Da tariki, tariqat

The new gospel of the old order. The true revelation of an obscured reality. The apostles and prophets of spirit and soul. The washing away of our sins in our own blood and tears. The transcendence of death. The immanence of spirit. The extinction of existence in the flame of the supra-real. To Her Darkness.

Black is the night, Metal we fight...

Det är en sådan grej som man inte ska behöva förklara, så brukar jag resonera. Man ska inte behöva förklara för någon vad riktig hårdrock är, för förstår du inte det då begriper du ändå inte. När jag kuttade av mig håret, då vart jag ju mindre hårdrockare. Men i och med att jag klippte mig, gör det mig till mer hårdrockare eftersom jag är medveten om mitt fel. Förstår du hur jag menar? Det är inte konstigare än så.

-Peter Stjärnvind, citerad i Nekropspya

Är det väldigt konstigt att jag förstår precis hur han menar, vad han menar och att jag håller fullständigt med? Därmed inte sagt att jag inte brukar försöka förklara, men det beror ju på att jag älskar att höra ljudet av min egen röst och jag älskar att prata om hårdrock (samt naturligtvis, att säga något högt är att testa det lite mot verkligheten och att tvingas formulera det. Ett sätt att tänka på det.). Men själva hårklippningen förstår jag (eftersom jag tycker att det där med att vara hårdrockare handlar långt ifrån bara om att lyssna på bra musik - det handlar om att ha en stil och det handlar om att vara involverad). I mitt fall handlade det om att ta avstånd ifrån att ständigt bli förknippad/förknippa mig själv med metal, vilket gjorde att jag kunde återvända till hårdrocken för att jag faktiskt älskar den. Nu lyssnar jag mer på metal, är mer involverad i vad som kommer, vad som har kommit, vad som ska spela etc. än jag var och gjorde åren innan jag klippte mig. Att inte längre se ut som jag borde gjorde att jag återigen kunde välja metal, om ni förstår vad jag menar. Därmed inte sagt att jag är hårdrockare nuförtiden.

Även om jag på allvar sitter med gråten och paniken i halsen när det gäller den där JÄVLA uppsatsen så har jag ändå någon form av känsla av att jag sakta men säkert hittar fram till något som faktiskt kan vara viktigt på riktigt, om så bara för mig. Och det är inte alls bara relaterat till uppsatsen utan så mycket annat som helt plötsligt visar sig ha haft stor betydelse och kan bli någon form av byggstenar. Intressant. Saker man läste för flera år sedan dyker helt plötsligt upp i huvudet igen och fungerar på sätt man inte tänkt på tidigare osv.

Huvudlös

Nu har jag inte läst mer än typ de fyra första kapitlen i 'The Accursed Share', och jag började läsa dem för inte ens en vecka sedan så chansen att jag missförstått Bataille är väldigt stor. Hursomhelst så tycker jag att hans teorier är väldigt intressanta och jag är väldigt nyfiken på hur han skulle ha sett på ett ekonomiskt system som det vi har idag, som i så stor del går ut på att konsumera istället för att producera. För att snabbt sammanfatta det jag tror att Bataille verkar ha menat så går det ut på att samhällen i stort sett alltid har ett överskott på 'tillgångar', att ett (ekonomiskt) system alltid tillförs mer energi (tillgångar) än det kan använda och att denna överskottsenergi måste spenderas "willingly or not, gloriously or catastrophically". Vad han menar med det är att antingen bränner vi det här överskottet på "lyx" (lyx för Bataille var helt enkelt att bränna pengar/energi på saker som inte tillförde någon nytta, t ex. konst.) eller så kommer vi på ett eller annat sätt slå i ett tak och så bränner det här överskottet ut sig själv. Ett sätt det gör det på är krig.

Nåja, min idé är att vi har ju ett samhälle där vi hela tiden HAR ett överskott (=mer pengar i plånboken) och det överskottet bränns av hela tiden (=vi konsumerar lyx, dvs saker som inte tillför någon nytta) så so far so good. Men, problemet som uppstår är att vår lyxkonsumtion som bränner av det här överskottet opererar i ett system där den konsumtionen skapar ett ännu större överskott som leder till att vi konsumerar ännu mer som leder till... Ja, ni förstår. Osv, etc ad infinitum. Frågan är när (om?) vi slår i taket (när kommer vi till punkten där vi bygger upp mer överskottsenergi än vi kan göra av med) och vad händer då?

Jag är även intresserad av hur den kulturpolitik vi har/börjar få i allt större grad är helt misslyckad som eventuell säkerhetsventil ur Batailles perspektiv.

"Woe to those who, to the very end, insists on regulating the movement that exceeds them with the narrow mind of the mechanic who changes a tire."

Det här är mycket mer av en fundering i bloggform än någon slags inlägg i en debatt eller ett ställningstagande. Det är mer ett sätt att förstå Bataille än någon annat, och chansen att missförstått helt är stor. Men jag är intresserad av andras tankar i frågan, speciellt från de som kan sin Bataille väl (alltså, jag är intresserad av att veta om jag har förstått Bataille).

Unholy Black Metal

En gång i tiden så läste jag en intervju med Fenriz där han sa något i stil med "folk kan omöjligt förstå den black metal-känsla som vi fann i början av nittiotalet" och det är förstås sant. Men en gång i tiden, ungefär vid samma tidpunkt som jag läste den där intervjun, så hade jag mitt eget möte med black metal-känslan och det var oerhört sublimt. Ni vet den där känslan av någon form av nästan mental svindel man kan få av att stirra upp mot stjärnhimlen en kolsvart natt? När man inser, men ändå inte riktigt gör det eftersom man ändå bara är en liten människa, precis hur stort universum är, hur liten den här planeten är, hur oerhört obetydlig man själv är, att om det finns något annat så är det i bästa fall ointresserat av oss, hur tankar och känslor bara rusar framåt för att försöka förstå den här insikten som är större än mänskligheten och det räcker inte till, det undflyr precis tycker man, hur man vet att just det här ögonblicket så tänker och känner jag något oerhört viktigt, bland det viktigaste någonsin (kanske inte bara i mitt liv) och det gäller att man försöker förstå och komma ihåg så mycket som möjligt (för det här ögonblicket kan vara skälet till att du existerar) men det rinner ändå bort som vatten ur kupade händer.
Så var det. Det tog bokstavligen andan ur mig (jag menar vad jag säger). Det satte sig på kroppen, som en panikattack, fast positivt. Det var som en lågmäld extas, den totala bristen på mänsklig mening i ett brinnande mörker och det var (och är) något av det mest imponerande och just sublima jag har varit med om. Och allt är bortglömt, förutom minnet och en liten glöd i hjärtat.
Jag har aldrig varit black metal. Jag har aldrig varit en Euronymous eller Vikernes. Men det har ändå varit bland det viktigaste för mig, även om jag ibland har varit för svag för det.

Year Zero

And this is my intent
My statement
It is my world address
And my vision

What choice? Like a trapped rat
A social lab test
With no hope
And no way out

So I made a choice
We bow to none
It was all over before you were born

Semtex packed
I grind the prints
Filed edges, metal casing
Welded, stench
Aluminum burns chlorate
Retches the skin
Tetrachloride
Fire
I fix the fuse, set the head
Adrenalin
Grind to powder TNT
The nerves are filed
Electrical detonation
Grip hard
Strapped tight, and sweat burns

And heretic's commandments
Dogma and prayer
Your preacher's sons are gathered in despair

I'll say again, I never had faith to lose
As god is my witness
I will be an instrument of faith
I don't need to be fucking saved

This is year zero and the beginning of the end

The final immolation
And my mark upon the world
And this is the end

-Blood Revolt


Jag vet inte om skivan (som den här texten är tagen ifrån) nödvändigtvis är, i ordets egentliga bemärkelse, så himla bra. Riffen är inte helt jävla topplysande, trumspelandet är naturlgitvis helt totalt extremt och sjukligt osubtilt, som alltid när J. Read förättar sitt tarv. Men stämningen, poängen, den i sammanhanget absurda sången... Taxi Driver/UNA-bombarkonst. På det sättet en fantastiskt skiva där man verkligen på något sätt känner hur musiken på något sätt representerar kaoset i karaktärens huvud medans sången representerar hur han väljer att uttrycka det kaoset och hur de tu sporrar varandra. På så sätt fantastisk. En skiva som verkligen är mer än bara summan av delarna. Som någon annan uttryckte det: Death Metal for adults.

Hail The New Dawn

"Bone Awl listens to an old, anti social voice, but we know clearly who we are not. We are not anything except this awful, paranoid, postmodern human.

The world moves on and an arrowhead turns up. World’s do really end. Things go extinct eternally. We are waiting to surface in the garbage dump and be examined. It is now at this point that the story is told, the values have hardened on its face like warts. Now, we know what it’s made of. We rub dirt on our living bodies to make the decomposition process easier and faster. We wear natural materials that dissolve as to not distract attention from what really matters.

Bone Awl accepts its own death. It accepts its place in life’s wild somersaulting. When the mummy is exhumed and it’s leather pouch examined, we want to, however, somehow remind humanity of how they have gone horribly awry to a new, farther length."

-Bone Awl


Vad är ens egen natur och vad är annat? Vad är s. a. s. en själv och vad är undanflykter?

Black Blood

"Again, I've said to many, organizations are just that, organized. Chaos, revolution, and individual thought are painful realities to come and what will ultimately prevail when our mighty SUN decides to expand."

-Venien

Bhairava's dream and dance

B L A C K L O T U S

Fuck Nature. Fuck Life.

Of course we are challenging nature itself and it hits back. It just hits back. Thats all. We have to accept that it is much stronger than we are. Its been said nature is full of erotic elements. I don’t see it so much as erotic. It’s more full of obscenity. And nature here is violent. Base. I wouldn’t see anything erotic here. I see fornication and asphyxiation and choking and fighting for survival and growing and just rotting away. Of course there is a lot of misery. But it is the same misery that is all around us. The trees here are in misery. The birds here are in misery. I don’t think they sing. They just screech in pain. It’s like a curse weighing on an entire landscape and whoever goes too deep into this has his share of that curse so we are cursed with what we are doing here. It’s a land that god, if he exists, has created in anger. It is the only land where creation is unfinished yet. Taking a close look at what’s around us there is some sort of harmony, the harmony of overwhelming and collective murder. And we in comparison to the articulate vileness and baseness and obscenity of all this jungle, we in comparison to that enormous articulation only sound and look like badly pronounced and half finished sentences… and we have to become humble in front of this overwhelming misery, overwhelming fornication, overwhelming growth, overwhelming lack of order. Even the stars up here in the sky look like a mess. There is no harmony in the universe. We have to get acquainted to this idea that there is no real harmony as we have conceived it, but, when I say this I say this all full of admiration for the jungle. It is not that I hate it. I love it. I love it very much. But I love it against my better judgment.

– Werner Herzog

Sacrificing to the God of Doubt

För att parafrasera David Hume: det finns inget oförnuftigt i att önska världens undergång, det behöver inte finnas något oförnuftigt i att vara ond och grym. Det kan vara motstridande mot det man vill uppnå, men det man vill uppnå är ju baserat på vad man vill, och vad man vill är ju baserat på en känsla, dvs passionen. Och det finns inget förnuftigt eller logiskt över den. Förnuftet är inget i sig själv. Det är ett verktyg för känslorna och passionerna. Eller för att citera karln rakt av: "Morals excite passions, and produce or prevent actions. Reason itself is utterly impotent in this particular. The rules of morality, therefore, are not conclusions of our reason."

Hammerslag på Hammerslag

Jag har kommit fram till vad min fascination för religion är. Det är inte Gud. Jag tror inte på Gud. Eller rättare sagt, jag tror inte på Gud i den mån att jag bryr mig. Gud finns, Gud finns inte, it's all the same to me. Det är inte heller det organisatoriska, även om det är nog så intressant. Katolska kyrkan, LO, Moderaterna, NSDAP, Hare Krishna = same shit på ett sätt (och helt olika på andra sätt, naturligtvis). Nej, det som intresserar mig är tro. Tro och religion som relation, som privat relation och som upplevelse. Måhända att varelsen man tror sig ha en relation till och som manifesterar sig i upplevelser inte finns, det är inte det som är intressant. Det är upplevelsen och relationen och erfarenheten som är intressant. Relationen till 'gudomligheten'. 'Gudomligheten' som upplevelse och erfarenhet. Relationen medlemmarna emellan inom en religion ger jag inte så mycket för, men å andra sidan så tycker jag att relationer människor emellan inom de flesta organisationer lätt blir ganska äckliga och smutsiga.

Sen ska man inte förneka människans behov av det mystiska, vare sig det 'mystiska' är vetenskapligt sett äkta eller inte. Som Switchblade sa i ett gammalt nummer av Close-Up: "SWITCHBLADE uttrycker något som fanns i människan innan teknokratin tog över. Nuförtiden kallas det ockultism eller mysticism. Inte konstigt att folk blir mentalt sjuka. Människan har en större kapacitet och ett större syfte än att slita ut sig på jobbet, se på tv och twittra."

Mahapralaya Ascending

"Och mången som vände sig bort från livet vände sig endast bort från slöddret: han ville inte dela brunn och flamma och frukt med slöddret.
Och mången som gick ut i öknen och led törst med rovdjuren ville bara inte sitta med smutsiga kamelförare kring cisternen.
Och mången som kom farande som en förintare och som en hagelskur över alla fruktfält ville endast sätta sin fot i slöddrets gap och täppa till dess svalg."

-F. Nietzsche, Så talade Zarathrustra, "Om slöddret".

Weaping

Snodde en grej från Indy:

Premise Twelve: There are no rich people in the world, and there are no poor people. There are just people. The rich may have lots of pieces of green paper that many pretend are worth something—or their presumed riches may be even more abstract: numbers on hard drives at banks—and the poor may not. These “rich” claim they own land, and the “poor” are often denied the right to make that same claim. A primary purpose of the police is to enforce the delusions of those with lots of pieces of green paper. Those without the green papers generally buy into these delusions almost as quickly and completely as those with. These delusions carry with them extreme consequences in the real world.

Klicka på texten/länken för att läsa resten.

The living talks with the tounges of the dead

"Native Americans are almost a completely eradicated culture. They have been oppressed, and dissolved without any remorse or acknowledgment, really. Everyone in participating in the New America is also agreeing/participating in the decimation of Native American culture. So there is a brutality in cultural suppression and an unspoken honesty of the entire nation accepting these sacrifices. We, as a nation, fight for newness, capitalism, and see to it that the previous culture is completely forgotten. Unlike African American culture, which has been incorporated in through the side. Since Native Americans were in the way, they had to be guiltlessly done away with.

Bone Awl fights for newness with brutal, inevitable honesty. Inspired by the violence of humanity in stride.

The ghosts of Native American culture surface after their own apocalypse. The land has cultural ghosts that promote ideas that make more sense than anything our own culture tells us. Yet it is foreign, alienating, and coming from a ghost of a person who we helped kill. You cannot listen to this voice. Yet you do. You are inspired by the enemy’s voice. Was he my enemy? Yes he was. I just wasn’t there when we had to pull the trigger.

Bone Awl listens to an old, anti social voice, but we know clearly who we are not. We are not anything except this awful, paranoid, postmodern human.

The world moves on and an arrowhead turns up. World’s do really end. Things go extinct eternally. We are waiting to surface in the garbage dump and be examined. It is now at this point that the story is told, the values have hardened on its face like warts. Now, we know what it’s made of. We rub dirt on our living bodies to make the decomposition process easier and faster. We wear natural materials that dissolve as to not distract attention from what really matters.

Bone Awl accepts its own death. It accepts its place in life’s wild somersaulting. When the mummy is exhumed and it’s leather pouch examined, we want to, however, somehow remind humanity of how they have gone horribly awry to a new, farther length.

The newness not denied. The oldness holding it up in exaltation."

-Bone Awl-intervju med Vestal

Det verkar för övrigt som att min egna intuitiva tolkning av 'Night's Middle' inte var helt fel.

Eternally Mine

"It seems like it’s their way of staying elite and true to a certain perspective. And I like the fact that the music throws up all these walls and really wants to be elite. It really wants to have this fascist existence. It’s ridiculous, but at the same time, it’s about creating this sense of purity and refinement to what they’re doing in the face of having this repressed lifestyle. And they don’t wanna be liberated at all. They’d rather annihilate everything around them.At the same time, the first half hour of some black metal records is just this beautiful piano fugue or something. There doesn’t seem to be any real sense of trying to cut to the chase and sell something to a certain public. It’s all so self-infatuated, like “We have no concern for any marketplace aesthetic at all.” It’s amazing."

"To me, you can’t really reference black metal. You either gotta play it totally and purely and devote yourself to it or not."

-Thurston Moore


Lite som svar/reaktion på det här.

Hammarfilosofi

Hobbes har influerat min syn på världen och mänskligheten till en ganska imponerande grad med tanke på att jag aldrig orkat traggla mig igenom hela 'Leviathan.' Samma sak med Nietzsche.

"Only one single lamp do show me this way"

Jag har funderat på en tatuering ett tag. Ett Bone Awl-citat i en banderoll som ska sträcker sig runt över utrymmet mellan tatueringen på (höger) axeln och tatueringen på underarmen. Det är en bit från fenomenala låten "Night's middle" och texten går såhär:

"Night's Middle
Lightless riddle
Suddenly small
Life so little

Night's middle
Lifeless brittle
Now I'm Found
In Night's Middle

Day
Could be
No
Further
Away

Thin
Stuck between
The light of life
and night's dream

Alone
but somehow heard
the world bends
by my every word

Day
could not
be
a thought"


Det jag hade tänkt tatuera är det här stycket:

"Alone
but somehow heard
the world bends
by my every word"

därför att det säger, på ett poetiskt vis, ganska mycket om hur vi själva skapar och formar vår egen värld. Vår egen uppfattning är den rätta. Den egna tolkningen är den som spelar någon roll. Det du förvandlar beståndsdelarna av ditt universum till är vackert och äkta. Din uppfattning är den korrekta. Din värld är lika äkta och värdefull och vacker och har lika mycket existensberättigande som alla andras världar.

Mitt val är mitt val och mitt val och mitt liv och min värld är starkt och stolt och rätt och vackert därför att det är mitt val och mitt liv och min värld. Det är det enda som räknas, i slutändan. Resten av världen kanske tror att den lever i en och samma värld, men det gör den inte. Varje människa lever i sitt eget kungarike som är skapat efter de egna övertygelserna. De flesta vet bara inte om det och är därför inte fria, inte skapare i sin egen värld. De är andras skapelser. Man lär sig sånt när man spenderat hela sitt vuxna liv med att gilla fel saker.

För ganska precis tio år sedan tog jag ett beslut om ett specifikt sätt att utforska världen och det är hela den här harangen ett tydligt uttryck för. Faktum är att den på många sätt är kvintessensen och resultatet av det decennielånga projektet. Och därför är den där textraden och den tatueringen det också.

Men det är inte över. Varje steg man tar i sitt eget kungarike stärker det, men varje steg man tar i sin egen skapelse för en längre bort från andras (och där igenom, andra) och det är på många sätt skadligt.

Allt jag är och på riktigt uppskattar centreras till och filtreras genom de här tio årens upptäckter på det här planet. Det är kanske därför jag är så hopplöst inkompetent på andra, ofta kanske nuförtiden mer relevanta plan. T ex. så har jag svårt att förstå och ha tålamod med folk som tycker att Samhället och Människor är viktigt. Att Demokrati och Rättigheter och Moral är något annat än skapelser i ett flertal personers världar, men inte att fri-och rättigheter även berövar andra människor deras fri-och rättigheter. Att demokrati är ett medel, inte ett mål. De är sätt att få folks separata kungariken att kunna fungera parallellt, så (men inte helt) fria som de kan vara. De är VERKTYG för att få samröre att fungera smärtfritt. Skillnaden mellan olikheterna ligger i grad, inte i art.
Eller folk som inte inser (inte vågar?) vad de är, vad de tillhör (men ändå ska tjafsa om det). Eller folk som inte inser människans mystiska kapital? Att man kanske bäst kommer fram till en sanning genom en lögn?

"Alone, but somehow heard..."

Hur mycket av det vi gör, är, skapar, konsumerar beror på det konsensus vi alla av nöd måste befinna oss mitt inne i? Och hur mycket av det tidigare nämnda är sätt att antingen försöka döva den vetskapen eller fly från detta konsensus på de sätt som finns kvar? "Life is eternal warfare" för att travestera ett citat av Umberto Eco.

Konst

En under det senaste året uppmärksammad konstskoleelev går upp i rätten idag anklagad för falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Men hon förnekar brottsligt uppsåt. OK. Vi måste reda upp i lite grejer här först känner jag. Först, uppsåt: Om jag kör över någon med min bil (som jag inte har) så kommer jag fortfarande åka dit för det även om jag inte hade uppsåt att köra över någon. Vare sig eleven satt och mös innan och tänkte "yeah! Call me a rebel, jag ska bryta lagen" eller inte så kvarstår faktum: hon såg till att det krävdes en utryckning för att ta hand om henne när hon inte behövde vård. Oredligt förfarande har jag mindre koll på vad det innebär och våldsamt motstånd är en jävla gummiparagraf (en vän till mig blev dömd för våld mot tjänsteman för att han, utan möjlighet att ta emot sig, landade på en polis som sparkade undan benen för honom.) så det ska jag väl inte gå in på mer. Kontentan av det hela är att brottet finns och är utfört, vare sig det var meningen eller inte, vare sig Eleven visste om att det var olagligt eller inte.

Min poäng är denna: do the time. Ställ inte till med ett jävla liv om du inte kan ta konsekvenserna. Och med konsekvenserna menar jag straff. Att man får ett straff, att man bryter mot lagen behöver inte betyda att man gör fel. Visst, jag tycker att det här var ett ganska korkat och grymt tilltag som mer verkar ha mer med personliga demoner som behöver exorceras att göra än med några altruistiska motiv. Men det är gott så. Det enda jag kräver för att på något plan kunna respektera människan och tänka att hon ändå gör det hon känner att hon måste göra är i stort sett att hon säger "jag är medveten om vad jag gjorde, vad det kommer att kosta mig och andra och jag tycker att det var värt det". Jag kan respektera jävligt många olika sorters idioter som står för, och gör, jävligt många dumma saker men jag kan inte respektera folk som försöker slingra sig undan. Jag kan inte respektera någon som gör något sånt här och inte är villig att säga "jag bestämde att det jag vill är viktigare än andra människors känslor" och stå för det. Kanske mest för att jag inte förstår hur en person som inte gör det kan respektera sig själv. Sluta bortfärklara! Det finns en i sammanhanget intressant fråga: bröt du mot lagen? Inte "ville du bryta mot lagen?", "tycker du att det var värt att bryta mot lagen för att filma ett polisingripande?", "tycker du att det inte var ett lagbrott eftersom du skapade konst?". Bara en intressant fråga: bröt du mot lagen? Ja eller nej. Resten är upp till ditt eget samvete.

Nåja. Det är ju ganska roligt att i stort sett alla bedömmare anser att hon har misslyckats i sitt uppsåt. Extra roligt blir det eftersom det kanske kanske innebär att vi ändå har en rätt bra tvångsvård och att det största missförhållandet inom den är att fler inte får utsättas för den (" Poliserna i filmen är heller inte påfallande brutala. Att de så småningom brottar ner XXX på marken och sätter på henne handfängsel framstår i sammanhanget som rätt rimligt.")
. Personligen känner man ju att spännbälte, handfängsel och lugnande är att föredra framför typ DÖDEN. Det är nog skitjobbigt att utsättas för sånt (handfängsel osv). Det är nog jobbigt nog att bli handfängslad och/eller omhändertagen när man INTE har en psykos, av den enkla andleningen att det är rätt förnedrande att bli frihetsberövad. Men det är att föredra framför att någon faktiskt gör sig själv eller någon annan jävligt illa.

Som examensarbete kanske hon gör ett arbete om vilket övergrepp det är att få ett brutet ben draget på plats innan det gipsas.

Ni kanske undrar varför jag inte har skrivit ut namnet på eleven? Jag ger henne helsty inte fler träffar på google.

Kolla förresten upp vad Torbjörn Tännsjö skriver i ämnet. Tilläggas bör väl att jag inte är helt 100% övertygad om utilitarism. Det främsta skälet är att jag inte tycker att den tar ansvar för sin egen grymhet, eller att den bortförklarar den. Å andra sidan har jag aldrig orkat sätta mig in i skiten till 100% så jag ska väl inte säga för mycket.

Show Me The Face Of Uttermost Madness

Jag gillar folk och saker som är fel. Som sticker av. Som är fula. Som är extrema. Framförallt extrema. Kanske. Jag vet inte riktigt varför. Någonstans i mig finns en förväntan och en tro på att de människorna och de sakerna är mer äkta. Att någon som har valt att leva sitt liv på ett sätt som sticker av från normen är mer av en människa. Eller kanske på ett beundransvärt sätt, är mindre av en människa. Jag vet inte. Jag finner dem ofta intressantare, men det kanske är en synvilla.

På sistone har jag dock haft lite funderingar över det här. En av dem är att man blir hemmablind. Helt plötsligt är man i en situation där man faktiskt träffar folk som på allvar tycker att det finns saker som RÄTT och FEL huggna i sten. Där folk faktiskt blir rädda eller stötta eller äcklade för olika estetiska uttryckssätt. Eller där det tror att uppskattningen för en sak säger något om vem man är på ett annat plan. Eller vad som helst. Man tappar lite spärrar. Kanske spärrar som egentligen inte är verkliga eller bra eller nödvändiga, men som ändå markerar någon slags gräns mellan en själv och världen. Och helt plötsligt har man klirrat den och man märkte det inte ens. Man går runt och tänker att man är som alla andra och sen helt plötsligt inser man att så är det inte. Det man tycker är harmlöst eller kanske vackert ligger HELT bortom fattningsförmågan för andra. Så långt bort att man verkligen knappt hittar varandra. Fast så är det väl för alla på ett eller annat sätt, så jag ska väl inte tro att jag är så jävla speciell. För det är jag ju inte. SÅ extrem och konstig är jag ju definitivt inte.

En annan fundering är att man/jag söker sig till sånt för att inte behöva tänka på min egen personlighetsutveckling. Man utvecklar någon form av nöderihobby och pressar någon form av gränser framför sig så man inte behöver bry sig om sig själv och vad som faktiskt rör sig inom en.

Dessa funderingar parat med en del moraliska/filosofiska funderingar angående begrepp som rätt och fel, ont och gott osv. har de senaste veckorna och månaderna gjort mig... Hård men skör till sinnes. Smått aggressiv och ganska konfrontativ. Utan att egentligen kanske vilja det. Jag lackar, helt enkelt. Och kör på det hårda sättet, eller vad man ska säga. Med det här, eller på grund av (jag vet inte) har en känsla av isolering (med stor rätt, säkerligen) infunnit sig. Vad vill jag ha sagt med det här? Inte så mycket, egentligen. Inte mer än att jag är i ett litet och till stor del självgrävt hål som jag måste ta mig upp ur. Och jag är ledsen om jag är lite fjär, avvisande eller på andra sätt en pain in the ass under tiden. Med lite tur tar jag mig ur det snart. Antagligen. Det är inte helt själsligt upplyftande att tänka som jag gör hela tiden. Men på sina sätt givande.