Att göra något med sig själv

Man kanske borde fixa det där fanzinet?
Man kanske borde lära sig spela gitarr eller något?
Man kanske har idéer ändå?
Man kanske faktiskt kan tillföra något och inte bara spä ut det här dravlet som kallas för (black) metal med mer skit?
Det kanske finns något att göra?
Något som inte bara kommer hamna på historiens sophög?
Något som inte bara kommer vara en förolämpning gentemot all den magnifika musik som jag har att tacka för så mycket?

Man kanske borde göra något annat?
Tänk om det visar sig att man har TALANG för något.
Tänk om man är såpass duktigt att man kanske kunde bli en Repsekterad Akademiker? Eller en Riktigt Konstnär? Eller något annat som faktiskt Har Något Att Säga?
Problemet med det där är att jag inte pallar med det sociala spelet och den lilla inblick jag har i allt det där är att det är MINST lika mycket scen som metal eller punk. Är du inte en del av den så har du inget att säga, för ingen kommer lyssna.
Jag har pysslat med det där spelet och interagerat scenmässigt (på en inte alltför hög och avancerad nivå, det ska erkännas) i ett gäng år nu och jag är inte imponerad (samtidigt som jag väl försöker imponera. Det är väl det första stycket handlar om?). Men (metal-)scenen är ärlig på den fronten. Det handlar om att stänga folk ute till stor del (nu snackar jag inte om musiken utan om kulturen/scenen, även om man definitivt kan argumentera för att även den gör det.). Det är inget hymmel om det, inte från min sida. Det finns en ärlighet i attityden. Det är inte nödvändigtvis tyst ignorans som möter dig, det är aktivt motstånd. Är det att föredra? Är jag en del av den här scenen och kulturen? Man kan argumentera både för och emot att jag skulle vara det, det kan man definitivt. Det spelar egentligen ingen roll. Men jag tycker att hela konceptet presenteras bra i den här intervjun som jag tillåter mig citera ett par stycken ifrån:

“Black metal is elitism. But elitism is a falsity. There is no one who is truly elite, it is simply the act of pushing everyone else away that makes it real. You have to take the opportunity to utilize black metal for what it really is. It is the great moment to disregard life and civilization and do what you want and partake in this tradition of antisocial destruction and selfish beauty.”

“In a sense, all good art should function along these guidelines, but black metal does a better job of being honest than most other genres. Elitism should be an unwavering ambition to see your vision realized. "

Förstår ni vad jag menar? "black metal does a better job of being honest than most other genres."

The time of no time evermore

Jag borde på något sätt ta mig tiden och möjligheten att sätta mig ner och skriva. Jag skriver ju rätt ofta här, men det är sällan särskilt genomtänkt och genomarbetat. Jag borde skriva mer och mer ingående om mina intryck av Lawless Darkness, jag borde sätta mig och få den där Monotheist-texten färdig och uppsnyggad och inte så... Tomt kaxig.

Någonstans så känns det som att det kanske skulle kunna vara en del i att ta udden av den här konsumtionshetsen som har varit en rätt stor del av mitt liv. Vilket ju skulle kunna vara praktiskt. Ekonomiskt, om inte annat.

"There but for the grace of God goes I"

Ibland/ganska ofta har jag svårt att känna igen mig i den konsekventa empati så många människor verkar ha. Jag förstår liksom inte om de känner den, om det är en princip eller om de någon gång i livet har på något sätt gått för långt och därför hamnar där de gör (i.e. de måste ta ställning, därför att den andra extremen är för skrämmande.)

Eller är det mig det är fel på? Man önskar ju rätt ofta att man kände starkt för något på ett principfast och konsekvent sätt, men det gör jag inte för särskilt mycket. Jag menar, rent intellektuellt så tycker jag att det är 'fel' att äta kött. Men jag bryr mig liksom inte om djur. Jag hyser väldigt få känslor för dem (jag har börjat bli blödigare med åren, dock), så jag äter kött. Jag dömer ut folk som idioter eller liknande därför att jag inte bryr mig om dem nog för att orka analysera dem (dock ska man säga att jag lägger rätt lite värdering i uttrycket 'idiot' här, om ni kan tro på det).

Det enda som är någorlunda konsekvent är hatet. Och även det flackar. Men här kommer den audiella och textmässiga tolkningen av just den känslan.


Å andra sidan så kanske hela empatigrejen och allt är lättare om man någonstans känner att man är en del av något, något jag aktivt har bekämpat hos mig själv i tio års tid. Don't get me wrong, det är inte så att jag inte har några vänner eller att de personer jag umgås med inte är underbara människor eller så. Det är mer så att jag är vän med dom baserat på att vi gillar varandra, inte nödvändigtvis för att vi tänker likadant, gillar samma saker eller så. Att av min vänkrets tillverka en homogen grupp har aldrig varit intressant. Faktum är att jag uppskattar verkligen att den är så brokig som den är. Nackdelen med det är väl att man inte har något egentligt hem och att man som sagt tappar lite av empatidelen för man har för många olika sorters värderingar runt om sig hela tiden att man aldrig någonsin kan tycka eller känna som andra (vilket ingen någonsin kan, men många kan nog ha en illusion av att de kan det). Men man vinner även en hel del och den främsta vinsten är att man inser att vart man än vänder sig så är människor så väldigt lika. WP eller hip hop. Tomejto tomaato. Det finns väldigt lite sämre och bättre (förutom attityder och förutsättningar). Folk gör samma saker hela tiden. Folk ÄR samma saker hela tiden (nu menar jag inte att varje individ är likadan som varje annan individ, men att samma mönster och samma typer av finns representerade överallt.), och det är en rätt bra grej att ha insett (samtidigt som jag nog tror att jag skulle vara lyckligare om jag inte hade insett det).


And on a lighter note så tycker jag att Samsons svar i gårdagens avsnitt av Carnivale (e2s2) var det roligaste på länge: "Well, I ain't funnin'". Funnin'. Bästa verbet (en liten anekdot som kanske får er att förstå ungefär hur förvirrad jag är när det kommer till grammatik och sånt: först trodde jag att det var ett verb, sen att det var ett substantiv och sen att det var ett verb igen. Jobbigt, sånt där. Både verb och substantiv skulle ju kunna vara möjliga, men inte i det här sammanhanget. Fast jag vet inte riktigt vilka andra sammanhang som ordet 'funnin' skulle kunna figurera i.).