm!


Ibland glömmer jag bort det. Hur mycket jag faktiskt älskar Amebix. Världens bästa metalband. Eller punkband. Om Black Sabbath hade dykt upp tio år senare, i ett kallare, grymmare och okänsligare England. Om de hatat livet, samhället, mänskligheten mer. Om Sabbath samtidigt hade känt mer för mänskligheten och världen. Och förstått mer.

Iskallt band. Iskall konst. Men den kyler så mycket mer för att det finns något bakom det. Ett hjärta och en själ. En finess och en poäng, som levereras med ungefär samma subtilitet som en spark i ansiktet. Ett band som lyckas förmedla en stolthet och en viss känsla av krigiskhet i sina texter samtidigt som de även är fredsälskande poeter. Jag vet, det här låter sjukt pretentiöst och överanalyserande, men det är det dom är för mig. Amebix är ett av få perfekta band och när jag ser det här, men jämför dem med t ex. Crass. Crass var ett oerhört viktigt och intelligent band, men jämfört med Amebix poetiska, mörka och för mig nästan andliga ådra... Det gör dem så mycket starkare, så mycket djupare. Hade jag skrivit på engelska hade jag använt order "profound". Titta på den här intervjun så kanske ni förstår mig bättre.


Börjar ni förstå vad jag menar? Titta på den här biten ur texten till "Arise!":

"There's some hard times coming down
There's the smell of revolution on the wind
Well, we're grinding down our axes
Telling tales round the bonfire at night
We will set out with a fire in our hearts
When this darkness gives way to the dawn
In the light we're united as one
For the kingdom of heaven must be taken by storm!

ARISE! GET OFF YOUR KNEES!"



Amebix är ett så grundläggande band för mig. Precis som Nifelheim å ena sidan är precis allt jag älskar med metal nerbakade till ett band och fyra fullängdare så är Amebix allt jag älskar med punk och hårdrock, konst och musik. Amebix är frihet, men inte bara den positiva sidan utan även den negativa. Amebix är stolthet och att välja att leva sitt liv som man vill, men även att valet att göra det tvingar på en en jävla massa smärtsam skit. Amebix är Rob, som smider svärd på en gudsförgäten ö i Skottland. Amebix är Stig som (relativt) nyligen lämnat ett långvarigt heroinmissbruk. De är bandet som spelade in stor och inflytelserik musik medan de utan pengar (och de pengar de hade gick åt till diverse berusningsmedel) bodde i ockuperade hus utan el, mitt under Thatcher. Slå det.


Jag fick så jävla mycket gåshud av den här låten och videon. Det var som en liten, liten orgasm som höll på i strax över 3 minuter.



Ett av mina absoluta favoritspår med Amebix, någonsin. TEXTEN! BASEN! SYNTEN!

lördag 1 augusti 2009

Nya favoritmärket

Anti-Sweden från Norge/Västsverige.

Korrekt uppfattat

"Rent estetiskt så vann ju tyskarna kriget."

-Mattias