Man vänjer sig

Den är nog sannare nu än den var när den skrevs. Men nu har vi ju mer saker att fylla upp ensamheten med. Och en engelsk prestigefull hittepåtitel. Och vi tjänar ju bra så då måste ju det vi gör vara nödvändigt och viktigt, eller hur?

Year Zero

And this is my intent
My statement
It is my world address
And my vision

What choice? Like a trapped rat
A social lab test
With no hope
And no way out

So I made a choice
We bow to none
It was all over before you were born

Semtex packed
I grind the prints
Filed edges, metal casing
Welded, stench
Aluminum burns chlorate
Retches the skin
Tetrachloride
Fire
I fix the fuse, set the head
Adrenalin
Grind to powder TNT
The nerves are filed
Electrical detonation
Grip hard
Strapped tight, and sweat burns

And heretic's commandments
Dogma and prayer
Your preacher's sons are gathered in despair

I'll say again, I never had faith to lose
As god is my witness
I will be an instrument of faith
I don't need to be fucking saved

This is year zero and the beginning of the end

The final immolation
And my mark upon the world
And this is the end

-Blood Revolt


Jag vet inte om skivan (som den här texten är tagen ifrån) nödvändigtvis är, i ordets egentliga bemärkelse, så himla bra. Riffen är inte helt jävla topplysande, trumspelandet är naturlgitvis helt totalt extremt och sjukligt osubtilt, som alltid när J. Read förättar sitt tarv. Men stämningen, poängen, den i sammanhanget absurda sången... Taxi Driver/UNA-bombarkonst. På det sättet en fantastiskt skiva där man verkligen på något sätt känner hur musiken på något sätt representerar kaoset i karaktärens huvud medans sången representerar hur han väljer att uttrycka det kaoset och hur de tu sporrar varandra. På så sätt fantastisk. En skiva som verkligen är mer än bara summan av delarna. Som någon annan uttryckte det: Death Metal for adults.

Lite såhär känner man sig hela tiden

Dagens sämsta: ungefär prick ingenting av det jag hade tänkt mig skulle bli gjort idag blev gjort.

Dagens bästa: småpunkare tiggde pengar av mig på det där sättet småpunkare oftast gör. Jättesoeta. Typ 14 och skitiga, fula (men ambitiösa) tuppkammar osv. Man gillar't.

I övrigt har delar av texten till den här låten varit dagens mantra:


Ävafan. Hela skivan är guld.

Idag har varit en misantropins och hatets dag.

Varenda levande människa har känts som en personlig förolämpning. Det udda i det är att det slog över i någon form av medlidande för människorna. Jag tänkte, hur svårt måste det inte vara att vara dom? Hur förnedrande är det inte bara att existera? Det är väl illa och knäckande nog att vara mig, men tänk på andra människor? Hur illa måste det inte vara att vara dom? Släpa sig fram genom livet med sin gikt och sina beroenden och sin dåliga hårväxt och fula kropp och brist på riktning och fokus?

Jag tror att det är en av de sjukaste känslor jag någonsin haft. Bara att känna att skapelsen är en förnedring och en förolämpning.

Cry havoc and let slip the dogs of war

The old gods are fading out, the old gods are no longer true.
I will burst the chains, I will break you loose.
The time has come to crush the old world, to crush the old values.
The time has come for the old gods to call in the hordes for the final battle.

I am the prime mover.
I am the spearhead.
I am the war dog.

"I lifted it up on the temple! Now I'm going to eat it!"

Såhär va. Ni måste se The Vice Guide to Liberia nu. Eller snart. Men ni måste se den. Våldtäkt, krig, mord, hor, knark, mer krig, fattigdom, kannibalism, korruption och människooffer.
"Hur kan man bete sig så omänskligt?" kanske ni tänker när ni har kollat klart på den. Men då har ni missat något. Det där är väldigt mänskligt beteende. Mänskligare än iPhones, latte, lokaltrafik, mode, livsstilsmagasin, Stockholm...
Så se den. Och se Johnny Mad Dog. Och inse sedan att "there but for the grace of God goes I."




Förresten, har ni tänkt på att franska är ett rätt vidrigt språk? Varje gång jag hör en fransman tala så vill jag bara slå ut tänderna på honom med en hammare och önska honom lycka till. Däremot så är de flesta sorters kreolfranska jättefint. Och parisförortsblattefranska gillar jag också. Det är väl för att det är en form av franska som inte låter så himla "je suis sexy, hehehehe" (ni vet. Typ Phoenix eller han Sebastian med kiddyfiddlerskägg) eller översitterifånig.

Mahapralaya Ascending

"Och mången som vände sig bort från livet vände sig endast bort från slöddret: han ville inte dela brunn och flamma och frukt med slöddret.
Och mången som gick ut i öknen och led törst med rovdjuren ville bara inte sitta med smutsiga kamelförare kring cisternen.
Och mången som kom farande som en förintare och som en hagelskur över alla fruktfält ville endast sätta sin fot i slöddrets gap och täppa till dess svalg."

-F. Nietzsche, Så talade Zarathrustra, "Om slöddret".

Weaping

Snodde en grej från Indy:

Premise Twelve: There are no rich people in the world, and there are no poor people. There are just people. The rich may have lots of pieces of green paper that many pretend are worth something—or their presumed riches may be even more abstract: numbers on hard drives at banks—and the poor may not. These “rich” claim they own land, and the “poor” are often denied the right to make that same claim. A primary purpose of the police is to enforce the delusions of those with lots of pieces of green paper. Those without the green papers generally buy into these delusions almost as quickly and completely as those with. These delusions carry with them extreme consequences in the real world.

Klicka på texten/länken för att läsa resten.

Fuck nature, Fuck life

Det där med julstämning... Inte min grej. Inte så att jag har något emot julafton eller att hänga med familjen. Det är väldigt trevligt. Julskinka, julklappar, hänga med päronen, gå ut med hunden. Det brukar vara lugnt och skönt nuförtiden. Lite jobbigare som knodd, men vafan. Historia.

Det som stör mig är allt annat. Hela förspelet och alla känslor som folk ska känna (det är ju så himla mysigt) och jullåtarna och allt. Helt plötsligt befinner man sig i en värld som verkar skapt av Niklas Strömstedt och Tomas Ledin. Sen blir det helt plötsligt jul och man träffar familjen och kollar på Kalle och byter julklappar och sen är det slut. Poff ba. "Is this is?" tänker man ofrånkomligen varje år. Sen är det slut. Om man inte ger sig ut i mellandagsrean och trängs med kreti, pleti och deras utvecklingsförstörda småländska kusiner som prompt måste lämna tillbaka julklappar och göra kap.

Sen blir det nyårsafton och som traditionen kräver har man naturligtvis gjort av med såpass mycket på den lilla lön man fick att man inte har råd att köpa den där flaskan Gula Änkan man hade tänkt skåla in tolvslaget med (för att inte snacka om fyrverkerier) så man får gott nöja sig med tio stycken Anderssons och en flaska Pommac/Cider (om man slår på stort).

Jaja. Det blir nog alldeles utmärkt med det där. Man brukar ju överleva till nästa jul. Det är bara alla dessa påklistrade förväntningar som folk springer omkring med som gör att de/det känns falskare än vanligt. Fast eftersom de antagligen inte har en aning om att det är det de gör/är så vet jag inte om "falskare" egentligen är en korrekt benämning.

Kommersialiseringen av högtider skiter jag väl jag i.

Jingle Hell

En viss opåkallad form av misantropi har infunnit sig. Ofta lyckas man spåra människohatet tillbaka till en pangfylla helgen innan, men någon sådan har vi inte erfarit. Istället sitter/står/ligger jag och känner mitt inre bubbla av avsky och förakt för i stort sett allt som rör sig på två ben (förutom apor). Alla bloggar, inklusive favoritbloggarna, är dåliga och fyllda med själsligt inkompetenta, mentalt kobenta och moraliskt korrupta översittare, internet är överfyllt av danska poliser och annat pack, diverse forum är överfyllda av idioter som på allvar inte ser skillnaden mellan antisemitism och kristendomshat och själv klättrar jag upp på en piedestal där min förmåga att inte förlöjliga och fördumma mina hatobjekt är min enda stolthet då jag istället väljer att rättframt avsky dem, hata dem, förakta dem, men inte se dem som skämt och ändå förmå mig att känna med (vissa av) dem. Eller nått. Nietzsche har säkert något att säga om det där. Tror jag läste något om det i Sålunda Talade Zarathustra. Eller nått.

Jag skyller ALLT på julen. Jävla Jesus. Jävla Jungfru Maria. Bjuda ut sig till gud sådär, det är klart det kommer bli problem för hela skapelsen. Och jävla gud, för den delen. Keep it in your pants och låt inte resten av oss lida bara för att du bestämmer att din stackars avkomma ska lida för våra synder som du har skapat och definierat åt oss. Gubbkuk. Förljugna jävla böghögtid.

Dessutom har mina hörlurar försvunnit. Och musik är tråkigt. DET är riktigt upprörande.

Men jag fick iallafall en nazibilderbok och rakgrejer från Art of Shaving och en hundra år gammal rakkniv i förtidigjulaftonsklapp. Alltid något. Väldigt mycket något.

Jag har även insett att jag behöver nya skor. Alltså, på riktigt. Jag behöver typ ett par åttahåls-martens som man kan ha varje dag när det är snöochslaskrusk ute. Ett kängformat hål i min skogarderob. Och en Lonsdalejacka.

Cannot run, I cannot hide...

Det är när man kollar och läser det här som man börjar fundera på om vi inte ska skita i alla miljöföreskrifter och liknande och bara förgifta på så att vi tar livet av oss lite snabbare. Det lär ju vara ganska för sent att göra något annat vid det här laget. Nej, ut och kasta batterier i naturen och så hoppas vi att världen förvandlas till en Mad Max-rulle ASAP. Det skulle jag stödja. Mad Max eller Blade Runner. Inget annat.

Här är lite andra ställen som ger en hopp om framtiden/mänskligheten. Sovjet asså. Dom kunde det där med att inte bry sig ett skit. Eller vad sägs om att skapa en radioaktiv betongsjö. Som du dör av. Om du står på stranden. I 60 minuter. Fråga mig inte hur de fick dit betongen.

Jag spenderade f ö en stor del av natten med att läsa Transmetropolitan. Inte så bra för humanismen och filantropin.

Blod och Eld II

Följande gäller först och främst i USA (eller man kanske ska säga att det är bevisat att det först och främst gäller i USA), men är ändå tänkvärt nu när det är jul och du tänker att du kan köpa dig lite bättre samvete.

Salvation Army Lobbies for Religious Discrimination

It’s almost time for those red kettles to go up in front of grocery stores across America, and all across America, people get all rosy cheeked just thinking about doing good… forgetting about all the organizations that do as much good without making such a big show about it… without thinking about where the money that goes into the red kettle really goes to.

Among other things, the money people give to the Salvation Army goes to pay the salaries of lobbyists in Washington D.C. What, oh what, do those Salvation Army lobbyists lobby for? The Salvation Army lobbies in favor of the political agenda of the Religious Right.

There’s the time, for example, when the Salvation Army leaders met behind closed doors with the Bush White House to come up with a strategy for passing a law that would allow government-funded groups to fire people for refusing to join the religions of their bosses. Convert and praise Jesus or lose your job, the Salvation Army law said. That was a practice that the Salvation Army was already engaging in, giving religious tests to employees and telling them to take a hike if the responses were not theologically correct, taking government money all the while. The Salvation Army spent hundreds of thousands of dollars of red kettle money on that political project alone.

What else does your red kettle donation pay for? Political organizing against same-sex marriage, for one thing. The Salvation Army uses its organization to promote opposition to equal marriage rights for same sex-sex couples. The web site of the Salvation Army states, “The Salvation Army believes, therefore, that Christians whose sexual orientation is primarily or exclusively same-sex are called upon to embrace celibacy as a way of life. There is no scriptural support for same-sex unions as equal to, or as an alternative to, heterosexual marriage.” Catch that other part too - the only good homosexual is a homosexual who decides not to have sex for the rest of his or her life.

There’s also the Salvation Army’s history of rescinding benefits to same-sex domestic partners. Said the Human Rights Campaign, “We’re talking about health care, about providing health benefits, and what the Salvation Army has decided to do is prevent certain families from getting health care, and that’s just mean.” Salvation Army supporters responded to Portland’s request that it adhere to the city’s ordinance requiring organizations receiving money from the city government to provide benefits to same-sex domestic partners by sending hate mail with messages such as “You are a sick person who doesn’t deserve to be mayor.” Compassion?

Still want to put that money in the red kettle?

Consider the Salvation Army’s decision to put its religion ahead of the needs of homeless people in Wisconsin. When the Janesville City Council asked the Salvation Army to stop trying to convert people to evangelical Christianity with government money provided through the city government, the Salvation Army said no. The Salvation Army decided that it was more important to keep trying to convert people to Christianity than to help people in need, so it decided to stop work on a homeless shelter until the local government relented and allowed proselytization with government funds. A spokesman said that stopping its religious activities as part of government-funded programs that it administrates would stop the Salvation Army from fulfilling its mission “to preach the gospel of Jesus Christ”. The Salvation Army would let the homeless freeze outside in the Wisconsin winter weather rather than just stop telling people to worship Jesus.

Yes, government funds. The Salvation Army gets a huge amount of praise for helping people in need, but the truth is that a huge amount of the money that the Salvation Army spends comes directly from federal, state, and local government. We, the taxpayers of America, make the sacrifice, but the Salvation Army gets the credit with none of the oversight and accountability that ordinarily goes along with government programs. In 2005, for example, 95 percent of the Salvation Army’s budget for children services came from the federal government, and was used, among other things, to conduct an anti-gay witch hunt in which employees were told to look for signs of homosexual activity in their colleagues, and to expose those colleagues so that they could be fired.

The plain fact is that the Salvation Army would only conduct a tiny fraction of its charitable works if it did not receive billions of dollars of government money. Much of the red kettle money goes toward building and maintaining Salvation Army churches, like the ones Wrangell, Alaska; Griffin, Georgia; Thomasville, North Carolina; Gilroy, California; Kalispell, Montana; Fort Lauderdale, Florida and countless other places across the USA. When you throw your money into the red kettle, are you thinking about helping people in need or about maintaining the temple in Rochester, New York?

I’m not denying that the Salvation Army does some good things with its own resources, but most of the good work it does is with government resources that could just as easily go to other programs that don’t discriminate, don’t lobby the government, and don’t mix religion with social services. Let the Salvation Army support itself, and rely purely on private donations. If the Salvation Army wants to keep preaching a right wing agenda, then it’s long past time that it get off the government dole.

-http://jesus-h-biscuit.livejournal.com/529452.html


Eff off.

Hype...

...får man väl hoppas att det inte blir, men just programmet Hype tar upp black metal ca 20 minuter in i det här programmet (som är tillgängligt på svt play t o m 10/12). Det är väl inte fullt så vidrigt som det skulle kunna vara, men sådär svenneaningslöst ändå. Å andra sidan, vad förväntar man sig av ett popprogram (då menar jag inte nödvändigtvis pop som i populärkultur utan pop som i att skrapa lite på ytan för att vara nere med lite av allt eftersom man inte vet vad nästa grej som man MÅSTE gilla före alla andra kan dyka upp någonstans)?

Nåja. Kul att de tar upp Until The Light Takes Us, vad som verkar vara den första dokumentära skildringen av hela Norgehistorien som inte utgår ifrån ett "OMFGSATANISMKYRKBRÄNDERMORDNAZISMOMGLOLZ!Vikantjänacrazycashpådethärochbehöverintebryossellerförståettskit!!!!11!!schysstsidoknäckföraftonbladet"-perspektiv, utan faktiskt försöker förstå kulturen, personerna, ideologierna och orsakerna. Utan att döma, men även utan att stödja. Det är det intrycket jag har fått. Hoppas att den kommer visas någonstans i Sthlm.

Peter Bestes fotografier har för övrigt florerat runt sen åtminstone 2006.

Intelligent Misantropi

Indy har en väldigt bra blogg som jag läser mer eller mindre slaviskt. Det är inte alltid jag tycker att han har rätt, det är inte alltid jag känner att jag förstår hela innebörden, men det är i stort sett alltid intressant.

Hursomhelst. På ett helt annat ställe på internet så länkade Indy till ett par inlägg (1. 2.) han har skrivit om sk. intelligent misantropi. I mångt och mycket så håller jag med, men det finns en grej som är lite komplicerad. Indy skriver:

"Before you let them hurt you, examine their opinions, their behaviour, their intellect, and most certainly you’ll come to the conclusion that they are fuck ups not worthy of your respect. Only when their words are damning and true is when you should start worrying. If they curse you with false and unintelligent bullshit, why bother? Instead, without aggression or pessimism, just sit back and let misanthropy rule. They suck."

Problemet är att majoriteten bestämmer och kan därför skada dig. De kan komplicera ditt liv. Sen har jag personligen lite svårt för att se hur man inte känner "aggression or pessimism" inför den flodvåg av likriktning och ovilja att tänka efter som mänskligheten är.

Hursomhelst. Indy citerar även Nicolas Chamfort:

“one can be certain that every generally held idea, every received notion, will be an idiocy, because it has been able to appeal to a majority”.

Jupp. No argument from my side. Som McDonalds. Eller Scary Movie-filmerna. Eller Britney Spears. Eller Schlagerfestivalen.

La Haine

En gång för kanske inte så länge sedan var jag så arg så att jag skrev det här:

"I hate the class system. I HATE IT. I. HATE. IT. I hate it so much that it hurts and makes me cry sometimes. I hate it so much that at times I fantasize about parts of this town being engulfed in flames and every fucking traitor and suck up suffering a faith worse than those they suck up to. I fantasize about people being crucified and smashing peoples faces in with bottles and seeing their faces freeze in fear when they realize that "no, daddys money won't get me out of this one" and then they die and I wear their well groomed fucking faces as a bloody mask, and their oily scalps as decorations and their credit cards as medals on a spear. "TRY LOOKING DOWN ON ME WHEN MY BOOT IS ON YOUR NECK AND YOUR MOUTH IS ON THE CURB!""

Så arg är jag nuförtiden också. Iband. Jag har inte blivit särskilt mycket mer nyanserad med åren heller. Däremot har jag nog blivit mer uppgiven, och ilskan och hatet har spritt sig och blivit kallare. Mer föraktfullt. Inte helt nöjd med den utvecklingen, kanske. Kanske inte.

Med tanke på hur jag ibland framställer mig i den här bloggen så kanske det jag skriver nu att framstå som helt wack, men jag dömer sällan folk. Jag ser inte ner på folk. Jag står inte över folk. Visst, jag kanske har bättre smak, är snyggare, lite smartare, är bättre på vissa saker, men jag ser inte ner på lite korkade, fulare människor med sämre smak. Det är helt enkelt ett subjektivt konstaterande och eftersom det är subjektivt så är det värdelöst. Och jag lägger ingen värdering i det heller. Jag värderar sällan folk. Det är sällan jag tycker att folk är 'sämre' saker (in want of a better word), de är helt enkelt vad de är. Vad de, enligt sina förutsättningar, måste göra och vara. Typ så. Det är inte bättre eller sämre, det är bara annorlunda. Same shit, different haircut. Jag har vänner som är smartare än mig och som är dummare. Jag har vänner som är fulare och som är snyggare. Som är rikare och som är fattigare. Som är tuffare och som är mesigare. Och jag älskar dem alla. Sen har ju naturligtvis även solen sina fläckar, det måste jag erkänna. Jag kan vara arrogant, stöddig, enkelspårig och vilja impa på folk mer än vad som kanske anstår mig. Jag är medveten om det, om att jag på en hel del plan är väldigt fånig men jag jobbar på det också. Ofta hinner jag dock inte hindra mig, men ja. Det blir väl ändring på det också. Har man spenderat en halv livstid på... ...något annat, så...

Det jag dock ser ner på är folk som ser ner på folk. Det är kanske det jag hatar mest av allt i hela världen. Som tror att de är så jävla mycket mer värda, av någon obskyr anledning. Ingenting i hela skapelsen gör mig mer förbannad än översittarfasoner och jag skulle inte bli förvånad om jag någon dag i framtiden blir så satans arg att jag faktiskt gör något jävligt drastiskt. Något jag har drömt om sen barnsben. Förhoppningsvis hinner världen på något mirakulöst sätt bli ett bättre ställe innan dess, men jag tvivlar på det.

Jag är inte arg nu. Jag konstaterar helt enkelt vem jag är och hur jag är. Inte alltid så mycket, men ofta.

Svammel. Svammel på arbetstid och svammel på fritiden. En mycket god vän sa en gång till mig, när jag mådde väldigt dåligt och sörjde mig själv (mer eller mindre) samt undrade vart fan jag hade hamnat, om jag var långt före eller långt efter resten av mänskligheten: "Det är vare sig före eller efter. Det är bredvid." Det är nog bland det mest stärkande någon någonsin har sagt till mig.

Men jag hatar fortfarande klassamhället och varenda jävla samhällsklass. Vissa mer, vissa mindre.

En RIKTIG kvinna

Med anledning av detta: http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/14/darfor-ar-lisbeth-salander-inte-en-riktig-kvinna



Jag blir så JÄVLA provocerad. Nej, det är klart att Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna (kolla namnet, liksom. Sånt heter inte riktiga människor som inte är födda på 40-talet). Hon är en romankaraktär. Klart hon är överdriven på många sätt. Som typ ALLA romankaraktärer. Men det jag blir mest förbannad på är detta: hade du sett NÅGON uttala sig såhär om en manlig romankaraktär? "Carl Hamilton är ingen riktig man." Nä. Han kallas för psykopat lite här och där (precis som James Bond gör och gjordes) men är det någon som någonsin säger att han/de därmed inte är män? Nä. Det antyds liksom lite fint att det inte strider emot något slags manlighetsideal att vara sjukt våldsam och amoralisk. Faktum är att det är lite det manlighet går ut på. Att vara en fara för andra och samhället är manligt. Manligt är något bra, minns det barn.

Grej 2: VARFÖR skriver människan den här artikeln? Den handlar ju inte om något, mer än att hon vill få fram att kvinnor är av naturen programmerade att ta hand om barn. Men det är ju naturligtvis det den handlar om. Vilket är konstigt i sig. För om det är så naturligt borde det inte behöva diskuteras, eller hur? Det är ju ingen som diskuterar det där med andning eller att ungdomen nuförtiden är helt onaturliga som har lärt sig att flyga eller sånna goa grejer.

Grej 3: Kärringa är ju uppenbart kristen, vilket gör henne värre. Jag menar, jag har läst nazister som skrivit likadana saker och jag har inte trott att dom var kristna, men det språkbruk hon använder... Hon måste ju vara kristen. Och kristna ska hålla sig borta från vetenskapen. Det bara är så.

Exempel 1: "Här på newsmill har en rad skribenter nyligen publicerat texter om hur de funnit lyckan. De vet hur man blir lyckligare, framgångsrikare, vis och omtyckt. De har valt foton där de skrattar eller ler varmt mot kameran. Lisbeth Salander är inte av dem. Hon söker inte lycklighet. Hon är hemmastadd i olyckan och i detta delar hon livsfilosofi med punkare och hårdrockare. Man föraktar dem som vill upp i strålglansen. Man hyllar solidaritet i utanförskap och i skuggorna."

Men vad är det för FEL kvinnan? Strålglansen? Lycklighet? Det är ju inte ens ett ord! Och vad fan vet hon om punk och hårdrock? Jo, de handlar om utanförskap i skuggorna och bla bla bla. Bland annat. Vet du varför? För att man inte vill hamna i samma strålglans som nazibiologister som hon. Man vet att det inte finns någon "lycklighet" tillsammans med fredagsmyspacket som tycker att det är minsann kärringens lott att byta blöjor, för kvinnor är ju av naturen så jävla mycket bättre på det (vi har ju en blöjbytargen, liksom). Man vet mycket väl att den där kristna, tillåtande "strålglansen" är en jävla lögn som går ut på anpassning. Det är en jävla Henry Ford-variant av "lycklighet". "Du får vara så lycklig du vill bara du är det på samma sätt som oss"-lycklighet. Andra sätt är fel. Lite äckliga. Något man kan se ner på lite. Som att det är fullt naturligt att man blir lycklig och upptagen i någon jävla smutsig strålglans av att umgås med folk som sväljer status quo och västerlandets/kristendomens hyckleri med hull och hår? Tack men nej tack. Jag blir lycklig på mitt eget sätt it it is all the same to you. Men det är det naturligtvis, för avvikande beteende kan ju inte tolereras utan måste, på något sätt, vara fel. måste vara sjukt. Att någon anna skulle kunna välja något som JAG väljer bort, det går ju inte. Då faller ju hela verkligheten. Sen kanske man av ren stolthet väljer bort den lycka som går ut på att man blir "framgångsrik" och "omtyckt". Det kanske finns saker som är mer värda än det? Principer? Jag kanske väljer att inte ge upp det jag vet är sant och vackert för att få hänga med en mänsklighet som närmast är att jämföra med mentala lådbilar utan hjul? Måhända kanske jag väljer en annan (livs)lögn, men det är i alla fall mitt val. "Never surrender, never give in, never let the enemy win" som Blitz skaldade. Eller "hellre dö i blod än leva i skit" som Skitsystem sjöng en gång i tiden.


Exempel 2: Det kan vara skönt att tycka riktigt synd om någon på avstånd. En sargad Lisbeth Salander, en utanförstående flicka med svavelstickor eller Jesus som lider för alla på korset.

Jesus... Tror ni inte att den gubben börjar bli lite trött? Vem i dagens samhäller bör egentligen tycka synd om Jesus? Det är knappast det som är dealen. Jag tycker att på en del sätt så var Jesus rätt ball, men jag tycker inte synd om honom. Att tycka synd om honom vore att nedvärdera honom. Han valde sitt liv, han valde sitt öde, han visste vad han gav sig in på och han valde sin död. Han var på det sättet stolt och stark. Och läser man bibeln finns det ingen anledning att ycka synd om någon eftersom det var det enda sättet det kunde gå till på för att nå det resultat man var ute efter. Nej, det där självömkande 'tycka synd om'-grejen som kristendomen har inplanterat hos oss vore det rätt skönt om världen kunde göra sig av med. Men återigen gör det hennes tro uppenbar.

Grej 4: I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i marchal arts eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike.

Du, jag är ledsen, men våldsbenägna män är inte IT-snillen, mästare i "marchal arts" (sic) eller flitiga i matematik heller. De flesta är brutala och känslomässigt störda råskinn utan någon form av förfining. Min erfarenhet (som även om den inte är överdrivet stor ändå har givit mig viss inblick i det hela) är att de är impulsdrivna, har testat droger och ofta ingår eller har ingått i ett eller flera gäng (nazism, någon? MC-klubbar? Black Cobras? Ringer det någon klocka?). Jag är ledsen, men det finns inga manliga Lisbeth Salanders heller. Förrutom Carl Hamilton då, denna manliga förebild. Jag gillar förövrigt att hon skriver "en påstått hård Gud" och inte "en påstådd Gud." Once again, sing hallelujah.



"Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?
-Knappast, svarar jag."

Nä, det kan KNAPPAST män göra heller. Kort sagt, det är inget FOLK eller MÄNNISKOR kan göra sådär i största allmänhet. Om man inte är psykopat. Men då är man ju ingen KVINNA eftersom man inte är VÅRDANDE, eller hur? Hur mycket fitta och pattar man än har.


Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel (sic) av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller.

Jasså? Så en tredjedel av alla kvinnor har en manlig hjärna och en tredjedel av männen har kvinnlig hjärna? Borde det inte i sådana fall betyda att det är rätt kvinnligt med manliga hjärnor? Jag menar, en tredjedel är en GANSKA stor grupp (1 miljard människor är ganska mycket, eller hur?). Och vice versa, att det är manligt med kvinnliga hjärnor. Och om man nu inte ska fastna i schabloner om kön och könsroller, varför är den här artikeln skriven? Och framförallt, varför är den skriven med ett så tydligt fokus på vad som INTE är kvinnligt beteende och vad kvinnor INTE kan gör? Och vad utgörs de övriga två tredjedelarna av befolkningens hjärna av? Finns det en skarp gräns? Finns det bara två sorters kvinnor, vårdande och barnahatande? Eller är det kanske lite flytande? Man själv tänker att det nog kan vara lite uppblandat och vara aningen påverkat av hur man blir uppfostrad och vad man blir utsatt för men det är väl inte intressant att ta reda på (eller i alla fall låta plebejerna veta) hur resterande 4 miljarder hjärnor här i världen fungerar för status quo-anhängare. Det hjälper ju knappast mänskligheten att nå dess SANNA mål.

Det finns liksom ingen orsak till den här artikeln och det hon skriver. Hon säger ju ingenting. Mer än att "våld smittar" (alltså samma smörja som vi har hört sen Motorsågsmassakern kom ut på video och W.A.S.P. kastade kött på publiken och sjöng om att knulla som bestar. Och jag är ledsen, men andelen motorsågsmassakermord är ganska låg vad jag vet.). Kontentan av hela artikeln verkar gå ut på att det vore jättejobbigt om kvinnor lärde sig att hämnas på slemhögar till män och om kvinnor började bete sig som män redan beter sig så skulle samhällets grundvalar skälva. Jag känner att det är lite orättvist. Varför skälver dom inte redan nu, när jag och mina manliga gelikar beter oss illa? Har man byggt in några former av säkerheter som gör att jag, genom att vara man, inte kan sabba världen lika mycket som någon med tuttar kan göra? Helt orättvist.

Til syvende og sist: det Rigmor uppmanar till är en anpassningspolitik där det blir bättre om alla håller sig på den plats Gud Fader satte oss i för 6000 år sedan när jorden skapades. Så råkar vi inte ut för några missöden och så kan vi intala oss själva, i sann 1984-anda att slaveri är frihet, att göra sig själv lycklig och till den person man är och vill vara är skadligt, att det västerländska samhället inte är starkt nog för att låta folk leva sina liv som de själva vill, att gud och naturen har något med något att göra.

Jag måste bara komma in på min slutpoäng här. Jag är så JÄVLA trött på alla JÄVLA idioter som tycker att det är helt OK att storartade varelser som människan ska fortsätta vara naturens jävla nickedocka! Det är väl helt jävla oväsentligt vad som är naturligt eller inte! Det har väl inget med någonting att göra? Det är fullt naturligt att stjäla, mörda, våldta, kriga, förråda, bedra och i största allmänhet bete sig som svin, men vet ni vad? Vi tycker inte att det är OK beteende. Vi bestraffar det till och med! Kort sagt så är "naturligt" bara en jävla ursäkt för att man inte orkar/vill/vågar ta tag i det faktum att ens ideologiska perspektiv är jävligt avgörande för hur man ser på världen och det som är sant. Fyfan vad jag hatar kristna och annat hycklande religiöst pack som drar in vetenskap och "naturligt" och fyfan vad jag respekterar sektgalningar som åtminstone har stake nog att säga "nej, det står i bibeln att det inte är OK och därför är det inte OK vad din jävla vetenskap än säger."

Allra sist så måste jag säga en sak till: Gud/JHWH/demiurgen/get kan dra åt helvete. Vad han vill eller tycker att mitt liv ska gå ut på är helt jävla irrelevant och vill han förklara det för mig så bör han göra det öga mot öga. Så att jag kan spotta i det. No gods, no masters.

P.S. Han heter Nikanor, inte Nicanor. Det heter martial arts, inte marchal arts.
I övrigt håller jag med 138 när han kallar Newsmill för "alla svenska rättshaveristers onanihörna på internet."

Och på ett mer skämtsamt plan så svarar jag Rigmor och hela newsmill som har funnit lyckan såhär:
Förlåt för att det jag skrivit är ofokuserat och lite allmänt blajigt. Det är något jag inte verkar kunna ändra på.

Bitteratur

När det kommer till depression, bitterhet, människohat och apati är nog Kings egen mästerkatt i stövlar, Claes Juhlin min favorit. Claes är en av mina favoritbloggare även när han inte är bitter och misantropisk eftersom Claes skriver både bra och roligt. Lagom självförnedrande men samtidigt insiktsfullt. Dessutom är han snygg.

Hursomhelst. Grejen är den att han i mångt och mycket satt pilen i bulls eye i sitt senaste inlägg (20090827) och jag kan definitivt relatera till det mesta. Jag måste dockpåpeka att där det känns som att hans missunsamhet är en form av avundsjuka (även om det snarare är så att han är avundsjuk på att folk kan känna sig lyckliga, stolta och framgångrika än han kanske är avundsjuk på själva framgången) så är min missunsamhet snarare ett utlsag av misantropi och förakt. Delvis självförakt, misstänker jag. I övrigt så har jag varit, och är nog på många sätt, just där han är.


Så. Lästvång råder. Inte bara av inlägget från 27/8. Sen kan ni ju ta och läsa deras denimblog för att se hur man kan totalt förstöra ett potentiellt intressant ämne (även om det nördar iväg för mycket för mig) med ett värdelöst språk.

Man syns inte ens när man fattas

De senaste dagarna har jag inte riktigt varit på topp i huvudet, s a s. Det är mycket möjligt att det är en kombination av alkohol, tidiga morgnar, sena kvällar och en ekonomisk situation som bäst kan liknas vid en dansande galning vid avgrundens rand. Kort sagt har iallafall människohatet varit enormt och det faktum att det alls existerar andra människor har i det närmaste känts som en personlig förolämpning. Till detta behövs naturligtvis ett soundtrack och gärna en speciell låt som kan identifiera hela problemet. Först så passade Tattooed Motherfuckers "Fuck you (cause I'm OK) och Discharge "Ain't no feeble bastard" men jag kom senare på att de låtarna inte beskriver problemet i sig. De beskriver min frustration och min frustrations svar på problemet, men inte problemet. Följdaktligen fick man gå tillbaka till den här gamla trotjänaren:

"Älta sitt liv i ofrivillig askes
Bida sin tid i obetydlig parantes
Dväljas i mörker och svälja sitt hat
Jämkas till döds under massors diktat
Halta genom livet med själslig protes
Ånger och änglsan i fullbordad syntes
Leva i känsla av ömhetskastrat
Istället för kärlek ett kallt surrogat
Kärlek och hat - Sorg och celibat
Allt ska med blod beskattas
Ensam och kränkt - Devalverad och sänkt
Man syns inte ens när man fattas
Tusen människor men inte en själ
Ingen har ens tid för ett patetiskt farväl
Likväl ska man offras på gemenskapens estrad
Defilera på de sorglösas parodiska parad
För idel lögner och falska gester
Ackompanjeras så mästerligt av de svurnas orkester
Toner och takt och tungomålstal
Ett kvalfyllt crescendo vid förvisningens final
Sprängda metastaser och inflammerade sår
Ensam idag och osynlig igår
Groteska hallucinationer och en värkande rygg
Stigmatiserad till döds för att få känna sig trygg
Deformerade synapser och punkterat skinn
Påtvingad tystnad som fräter sig in
Blödande magsår en öppen åder
Bland Guds gelikar får man leva på nåder"

-Siebensünden

Nu mår jag faktiskt bättre.

H A T E T

Min kärlek till Venom måste vara välkänd vid det här laget, speciellt med tanke på vad bloggen heter och vad adressen hit är. Gissa hur jag mår efter att ha snubblat över det här:

Någon måste dö. Så är det bara. Jag vet inte riktigt vem, men någon måste dö. Jag vet inte vad som är värst; att en stylist satte på honom den här tröjan eller att han valde att ha den på sig själv för att han gillar Venom?

jupp...

...så sant som det är sagt.

tuff kille.

Jag har ett problem med det här med att se klass i saker och ting. Om det är det jag ser. Jag vet inte. Vi kan ta ett exempel: igår såg jag Eric Clapton på TV. Han och någon form av band framförde någon form av blues framför en publik där folk hade "Clapton Is God"-tröjor och jag kände mig så helt... Delar jag planeten med dom här människorna? Alltså. Jag tänker inte säga att dom spelar dåligt. De verkade spela precis samma blues-riff som folk har spelat i hundra år ungefär som folk har spelat dem i hundra år fast tekniskt bättre. Inget fel på sången. De hade någon form av nyfödd gitarrist som fick dra av ett solo och folk verkade gilla det. OK. Men det var totalt innehållslöst. Alltså, spelar man blues så ska det väl fan låta blues? Vad fan har Eric Clapton gemensamt med Lead Belly? Eller Robert Johnson? Fattar ni vad jag menar? Robert Johnson och Lead Belly, men som levde blues och där det går fram i musiken. Vad hörde jag hos Eric Clapton? Folk som spelade som dem men där känslan i musiken var... pja. Musiker diggar det säkert.

Inte särskilt tuff kille. Men han är säkert jätteduktig ändå.

Grejen jag vill komma till är att Eric Clapton (som jag för övrigt inte kan ett dugg om egentligen) inte är Robert Johnson. Eller Lead Belly. Det som den musiken som de (bland många andra) skapade har liksom ingen kulturell eller social koppling till vita wholesome musiker. Jag känner bara samma sak som jag känner när jag jämför Bill Haley med Chuck Berry. Total brist på förståelse för grundkonceptet.

Ett annat exempel är den där Robert Johnson-dokumentären som gick på tvåan igår. Hyfsad dokumentär, men var det någon mer än jag som lackade lite på John Hammond? Han kan uppenbarligen sjukt mycket mer om blues än vad jag någonsin kommer att lära mig, men kändes det ens i närheten av lika ärligt och på riktigt när han framförde Johnsons låtar i den dokumentären? Hur mycket tuffare kändes inte Honeyboy eller Johnny Shines? Eller Johnsons gamla flickvänner? Hur mycket mer på riktigt var inte Johnny Shines? Hela dokumentären och typ hela kvällen och så_jävla_mycket vit gubblues gör mig bara äcklad. Sno saker ni tycker är häftiga, liksom. Visst, ok. Om ni vill lyssna på't. Eller som dom där snubbarna som typ bara ger gamla obskyra bluessnubbar. Ball. Men måste ni börja spela själva? Och om ni gör det, varför känns det som att ni vill att vi ska tro att ni har något gemensamt med folk som är tuffa på riktigt? Sen lackar man ju på John Hammond för att han verkade så jävla glad hela tiden. Brukar blues låta glad, va? VA!? Det heter för fan blues av en anledning. Sluta le.

Skulle du ligga med den här killen?

Sen så blev man ju liiide liiide sur på hela den där gitarrkvällen som tvåan hade igår, av flera anledningar. Jag missade ju ioförsig en del av den, men hur mycket fyrtiotalistrunk var det inte? Typ bara. Jag menar, om man nu ska ha en helkväll tillägnad gitarren, måste man visa de där totalt uppenbara sakerna? Alltså hur kul var egentligen den där May/Satriana/Santana/andra runkgubbar-konserten de visade? Hur mycket roliga musikvideos visades? Egentligen? Och framförallt, hur mycket gammal skåpmat var det inte? Fanns det NÅGOT nyproducerat material? Det enda jag kom därifrån med var att jag tyckte att Pantera minsann såg jävligt tuffa ut en gång i tiden, trots shorts och kepsar och att Yngwie Malmsteen är om inte annat jävligt rolig och man måste faktiskt gilla en kille med ett sånt överdrivet stort ego. I övrigt var det ju bara ett enda stort gubbrunk. Och solona! Alla. Dessa. Jävla. Solon. När ska folk fatta att solon är en svaghet. Solon har man för att man inte litar på att riffet och låten är tillräckligt bra och om man inte gör det så varför framför man den låten? Hur ofta tjänar ett solo ett syfte, egentligen? Och när det inte gör det, varför har man det? Kan folk sluta vara så jävla undermåliga och medelmåttiga? Och kan folk sluta bli imponerad av det? Jag är så jävla trött på solon. Och jag är så jävla trött på gitarrister. Jag är så jävla trött på att alla verkar tycka att vissa gitarrister är så jävla gudabenådade. Håll käften och lyssna på låten. Och när du har gjort det så tänker du på om låten har fått dig att reagera på ett visst sätt (helst ett sätt du gillar och har du kommit såhär långt så räcker det egentligen). Och sen funderar du på om din reaktion var den bandet/artisten var ute efter. Är det det så kan vi börja snacka om en bra musiker eller artist. Hur jävla bra han eller hon är på sitt instrument har jävligt lite att göra med det. Take a cue from Darkthrone.
Fan vad jag hatar musiker.

Jag ska väl här tillägga att jag har ungefär lika stor koll på John Hammon Jr. och Eric Clapton som jag har på typ en tapirs inälvssystem, så egentligen borde jag väl inte döma ut dem så hårt. Men jag gör det ändå. Av samma anledning som jag dömer ut Bob Dylan. Mest för att de har en publik som sabbar allt. En själlös medelklassgubbpublik som tror att de är så jävla speciella för att de lyssnar på folk som norpat typ allt de gjort från folk som gjorde sin grej när det inte gav mer än skitpengar. Sno andras grej, gör det bara. Jävla medelklass. Ni snodde punken också, men där bet fanimej Crass, Discharge och Amebix ifrån. Lite iallafall. Nog för att hålla skiten levande på nått sätt. När det gällde att faktiskt fortsätta vara tuff på riktigt då kunde ni inte med det längre. Ha!

Ja, alltså. Tillbaka till klassgrejen, uppenbarligen. Grejen jag vill komma till är att så tänker jag när det gäller det mesta. Allt är på allvar för mig. Man kan liksom inte bara ta en musikstil eller en klädstil eller ett koncept ur sin kontext och bara slänga runt det lite sådär och tro att man faktiskt är inne på't. Lite ödmjukhet, tack. Då är hela din varelse ett par designerjeans, typ. Någon form av lite säkert alibi. Bill Haley. Get your ass in it or get out.

Det låter ju helt jävla sjukt stelt och det är inte så att jag inte tycker att man kan influeras från andra ställen och andra kulturer. Danzig är ju uppenbarligen blues och rock-influerad och Danzig är ju bra. Det finns ju ett gäng black metal-band som uppskattar Baudelaire och dom är ju inte franska poeter som försörjs av andra. Grejen är väl att om något band helt plötsligt trodde att de faktist var Baudelaire och hade mer gemensamt med honom än med t ex. Venom så... Då skulle jag ställa mig sjukt skeptisk till dom också. Det är lite som band som använder fejkblod istället för riktigt blod. Njae, liksom. Jävligt Clapton.

Men. Tillbaka till klassaspekten. För mig är klassamhället och klassaspekten en av de absolut grundläggande aspekterna i samhället. Du kan liksom inte fly från den. Alla andra skillnader mellan folk är, för mig, samma sak som en klasskillnad (även om jag därigenom inte vill dela in t ex. kulturer i "över" eller "under" eller ens vill lägga en värdering i begrepp som "överklass" eller "arbetarklass".). Eric Clapton är i min värld samma sak som den där hårdrocksklubben på Stureplan.

Fast det finns ju folk som lyckas där också. Som lyckas vara tillräckligt hängivna, respektlösa, subtila, insiktsfulla och egna att de kan sno vad som helst och göra vad som helst med det. Ganska många. Det som är urskiljande för dom är att dom i grund och botten är sig själva och sen bara strösslar med saker som de dels gillar och dels fattar. Det är väl lite åt det hållet man strävar.

Äeh, jag ska väl sluta gnälla. Framförallt ska jag väl gå och lägga mig nu. Framförallt borde jag nog ha köpt cigg tidigare idag för jag känner att jag blir ännu gnälligare av att inte kunna röka samtidigt som jag skriver.